Bosättarkolonialism: ”Det slutar med oss” i Palestina och Israel
Av Richard D. Wolff
Denna artikel har producerats av Economy for All,
ett projekt inom Independent Media Institute.
JAG FÖDDES ur den europeiska kapitalismens fascistiska katastrof på 1920–1940-talen. Den katastrofen ledde också till Israels experiment med bosättarkolonialism i Palestina. Denna artikel hänvisar till båda dessa händelser för att analysera den nuvarande katastrofen i Palestina-Israel.
Mina skäl eller kvalifikationer för att skriva en sådan artikel börjar med det faktum att min mormor och morfar dödades i nazisternas koncentrationsläger Mauthausen. Min fars syster dödades i Auschwitz. Min mor och hennes syster tillbringade flera år i olika koncentrationsläger. På grund av dessa händelser flydde mina föräldrar från Europa och bildade familj i USA. I likhet med andra ättlingar till offer som bevittnat sådana grymheter har jag försökt förstå deras utsatthet och de komplexa effekter som detta haft på mitt liv, direkt och indirekt.
Ättlingar reagerar på olika sätt på det som hände. Vissa vänder sig inåt och söker trygghet i ett överlevnadsfokuserat avståndstagande från den stora världen och dess historia. Vissa försöker finna tröst i tron att delar av eller hela världen har lämnat de förhållanden bakom sig som orsakade fascismens våldsamma förföljelser. Andra lider av en långvarig blandning av vanmakt, ilska och rädsla för att det ska hända igen. Bland dem finns de som bekämpar fascismen varhelst de ser den dyka upp igen och även de som begår nya förföljelsecykler mot andra. Ytterligare andra försöker förstå genom att skriva artiklar och böcker.
Israel försökte bedriva bosättarkolonialism enligt samma mönster som tidigare europeiska bosättarkolonier som etablerats runt om i världen. Denna strävan kopplade indirekt till mig på ett anmärkningsvärt personligt sätt. Utan att begripa varför valde jag att delta i ett program för studenter från Harvard och Radcliffe som tog 20 av oss till Östafrika i början av 1960-talet som volontärer för att undervisa under en sommar. Där började jag lära mig vad bosättarkolonialism innebar. Ytterligare studier ledde till min doktorsavhandling senare vid Yale, baserad på forskning i arkiven från Londons Colonial Office och British Museum. Min bok som blev resultatet, The Economics of Colonialism: Britain and Kenya, 1870–1930 (New Haven, Yale University Press, 1974), försökte jag analysera Kenyas kolonialistiska ekonomi.
Storbritannien hade fördrivit den infödda befolkningen och reserverat landets bördiga högland för några tusen vita emigranter. Förutom mark och polisskydd försåg Storbritannien sina emigranter med kaffefrön, transporter och en marknad för att driva en exportekonomi baserad på Kenyaodlat kaffe. De miljontals svarta kenyanerna som tvångsförflyttades till trånga reservat fann att dessa inte räckte till för att upprätthålla deras liv. Deras överlevnad tvingade dem således till låglönearbete på de vita bosättarnas kaffeplantager. Skatterna på dessa låga löner hjälpte till att finansiera den brittiska kolonialregeringen som framtvingade ett hänsynslöst exploaterande bosättarkolonialt system. Denna ekonomiska och rasmässiga apartheid i Kenya var en parallell till den mer välkända apartheidregimen i Sydafrika.
Sådana ekonomiska system framkallar ett ständigt motstånd som sträcker sig från desperata individuella handlingar och handlingar i små grupper till massrörelser och organiserade uppror. Dessa motståndshandlingar förekom i Kenya, Sydafrika och på andra håll också. Storbritannien förtryckte dem rutinmässigt. I Kenya samlades till slut organisatörerna kring Jomo Kenyatta och mobiliserade den så kallade Kenya Land and Freedom Army till uppror. Deras kamp blev allmänt känd som Mau Mau-upproret mot den brittiska regeringen på 1950-talet. Upprorets dödssiffror inkluderade 63 brittiska militärer, 33 bosättare, mer än 1.800 infödda poliser och hjälpsoldater och den allmänt uppskattade siffran på mer än 11.000 kenyanska rebeller. Britterna slog ner upproret, fängslade Kenyatta och utropade seger.
Storbritanniens seger innebar dock dödsstöten för dess koloni i Kenya. Mau Mau visade britterna att de på obestämd tid skulle möta ett växande motstånd och uppror från de bosättarkolonier som de hade skapat. De brittiska politikerna såg detta som skenande kostnader för kolonierna som de inte hade råd med. Sedan slutet av andra världskriget hade de europeiska kolonierna upplösts nästan överallt. De brittiska ledarna kunde inte undgå att anpassa sig till den historiska verkligheten. Strax efter Mau Mau erkände Storbritannien Kenyas nationella självständighet, befriade Kenyatta och accepterade honom som Kenyas nya ledare. Självständigheten innebar slutet på Kenyas bosättarkolonialism.
Läxan från bosättarkolonialismen i Kenya påverkade de brittiska ledarna djupt, men visade sig vara något som de israeliska ledarna vägrade att lära sig av. Med tanke på sionismens och de europeiska judarnas speciella historia var de flesta israeliska ledare fast beslutna att påtvinga det palestinska folket bosättarkolonialism och att bevara den med våld.
De israeliska ledarnas självständighetsförklaring i maj 1948 framkallade ett omedelbart palestinskt och arabiskt motstånd som har fortsatt fram till idag. Massrörelser och breda uppror har avlöst detta motstånd och åtnjutit ett ökande externt stöd (från arabiska, islamiska och andra källor). De tidigare europeiska bosättarkoloniernas undergång lämnade efter sig ett arv av enorma svårigheter för Israels försök att bygga upp och upprätthålla en ny.
En avgörande aspekt av deras svar på dessa svårigheter var att bilda en allians med en världsmakt som kunde hjälpa till att försvara deras bosättarkolonialism. Den nära allians med USA som blev följden gjorde Israel till USA:s främsta agent i Mellanöstern, USA:s dominerande militära förlängda arm på den plats där de stora globala energiresurserna fanns. Undergrävandet av Israels tidiga socialistiska, kollektivistiska och kibbutz-komponenter underlättades av alliansen med USA. De flesta sionistiska ledare betalade villigt priset för denna allians. Ett annat pris var Israels militära, ekonomiska och politiska beroende av USA. Slutligen odlade de israeliska ledarna starka kulturella och familjemässiga band till ekonomiskt och politiskt inflytelserika partnersamhällen i USA och Europa. På dessa sätt hoppades de israeliska ledarna att bosättarkolonialismen skulle kunna överleva och växa, trots att historien visat många exempel på motsatsen.
Under några decennier verkade det för många i och utanför Israel som om dess ledares strategi och kontakter skulle kunna säkra dess bosättarkolonialism. Men sedan började det som hände i Kenya upprepa sig i Israel (under andra förhållanden). Palestinierna gjorde motstånd, massrörelser följde och slutligen uppstod kraftfulla, organiserade uppror. De israeliska segrarna över dessa visade sig i sin tur bara vara förspel till senare, högre former av motstånd med allt större globalt stöd. De israeliska segrarna liknade de som uppnåddes av deras brittiska motsvarigheter i Kenya.
Det står nu lika klart i Israel och Palestina att utsikterna till ändlös krigföring in i framtiden sannolikt kommer att kosta allt fler liv och skador, fysiska och psykiska men samt ekonomiska och politiska förluster. De offer som överlevde Israels extrema våld i Gaza dyker redan upp mer motiverade, bättre tränade och med mer effektiva vapen för att fortsätta sin kamp. Bland barnen till dessa offer kommer det också att finnas många som är fast beslutna att göra slut på Israels bosättarkolonialism.
Historien, och nu tiden själv, är på palestiniernas sida. Till och med en övertygad Israel-anhängare som f.d. utrikesminister Antony Blinken var tvungen att erkänna en krass verklighet (även om han varken erkände dess historiska innebörd eller dess politiska konsekvenser). Han sade: ”Vi bedömer faktiskt att Hamas har rekryterat nästan lika många nya militanta som man har förlorat. Det är ett recept för ett uthålligt uppror och ett evigt krig.”
Storbritanniens döende imperium tvingade landet att acceptera Kenyas självständighet 1963 och slutet på sin bosättarkolonialism. USA-imperiets nuvarande nedgång tvingar fram något liknande i Israel. Efter det senaste och värsta Gazakriget närmar sig Israels viktigaste allierade med stormsteg den slutsats som Storbritannien nådde i Kenya efter Mau Mau-upproret.
För ett växande antal amerikanska ledare ökar riskerna och kostnaderna för alliansen med Israel snabbare än fördelarna. Många, inklusive amerikanska medborgare, har övertygats om att USA genom att förse Israel med pengar och vapen blir ”medskyldigt till folkmord” och därmed isolerat globalt. Det eldupphör som Donald Trump införde har följt. Huruvida och i vad mån den fungerar och hur Israel motstår och undviker den pågående kritiken kommer att spela mycket mindre roll än den mer grundläggande utveckling som nu pågår. Historien tyder på att Benjamin Netanyahu eller hans efterträdare så småningom kommer att kopplas bort från USA. Deras förlorade allians kommer att påskynda slutet på Israels bosättarkolonialism.
………………..
Richard D. Wolff är professor emeritus i nationalekonomi vid University of Massachusetts, Amherst, och gästprofessor vid Graduate Program in International Affairs vid New School University i New York. Wolffs veckoprogram, ”Economic Update”, sänds varje vecka i mer än 100 radiostationer och når miljontals tittare via flera TV-nätverk och YouTube. Hans senaste bok på Democracy at Work är Understanding Capitalism (2024), som är ett svar på önskemål från läsare av hans tidigare böcker: Understanding Socialism och Understanding Marxism.
Översättning: Pål Karlsson med hjälp av DeepL
