Debatt

Är demokrati bara ett handelshinder?

 

Om man är för eller mot de så kallade “frihandelsavtalen” TTIP, CETA med flera är inte en höger-vänsterfråga utan snarare en ödesfråga.

 

Bitar av dessa märkligt odebatterade fulhandelsavtal har läckt ut och avslöjar att politiker av alla färger planerar att offra demokrati och miljö. Företag ska kanske få så kallat “investeringsskydd” så att de bakom delvis lykta dörrar kan stämma stater via överstatliga tribunaler kallade ISDS eller ICS. Philip Morris har i en sådan process stämt Australien för att man vill förbjuda marknadsföring på cigarettpaket. Vattenfall kräver Tyskland på 43 miljarder för att de vill fasa ut kärnkraften. Lone Pine stämmer den kanadensiska staten för att delstaten Quebec infört ett tillfälligt förbud mot fracking. Vid fracking spränger man sönder skifferlager där man sedan trycker ner stora mängder giftigt vatten för att komma åt fossil gas och olja vilket kan förstöra grundvattnet och skapa jordbävningar. Achmea har stämt Slovakien för att man förbjudit vinster i välfärden. Oavsett vad man tycker i dessa frågor bör de väl avgöras demokratiskt? Så här behandlar man i normala fall bara u-länder! Skrämmande är också att “handelsavtal” kan ha en uppsägningstid på hela femton år.

 

De aktuella fulhandelsavtalen är knappast äkta frihandelsavtal eftersom det i stort sett redan råder frihandel i de rikare delar av världen som de här avtalen berör, på gott och ont eftersom frihandel gör att sämst vinner så att jobben och pengarna försvinner dit. Fulhandelsavtalen tycks snarare syfta till att minska demokratin till förmån för “kraftfull ekonomisk effekt”. Bara de girigaste och mest kortsiktiga i finanseliten samt personer som vill se en väpnad revolution kan applådera en sådan utveckling. De klokare medlemmarna av finanseliten vet däremot att företag går bättre om människor har köpkraft och att även de rikaste mår bättre i välfungerande samhällen.

 

J Torben Staehr

2016-12-12

(artikeln tidigare publicerad i Ordfront Magasin nr 5/2016)

 

____________________

Håll samtalet levande

 

I Tankarnas trädgård förs ideologiska, filosofiska och politiska samtal över generations, organisations och partigränser. Föreningen är partipolitiskt och religiöst obunden. Tillsammans söker vi svaren, breddar vår kunskap och vårt medvetande och förändrar världen.

(ur vår programförklaring)

 

 

Här ger vi plats för dina tankar. Här kan du pröva dem, odla dem. Det som skrivs här är skribentens egna funderingar och åsikter. Vare sig du som läser håller med, vill lägga till något eller säga emot så är du hjärtligt välkommen. Skicka in din text - och/eller bilder - till mejl@tankarnastradgardvaxjo.se.

 

I Tankarna trädgård är det samtal vi vill föra. Samtal som leder framåt. Därför håller vi en saklig och hövlig ton. Inlägg som innehåller personangrepp och invektiv kommer inte att publiceras.

 

Svar til Barometern:

"Nato-vännen" Moberg bytte åsikt och blev för alliansfriheten

 

Det trodde jag aldrig! Att Barometern, M-tidningen i Kalmar skulle i ledaren angripa mig! Då har väl det jag skriver och säger lite effekt! Överhetens första försvar är ju att tiga ihjäl kritikerna men när det inte går...

 

Så här skriver Martin Tunström i ledaren 9/12:

 

Och i Smålandsposten parafraserar den lokalt kände Växjöprofilen Ulf Nilsson Mobergs ord ”sanningen

kryper fram” om ”överhetens” kamp för att föra in Sverige i Nato. Samme Nilsson talade också på Mobergsällskapets sommar¬seminarium i Långasjö

den 2 juli – en dag som ägnades åt just författarens inställning till krig och fred.

 

Mitt svar skickas in idag och lyder så här:

 

Inte illa att kännedomen om mina föredrag under rubriken Moberg och freden har nått ända till Barometerns ledarsida!

Tunström hänvisar i ledaren den 9/12 2016 till att Moberg var anhängare av Nato under åren kring 1950 vilket är helt riktigt och som jag påtalat i mina föredrag. Men Tunström skriver inget alls om Mobergs ställningstaganden under 1960-70 talen. Det jag betonar i mina föredrag är bl.a. ställningstagandet mot USAs krig i Vietnam där Moberg 1968 i Efterord till ”Den okända släkten” skarpt tar avstånd från USAs angreppskrig ”med terrorvapen” och påtalar att vi borde genomskådat en av världshistoriens största lögner: den att man kan försvara sitt fosterland genom att angripa andra folk.

 

I del 2 av Min svenska historia (1971) gör Moberg en jämförelse mellan samlingsregeringens neutralitetspolitik under andra världskriget och de bondefreder som slöts vid Lyckebyån under 13 – 1600-t. Moberg skriver att bondefrederna var en ”oheroisk hållning” som syftade till fredens bevarande. När Moberg tillägger att det ”var lika gott och mänskligt förståeligt” som neutralitetspolitiken så är det för mig ett gott argument varför vi idag ska hålla oss utanför Nato och fortsätta vara alliansfria.

Mina föredrag handlar mest om Mobergs bok Förrädarland (1967) som är en flammande protest mot krig, i synnerhet anfallskrig.

 

Olika Nato-länder med USA i spetsen har angripit Irak, Afghanistan och Libyen med katastrofala resultat. Natolandet Turkiet har köpt olja av IS och USA har genom bl.a. Saudiarabien försett terrorister i Syrien med vapen. Detta är inga krig för att försvara Natos medlemsstater, lika lite som det är försvar av Sverige när vi deltagit på Natos sida i Afghanistan och Libyen. Nato är ingen försvars- utan en krigsallians!

 

Jag är nationalist (men inte rasist!), har varit med i Hemvärnet och anser precis som bönderna i Förrädarland att vi ska försvara vårt land men ”ingen av oss skall vara sitt herrskap följaktig över landamäret” (gränsen) som Moberg skriver i Förrädarland, vilket han hämtat från de verkliga historiska bondefredernas texter.

 

För mig ligger den åsikten betydligt närmare Moberg än Tunströms ”internationalistiska solidariska dimension”.

 

Ulf Nilsson

2016-12-12

 

Här en länk till Barometerns ledare Natovännen Moberg

 

____________________

Med anledning av Fidel Castros död:

Varför nämner man inget om USAs syndaregister?

Fidel Castro är död, bilderna tar mig tillbaka till Kuba där vi var för några år sen. Nu skrivs det ena artikeln efter den andra om diktatorn Fidel, om förtrycket och fattigdomen på Kuba. Och visst kan man rikta kritik, utrikespolitiskt mot att Castro gick med på Krustjevs missilvågspel 1962 och inrikes/ekonomiskt den ensidiga satsningen på sockerodlingen och den följande knytningen till Sovjetblocket. Men man nämner inte så mycket om den höga utbildningsnivån, sjukvården inkl. låga spädbarnsdödligheten, om allt som gjorts för att bygga ett människovänligt samhälle. Detta trots 55 års ekonomisk bojkott från USA. Men fr.a. nämner man inget om demokratin USAs syndaregister (med hjälp av Brittanien, Frankrike m.fl.).

 

Jag såg precis den spännande filmen "Balibo - mörkläggningen" där Kissinger och president Ford gav direkt klartecken till Indonesien att invadera Öst-Timor och försåg dess krigsmakt med militär utrustning vilket ledde till dödandet av närmare 200 000 människor.

 

Lägg till detta Vietnam med minst 3,5 miljoner döda + genetiska skador i flera generationer, stöd till/utbildning av dödspatruller i länder som El Salvador, stöd till ett otal militärkupper som t.ex. Chile. De senaste åren, under ledning av Bush x 2 samt Obama (med hjälp av Hillary Clinton) har USA angripit Afghanistan, Irak, Libyen och nu Syrien (via ombud). Resultat minst 1 miljon döda + flyktingkatastrof. Skulle tro att USA under de senaste 50 åren direkt och indirekt dödat/mördat 6 - 7 miljoner människor, lågt räknat!

 

Till detta alla kupper mot demokratiskt valda regeringar som inte behagat det stora imperiet, stöd till diktaturer, rasism, krossandet av fackföreningar m.m.

Var är medias fördömanden av dessa brott mot mänskliga rättigheter, när ställdes nån av dessa ledare inför rätta?!

Historien kommer inte att frikänna dem!

 

Ulf Nilsson

2016-11-28

 

____________________

Varför vann Trump?

 

En av de kommentatorer som jag alltid lyssnar på och läser med stor behållning är Alexander Mercouris, en brittisk-grekisk f.d. jurist som ofta kommenterar de stora händelserna i världen. Alltid balanserad - och skarp. Den som inte vill få sig till livs en annan syn på Putin och Rysslands roll i världen än den som vi matas med av hela det massmediala etablissemangets massiva icke-journalistik ska inte läsa Mercouris. Men är man öppen för en annan bild är han väl värd att läsa.

 

Han skriver inte bara om Ryssland. Igår (11/11) skrev han en intressant analys av det amerikanska presidentvalet på theduran.com, där han är chefredaktör.

 

Han konstaterar dels att ingen annan av de republikaner som ställde upp i primärvalen hade haft en chans mot Clinton, dels att Bernie Sanders med all säkerhet hade vunnit över Trump. Därefter skriver han (i min översättning):

 

Lärdomen av detta val är att det finns ett Amerika som är berett att rösta för en vänsterkandidat, men som i ökad utsträckning vägrar att rösta på en nyliberal/nykonservativ kandidat från den elitististiska demokratiska partiapparaten. Istället, om berövad alternativet av en vänsterkandidat som visar genuin omsorg och förståelse för dess behov, kommer detta Amerika att överväga att rösta för någon som Trump, som åtminstone förkastar den föraktade eliten, även om han kommer från högern.

 

Den största faran för demokratin i Amerika idag är inte Donald Trump (...). Det är ett demokratiskt parti som, p g a sin befästa institutionaliserad maktposition i USAs politiska system, kan blockera framväxten av varje vänsteralternativ, men vars sedan länge förfallna och korrupta strukturer förhindrar det att erbjuda något alternativ på egen hand.

 

Någon som drar paralleller till Sverige? (Ledtråd: Juholt)

 

Den som vill läsa hela Mercouris text kan göra det här (på engelska): http://theduran.com/goodbye-hillary-clinton-wont-missed/

Pål Karlsson

2016-11-14

 

____________________

 

Till en ung kvinna

 

Du har kanske liksom många av dina medsystrar blivit utsatta för kränkande tillmälen, som ”hora” eller ”fitta”, av vissa unga män. Det ska du naturligtvis inte behöva höra, men du borde tänka på vad som kan ligga bakom.

 

Du är ingen fitta, men du har en. Och det ska du vara stolt över. Det skulle i varje fall jag vara om jag hade någon. Du och dina medsystrar har något som de kränkande männen djupast åtrår, er kvinnlighet. Det är det som de saknar men gärna skulle vilja uppleva. De beundrar er och vill gärna komma er närmare, uppleva er närhet. Det ultimata är då att få uppleva er inifrån, genom ert kön. Närmare kan man inte komma. Men vad har då dessa unga män att komma med jämfört med er, vackra och ljuvliga väsen, frågar de sig. De har ofta mycket låg självkänsla och betraktar sig själva som chanslösa när det gäller tjejer. Deras heta önskan är att komma er nära, och de ser att andra män får denna ynnest. I ilskan kallar de er hora. De känner sig djupt underlägsna och inbillar sig att de kan minska avståndet genom att nedvärdera er. Men genom sådana tillmälen kämmer de ut sig själva, inte er. Tänk på det! Ni kvinnor borde inse hur åtråvärda ni är. Även män i samhällets allra högsta positioner är ofta beredda att riskera sin position och sitt anseende för en kvinnas skull. Vad har Monica Lewinsky som inte du också har?

 

Bland de kränkande männen finns en del som kan nå er, men bara ytligt. Inte ens genom samlag kan de bryta det pansar de känner sig omslutna av. Även de kan uttrycka sin frustration genom kränkande tillmälen. De skulle nog behöva hjälp att nå sina känslor, och därmed även er. Fenomenet med kränkande tillmälen, bland annat i sociala medier, visar att det är något fel i vårt samhälle.

 

Jag läste om ett avlägset folk där en utomstående kunde märka hur fina och hänsynsfulla unga killar och tjejer var mot varandra. Där blev unga killar i puberteten undervisade av unga men mogna och erfarna kvinnor. De fick veta hur tjejer vill bli sedda, hur de önskar bli uppvaktade och vad en kille själv kan göra för att komma nära den tjej han åtrår. De fick komma underfund med vad just de har som tjejer åtrår. På så vis blev de medvetna om sitt eget värde. De unga tjejerna blev undervisade på motsvarande sätt. De är lika viktigt att också de får känna sitt värde och hur de kan möta killarna.

 

Så borde vi också kunna ha det här. Även de män som visar sin bristande självkänsla genom kränkande tillmälen har kanske innerst inne kvalitéer som kvinnor uppskattar. Tänk om det funnes kurser för sådana män, där de kunde komma åt sina känslor och få tillbaka den självkänsla de föddes med. Och de måste givetvis få lära sig att möta er kvinnor med respekt. Många tjejer känner sig långt underlägsna det kvinnoideal som reklam och massmedia förmedlar. De behöver också få känna sitt eget värde, precis som killar.

 

Jag tänker mig kurser för killar där först unga kvinnor lär dem hur tjejer tänker och känner, hur de vill bli bemötta och hur killarna kan nå dem. Sedan kan de få möta något äldre och erfarnare killar som de kan få tips och erfarenheter från. Sist kunde de få samtala med jämnåriga tjejer. Motsvarande kurser för unga tjejer behövdes också. Vore inte det här något för studieförbunden att ta tag i? Även grundskolans högstadium kan tänkas.

 

Man kan kritisera och fördöma män som utsätter kvinnor för kränkningar. Men det löser inte problemet. Däremot skulle det kanske åtminstone delvis kunna lösas på sätt som ovan beskrivits.

 

Ingemar Haraldsson

september 2016