Ukraina delat land och bricka i stormakters spel

Ukraina - delat land och bricka i stormakters spel 31 aug

Vad händer egentligen i Ukraina och varför? Vad ligger bakom konflikten? Vilken roll spelar EU, USA och Ryssland? Är fascisternas och nynazisternas betydelse överdriven? Är upprorsmakarna i östra Ukraina Putins handgångna män? Hur ska man se på Rysslands övertagande av Krim? Hur borde Sverige ställa sig? Pål Karlsson inleder. Samarrangemang med Folket i Bild/Kulturfront och ABF.

Höstens första samtal i Tankarnas trädgård kunde inte ha haft ett mer aktuellt ämne. Ukraina - delat land, bricka i stormakters spel var rubriken. Undertecknad inledde och menade att vi får en mycket förenklad och skev bild av vad som händer där och varför. När makthavare och media bara ger den ena sidans version är det viktigt att söka sig till andra källor. De finns. På nätet och oftast på engelska. Och det är viktigt att diskutera.

Samtalet efter inledningen och det sedvanliga ekologiska fikat blev livligt och drog över en bra stund efter utsatt tid. Jag tror vi var tämligen överens om att allt inte kan skyllas bara på Ryssland. USA och EU har en stor skuld i det elände som skapats. Att Sverige borde gå med i Nato var det ingen som hävdade. Tvärtom. Det borde skapas en bred fredsrörelse. Hur det ska gå till och vad vi kan göra här i Växjö med omnejd får vi prata mer om på Tankarnas trädgård den 2/11 då rubriken är Fred och säkerhet i dagens värld.

 

Nedan är en sammanfattning av inledningen. En utvidgad variant av den kan laddas ner som pdf-fil här.

Pål Karlsson

 

Ukraina - delat land

Trots att tre fjärdedelar av befolkningen är etniska ukrainare talar nästan hälften ryska till vardags. Även kulturell, religiöst och historiskt kan landet delas i två hälfter: “östukraina” och “västukraina”. Västukraina utgörs av den del av befolkningen som i huvudsak talar ukrainska, tillhör katolska kyrkan eller Ukrainska ortodoxa kyrkan och som tenderar att lyfta fram den del av historien som handlar om tvångskollektiviseringens vedermödor, Stalins förtryck och den nationalistiska kampen under Stefan Bandera. Bandera och hans Ukrainska nationalisters organisation var Hitlertysklands handgångna män i slakten på judar, romer och ryssar. Västukrainarna är i majoritet i västra delen av landet, men finns också i öst, då framför allt på landsbygden. Östukraina består av den del av befolkningen som talar ryska till vardags, tillhör Moskvapatriarkatet och vars historiska minne består av terrorn under nazitiden, och av sin roll i det stora fosterländska kriget mot nazisterna. Bandera är för dem ett rött skynke. Givetvis blir de skärrade när nynazismen nu tycks växa sig allt starkare och marscherar med bilder på Bandera.

Dessa olika erfarenheter och berättelser avspeglas i hur de båda sidorna idag förhåller sig till Europa/väst respektive Ryssland. Tudelningen har också satt sin prägel på politiken sedan självständigheten och inneburit att varje president bara har haft halva befolkningen bakom sig. Såväl den s.k. orangea revolutionen 2004 som omvälvningen nu i år var egentligen bara ett byte av oligarker vid makten.

Euromajdan-upproret stöddes enbart av västukrainarna.  I och med att det hela blev en fråga om antingen EU eller Ryssland så uteslöts effektivt “östukraina”. Euromajdan kunde växa sig stark på folks missnöje med korruption och oligarkvälde, men “kidnappades” av ultranationalistiska och fascistiska grupper som var välorganiserade och beväpnade. När specialpolisen drogs bort från torget den 21 februari i enlighet med den överenskommelse oppostionsledarna och presidenten slutit, tog fascisterna kommandot. De intar parlamentet och tvingar fram ett beslut om att avsätta presidenten. Talmannen Rybak misshandlas. Presidenten flyr efter att ha blivit beskjuten i sin bil. Överenskommelsen som bland annat innebar tidigareläggning av presidentvalet och att Julia Tymisjenko skulle friges revs i stycken. Det var en statskupp.

 

Det storpolitiska spelet

Hur hade USAs regering reagerat om Ryssland stött Occupy Wall street-rörelsen med 5 miljarder dollar, om dess biträdande utrikesminister fraterniserat med dess ledare och delat ut kakor till demonstranterna samt om nia ambassadörer från Latinamerika talat till demonstranterna. Det var nämligen så som USA och EU gjorde. Är det så stater bör uppträda mot varandra?

USAs uttalade mål är global överhöghet. Det finns det papper på. Det har varit deras strategi länge och har aldrig övergivits. Man vill förhindra uppkomsten av varje tänkbar konkurrerande stormakt.  Utvecklingen i världen går dock obönhörligen i motsatt riktning. Den enpoliga världen med USA som obestridd ledare går mot sitt slut. En multipolär värld håller på att växa fram. Det avtal som BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) nyligen undertecknade om en ny utvecklingsbank och en valutastabiliseringsfond utmanar såväl Världsbanken som Internationella valutafonden och därmed dollarn som världsvaluta och USAs makt över världsekonomin. Kan Ryssland försvagas försvagas också BRICS. Rysslands strävan efter en euroasiatisk tullunion är givetvis också en hot mot USAs överhöghet.

Pål hade svårare att förstå varför EU vill tvinga Ukraina att välja dem framför Ryssland. Ukraina, Ryssland och EU borde alla vinna på ett neutralt Ukraina som kan vara den bro mellan EU och Ryssland som förre presidenten Janukovitj eftersträvade. Istället agerar man för att göra Ukraina och Ryssland till fiender. Men vissa EU-länder och europeiska storföretag skulle förstås tjäna ett frihandelsavtal. Ukrainska företag skulle kunna tas över och naturtillgångar exploateras.

Ryssland då? Är Ryssland det stora hot det utmålas som? Vill man erövra hela eller delar av Ukraina. Nej, knappast. Detta är tydligt utifrån både vad man säger och gör. Förmodligen slåss ryska medborgare som frivilliga i Donbass och Ryssland stödjer säkert på olika sätt självförsvarsstyrkorna. Men någon invasion är det knappast. Annekteringen av Krim var ett specialfall. Ryssland vill ha ett neutralt Ukraina som man kan ha normala affärsförbindelser med. Man vill också ha normala affärsförbindelser med övriga f.d. Sovjetrepubliker och med Europa. Men man kan givetvis inte acceptera ett fientligt inställt NATO inpå sina gränser. Och det kan givetvis inte heller bli normala relationer med grannstater som förtrycker sin ryska befolkning. Att invadera och riskera storkrig skulle stå stick istäv mot den långsiktiga strategin att främja en multipolär värld.