När barn mördas, vad finns det då att fira?
Av Vijay Prashad
Efter nyheten om att Han Kang, den sydkoreanska författaren, hade vunnit Nobelpriset i litteratur frågade hennes far, romanförfattaren Han Seung-won, henne var hon ville hålla en presskonferens för att tala om priset. Hon publicerade sin skönlitteratur på Changbi och sin poesi på Munhakdongne, som båda hoppades få vara värd för henne. Han Kang, den 53-åriga författaren till 2016 års Booker Prize-vinnande The Vegetarian, tänkte först att hon borde tala med pressen. Men efter att ha funderat en stund sa hon till sin far att han borde göra ett uttalande i hennes ställe. ”När kriget intensifieras och människor bärs ut döda varje dag”, sa hon till pressen genom sin far, ”hur kan vi då fira eller ha en presskonferens?”
Nobelkommittén tilldelade i år fredspriset till organisationen Nihon Hidankyo ”för dess ansträngningar att uppnå en värld fri från kärnvapen och för att genom vittnesmål ha visat att kärnvapen aldrig får användas igen”. Gruppen bildades 1956 av överlevande från USA:s kärnvapenattacker mot Hiroshima och Nagasaki. Dess uppgift har från första början varit att förbjuda kärnvapen och andra fruktansvärda vapen. En del av dess verksamhet har varit att hålla evenemang på Hiroshimadagen den 6 augusti för att sprida information om farorna med sådana vapen (dessa evenemang har tyvärr fått allt mindre genomslag, men kanske kommer Nobelpriset att höja deras status). Vid presskonferensen sade en av Nihon Hidankyos delägare Toshiyuki Mimaki (som själv drabbades av atomstrålning i Hiroshima vid tre års ålder): ”Jag trodde att priset skulle gå till dem som arbetar hårt i Gaza… I Gaza bärs blödande barn [av sina föräldrar]. Det är som i Japan för 80 år sedan.”
Det är som Japan när det gäller konsekvenserna: de ”blödande barn” som Mimaki talade om har varit en ständig syn under det senaste året. Men det är inte som Japan i utförandet. Endast ett litet antal människor kände till atombombens dödliga potential när den amerikanska militären släppte den över Hiroshima och sedan tre dagar senare Nagasaki. Efter att bomberna fallit hindrade först Japan och sedan USA journalister från att rapportera om deras effekter. Etthundrafjorton anställda på Chugoku Shimbun, huvudtidningen i Hiroshima, dog i attacken. De som blev kvar skapade Kåren för verbal rapportering, kudentai, för att gå omkring och personligen informera om möjligheter till hjälp. Yoshito Matsushige från tidningen tog några av de mest stämningsfulla fotografierna av förödelsen. Två utländska reportrar – Leslie Nakashima (asienamerikan) och Wilfred Burchett (australiensare) – bröt igenom barrikaderna för att rapportera från Hiroshima. ”Det som hade varit en stad med 300.000 invånare hade försvunnit”, skrev Nakashima för United Press International den 31 augusti 1945.
Bomberna fortsätter att falla
I själva verket hade staden inte försvunnit. Trots det överväldigande israeliska bombardemanget (mycket större eldkraft har använts i Gaza än i Hiroshima och Nagasaki) stannar palestinierna kvar i Gaza, i sina hem och i skyddsrum. Många av dem säger till mig att de vägrar att ge sig av eftersom de minns sina farföräldrars och föräldrars berättelser från 1948. När israelerna jagat bort dem från deras byar tillät de dem aldrig att återvända. Denna känsla av trots i kombination med det faktum att det verkligen inte finns någonstans att ta vägen har gjort att palestinierna fortfarande befinner sig mitt i ruinerna.
Och israelerna har inte upphört med sina bombningar. Det är inte en atombomb, utan tusentals dödliga bomber som fortsätter att regna ner från israeliska jetplan. I december 2023 utsåg de israeliska myndigheterna al-Mawasi, strax väster om Khan Younis, till en humanitär eller säker zon. Trots detta har Israel fortsatt att attackera bosättningar och skydd inom denna säkra zon, vilket har minskat det redan blygsamma området till en bråkdel av vad som hade avsatts för folket. Befolkningstätheten per kvadratkilometer i denna zon är ungefär 35 000, vilket är mycket högre än den tätaste platsen på jorden (Macao, en liten stad, med en befolkningstäthet på 21 000) och – som jämförelse – befolkningstätheten i USA är 35 personer per kvadratkilometer.
Under en vecka denna månad slog israelerna till mot tre skolor som har blivit skyddsrum i Deir al-Balah, 15 kilometer norr om al-Mawasi, vilket rapporteras av Abubaker Abed: Ahmed al-Kurd-skolan (5 oktober), al-Ayesha-skolan (3 oktober) och Rufaida al-Aslamia Secondary School for Girls (10 oktober). Israels attacker mot Rufaida-skolan strax före kl. 11.30 dödade 28 palestinier, många av dem barn och äldre, och bland dem två anställda vid FN:s barnfond (UNICEF). Som Imad Zakout rapporterade föll bomberna när samordnarna för det skyddade boendet delade ut mjölkersättning till barnen och deras föräldrar.
De bomber som Israel släppte – GBU-39 – tillverkas av Boeing och är utformade för att sprida splitter och orsaka stor fysisk skada även för dem som överlever explosionen. Ingen i skyddsrummet tror på Israels påstående att bomberna träffade Hamas-agenter. Personerna har identifierats och alla känner dem och vet att de inte ingår i någon Hamas-struktur. Den yngsta personen som dödades var Mila Alaa al-Sultan (sex år) och den äldsta var Sumaya Younis al-Kafarna (87 år). Bland de döda finns en mycket omtyckt polisman vid namn Salem Ruwaishid al-Waqadi (26 år) och skolans administratör Ahmed Adel Hamouda (58 år).
Människor är skrämmande
De som har läst Han Kangs Human Acts (2016) kommer inte att bli förvånade över hennes reaktion över Nobelpriset och folkmordet i Gaza. När hon var 10 år gammal, 1980, släppte Chun Doo-hwans sydkoreanska militärdiktatur lös ett fruktansvärt våld mot Gwangju-upproret för demokrati. Detta våld, i Han Kangs hemstad, ledde till att tusentals människor dödades och skadades. När hon var 13 år visade hennes far henne ett album med fotografier från våldsamheterna. ”Om jag hade varit äldre”, reflekterade Han Kang 2016, ”skulle jag ha upplevt ett socialt uppvaknande av ilska mot den nya militärregimen. Men jag var för ung. Min första tanke var att människor är skrämmande.”
Human Acts berättar historien om flera karaktärer från maj 1980 till nutid: Jeong-dae dör i upproret, Eun-sook och Kang Dong-ho samlar de döda, Kim Jin-su hamnar i fängelse och begår självmord tio år senare, medan Seon-ju torteras av militären. Det här är fängslande berättelser om mänskligt mod och värdighet trots fruktansvärt våld. Det är vad Han Kang och andra ser i den palestinska situationen: det israeliska våldet är fult, men palestiniernas anmärkningsvärda motståndskraft kräver att människor begår handlingar som motbevisar känslan av att ”människor är skrämmande”.
__________
Denna artikel producerades av Globetrotter.
Vijay Prashad är en indisk historiker, redaktör och journalist. Han är en skrivande stipendiat och chefskorrespondent på Globetrotter. Han är redaktör för LeftWord Books och direktör för Tricontinental: Institute for Social Research. Han har skrivit mer än 20 böcker, bl.a. The Darker Nations och The Poorer Nations. Hans senaste böcker är On Cuba: Reflections on 70 Years of Revolution and Struggle, Struggle Makes Us Human: Learning from Movements for Socialism och (tillsammans med Noam Chomsky) The Withdrawal: Iraq, Libya, Afghanistan, and the Fragility of U.S. Power.