För en fundamental förändring i säkerheten

”Krig är vägen till fred” tycks vara slagordet för dagen. Åtminstone bland västvärldens politiker och gängse media. Det är en galen strategi som riskerar att leda till mänsklighetens utplåning. Vägen till fred måste självklart vara fredlig.

Säkerhet byggs med, inte mot, andra länder, hävdas i denna artikel. Där ges förslag till hur en alternativ och fredlig säkerhet borde byggas. Artikeln publicerades ursprungligen i China Daily 2024-09-27, och utgör också det första samarbetet mellan Guangdong Institute for International Strategies och TFF – The Transnational Foundation for Peace & Future Research.
/Red.

________

Hållbar fred är inte bara frånvaron av krig, utan närvaron av utveckling, rättvisa och harmoni.

Av LI XING, JAN OBERG och LI QING

Det främsta målet för USA:s utrikespolitik under det kalla kriget var inte att föra en ideologisk kamp mot kommunismen, utan att bevara världssystemets globala relationsmönster för att producera och reproducera stora ojämlikheter samt generera fördelar, förmåner och privilegier för USA.

”Vi har 50 procent av världens rikedomar men bara 6,3 procent av dess befolkning … I denna situation kan vi inte undgå att bli föremål för avund och förbittring”, konstaterade George Kennan, då chef för den politiska planeringen vid USA:s utrikesdepartement, och en ledande arkitekt bakom USA:s ”inneslutnings”-utrikespolitik efter kriget.

”Vår verkliga uppgift under den kommande perioden är att utforma relationsmönster som gör det möjligt för oss att bibehålla dessa ojämlika förhållanden”, fortsatte han. ”Vi bör upphöra att tala om höjd levnadsstandard, mänskliga rättigheter och demokratisering. Den dag är inte långt borta då vi kommer att behöva använda rena maktbegrepp. Ju mindre vi då hindras av idealistiska slagord, desto bättre.”

De ojämlika förhållandena har säkrat rikedom och makt för USA och dess allierade i väst.

Realiserandet av denna ojämlika fördelning av rikedom och makt var nära knutet till hur det internationella systemets fungerade och framgången för USA:s alliansnätverk. USA var villigt att erbjuda internationella ”kollektiva nyttigheter” och att agera som en ”hegemonisk stabilisator” i form av säkerhetsskydd och militärt stöd via NATO och bilaterala säkerhetspartnerskap med länder som Sydkorea, Japan och Australien.

För den USA-ledda västvärlden är försvaret av efterkrigstidens struktur med globala rikedomar och maktskillnader liktydigt med att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Bevarandet av denna struktur måste styras av en uppsättning regler, normer och institutioner, som kallas ”den regelbaserade internationella ordningen”. Den som inte följer en sådan ”regelbaserad ordning” eller utmanar USA:s hegemoniska ställning ses automatiskt som ett ”säkerhetshot” eller en ”systemrival”.

När det kalla kriget tog slut firade västerländska medier och politiker demokratins seger över diktaturen och kapitalismens seger över kommunismen. Enligt det globala narrativet var den internationella ordningen efter det kalla kriget början på en era av Immanuel Kants ”eviga fred”. Den liberala demokratins triumf sågs som ”historiens slut” och utgjorde den ideologiska grunden för framväxten av en unipolär värld där USA ensidigt definierade den ”regelbaserade ordningen” och pressade alla länder att anpassa sig till den.

USA:s och NATO:s säkerhetsparadigm efter det kalla kriget fokuserade på militär styrka, kontroll och avskräckning för att förhindra att någon makt utmanade den USA-ledda efterkrigsordningen. Denna betoning på säkerhetsåtgärder, utan att inrätta mekanismer för fredsbyggande, skapade en cykel av rädsla, förtryck och motstånd, vilket i slutändan undergrävde både fred och säkerhet i det långa loppet.

Trots att länder, i synnerhet USA, har de högsta militärutgifterna i historien fortsätter lokala konflikter att rasa och större krig hotar mänsklighetens överlevnad. Det måste erkännas att en ökning av beväpnad säkerhet inte skapar fred eller håller den befintliga internationella ordningen säker – om den gjorde det skulle världen ha varit i fred för länge sedan. Nu mer än någonsin är det viktigt att omforma vår förståelse av fred och säkerhet, och förhållandet mellan de två.

När fred prioriteras flyttas fokus till att ta itu med de grundläggande orsakerna till konflikter – såsom orättvisor, ojämlikhet och brist på ömsesidig förståelse – genom diplomati, dialog och samarbete. Genom att ta itu med dessa underliggande frågor är det mer sannolikt att hållbar säkerhet följer, eftersom de förhållanden som ger upphov till konflikt eller instabilitet löses i sin kärna. På så sätt fungerar fred som den grund på vilken varaktig säkerhet byggs.

Idag har begreppet fred och säkerhet utvidgats bortom det traditionella fokuset på militär och försvar till att omfatta icke-konventionella säkerhetsdomäner som cyberkrigföring, pandemier, klimatförändringar och finansiell digitalisering. Icke-konventionell säkerhet innebär att framväxande hot kan ha en djupgående inverkan på en nations fred och stabilitet, liksom på dess ekonomi, folkhälsa och sociala struktur. I dag står världen inför flera utmaningar och konflikter inom både konventionella och icke-konventionella freds- och säkerhetsdomäner. Konflikterna i Ukraina och Gaza, tillsammans med stormaktsspänningarna till följd av USA:s försök att undertrycka Kina för att behålla sin dominans, är tydliga bevis på att den USA-ledda säkerhetspolitiken bidrar till global oordning.

Det rätta tillvägagångssättet är att prioritera fred först och sedan säkra den, snarare än att förlita sig på tron att vapenbaserad säkerhet kan skapa fred. Natos säkerhetspolitik och praxis återspeglar ett föråldrat offensivt avskräckningstänkande i en värld som är i akut behov av defensiv avskräckning. Diplomati har åsidosatts och konflikter – oavsett om det gäller Ukraina eller Gaza – hanteras främst genom militär styrka snarare än fredliga förhandlingar. Tyvärr avvisar USA och Nato diplomati. De använder konfrontation, sanktioner, aggressivitet och hot, pumpar in vapen i konfliktzonerna och hävdar – felaktigt – att dialog inte är vägen till fred. Världen spenderar i dag 300–400 gånger mer på militarism än på Förenta nationerna. Hotet om att använda kärnvapen som avskräckning och terror, om än i politiskt syfte, innebär dessutom att miljontals människor förintas. Kina har också kärnvapen, men har hållit fast vid en policy om ”ingen förstaanvändning” och att ”aldrig använda kärnvapen mot länder som inte har kärnvapen” sedan förslaget lades fram 1964.

En mer effektiv strategi för säkerhet skulle vara att överväga ”gemensam säkerhet” där säkerhet uppnås genom defensiva medel. Detta innebär att metoderna för att tillgodose ett lands behov av säkerhet och trygghet inte inkräktar på eller hotar andra länders ansträngningar att trygga sin egen säkerhet, dvs. säkerhet som byggs med, inte mot, andra. Detta koncept betonar defensivt försvar, både militärt och civilt, vilket innebär att även om vi upprätthåller styrka i en defensiv ställning, har vi inte förmågan att slå till mot människor tusentals kilometer bort. Ett sådant förhållningssätt minimerar upplevelsen av hot.

Detta innebär ett fundamentalt skifte från det nuvarande säkerhet-till-fred-paradigmet: ett effektivt försvar bör utformas för självskydd men bör inte användas för offensiva syften. Det kan omfatta både militära och civila aspekter men ger inte bränsle till en kapprustning. Detta synsätt fokuserar på mänsklig och global säkerhet snarare än enbart på nationell militär säkerhet och innebär betydande investeringar i tidig konfliktvarning, konfliktanalys, konfliktlösning, medling, förstärkning av FN:s fredsbevarande insatser, förhandlingar, försoning och förlåtelse.

Kinas utrikespolitik, som vägleds av de fem principerna för fredlig samexistens, betonar nationell suveränitet, icke-inblandning och ett kollektivt och övergripande förhållningssätt till fred och säkerhet. Den understryker att utveckling och social stabilitet är grundläggande förutsättningar för fred, vilket är vägen till stabil säkerhet.

Sammanfattningsvis är fred en proaktiv process som innebär att man främjar förtroende, rättvisa och ömsesidig respekt. När fred uppnås genom dialog, rättvisa och samarbete följer säkerhet naturligt, eftersom människor känner sig trygga, uppskattade och mindre benägna att hamna i konflikt.

________

Li Xing är en av Yunshans ledande forskare och en framstående professor vid Guangdong Institute for International Strategies samt professor i internationella relationer vid Aalborgs universitet i Danmark. Jan Oberg är tidigare professor och medgrundare och chef för den oberoende Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning i Lund, Sverige. Li Qing är professor och verkställande direktör vid Guangdong Institute for International Strategies. Författarna har bidragit med denna artikel till China Watch, en tankesmedja som drivs av China Daily.

Översättning: Pål Karlsson, med hjälp av DeepL