Divergerande populismer

Här följer en visserligen lång men mycket tänkvärd och angelägen text, som det finns all anledning att diskutera om man vill försöka förstå vad som händer i världen just nu. Det är ett tal av den franske historikern och antropologen Emmanuel Todd. Som ung med färsk doktorstitel från universitetet i Cambridge väckte han uppmärksamhet när han i boken La chute finale (»Det slutliga fallet«) förutspådde Sovjetunionens fall. Därefter har han publicerat ett tjugo­tal böcker, de flesta på de prestigefulla förlagen Gallimard och Seuil. Ett åter­kommande tema hos Emmanuel Todd är att ideo­logier och politiska system bestäms inte så mycket av idéernas eller klassernas kamp som av djupare liggande faktorer som familjesystem och demografi. Förra året publicerades hans senaste bok på svenska, Västerlandets nederlag (Karneval förlag), där han, som en följd av kriget i Ukraina förutspår, om inte Västerlandets fall, så åtminstone dess tronfall.

Som viktiga uttryck för krisen pekar han på bland annat kris­ten­domens försvinnande, de nationella kulturernas förflackning, det låga barna­födandet, utbildningssystemets degradering, transgender­ideologins expansion och nihilismens återkomst.

(Ur förlagets presentation av boken)

Vi översköljs i all gängse media med ett sagonarrativ, där goda (vi/Väst) står mot onda (dom/Öst). Todd ger oss en helt annan vinkling. En verklig analys i syfte att förstå en värld som är komplex, och försöka förutspå grunddragen i vart världen är på väg. Han väver samman till synes disparata fenomen som Ukraina-kriget, populism, transgenderism, nationalism, trumpism, barnadödlighet, religion, utbildningsnivå… Och sammanfattar huvudargumenten i sin bok Västerlandets nederlag. Man behöver givetvis inte hålla med i allt. Men intressant är det. Läs och begrunda.

/Red.

____________

Av EMMANUEL TODD

Nedan följer en fullständig transkription av det föredrag jag höll i Budapest i början av april i Várkert Bazár, inom ramen för den Eötvös-konferens som anordnades av 21st Century Institute. Eftersom denna resa inte gick obemärkt förbi vill jag göra den så offentlig som möjligt, så att alla kan bilda sig en egen uppfattning om den. Liberal demokrati kan inte överleva utan informationsfrihet.

Emmanuel Todd, 14 maj 2025

Min skuld till Ungern

Jag måste erkänna att jag är ganska rörd över att vara här i Budapest för att tala om västvärldens nederlag och dislokation (ung.  förskjutning, urledvridning, avvikelse från normalläge/öa), eftersom min författarkarriär började efter en resa till Ungern. Jag kom hit 1975, när jag var 25 år. Jag träffade några ungerska studenter, och medan vi pratade insåg jag att kommunismen var död i folkets medvetande. I Budapest 1975 fick jag en glimt av, en intuition om, slutet på kommunismen. Efteråt kom jag tillbaka till Paris och då, delvis av en slump, kom jag över några uppgifter om den ökande barnadödligheten i Ryssland och Ukraina (den centrala delen av Sovjetunionen) och jag förstod plötsligt att det sovjetiska systemet skulle kollapsa. Innan detta föredrag såg ni omslaget till min första bok – som på engelska publicerades som The Final Fall: An Essay on the Decomposition of the Soviet Sphere (Karz: New York, 1979). Allting började under den där resan till Budapest och jag känner att jag har en skuld till Ungern. Det är rörande och respektingivande att vara här i denna vackra sal, efter att ha träffat er premiärminister i går, och att själv hålla en föreläsning – jämfört med för ett halvt sekel sedan då jag var en fattig student som kom med tåg och sov på ett vandrarhem, utan någon aning om vad jag skulle finna i Budapest.

Nödvändig ödmjukhet

Erfarenheterna från den första boken och kommunismens kollaps gjorde mig försiktig. Naturligtvis var min förutsägelse korrekt, och jag var mycket säker på mig själv: den ökande barnadödligheten är en mycket, mycket tillförlitlig indikator. Men när Sovjetsystemet cirka 15 år senare verkligen kollapsade måste jag med viss ödmjukhet erkänna att jag inte riktigt förstod vad som hände. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vilka konsekvenser denna dislokation skulle få för hela den sovjetiska sfären. Jag var inte så förvånad över att de tidigare ”folkdemokratierna” inom den sovjetiska sfären anpassade sig ganska lätt: i min bok hade jag redan noterat de enorma skillnaderna i energi mellan Ungern, Polen och Tjeckoslovakien, till exempel, och själva Sovjetunionen.

Men Rysslands kollaps på 1990-talet är något jag aldrig hade kunnat förutse. Det grundläggande skälet till att jag inte kunde förstå eller förutse Rysslands sönderfall var att jag inte hade förstått att kommunismen inte bara var ett sätt att organisera den ekonomiska verksamheten i Ryssland, utan också en slags religion. Det var tron som gjorde det möjligt för systemet att existera, och upplösningen av denna tro innebar naturligtvis något minst lika skadligt som dislokationen av det ekonomiska systemet.

Allt detta har betydelse för vad som händer i dag. Jag kommer att tala om två saker i min föreläsning. Jag kommer att tala om västvärldens nederlag, och med det menar jag något ganska tekniskt och specifikt, som inte är särskilt komplicerat och som inte har förvånat mig. Jag hade förutsett det, och i viss utsträckning är det redan på gång i Ukraina. Men vi befinner oss nu i nästa fas, som är dislokationen av väst, och jag måste säga att jag, precis som vid dislokationen av kommunismen, av det sovjetiska systemet, inte kan förstå exakt vad som pågår. Den grundläggande attityd som vi måste ha nu är, skulle jag vilja säga, en attityd av ödmjukhet. Allt som händer, särskilt sedan valet av Donald Trump, förvånar mig.

Jag har förvånats över det våld med vilket Trump har vänt sig mot sina ukrainska och europeiska allierade – eller snarare sina vasaller. Européernas vilja att fortsätta eller återuppta kriget – trots att Europa utan tvekan är den region i världen som skulle gynnas mest av ett fredsavtal – har också varit en stor överraskning för mig. Vi måste utgå från dessa överraskningar om vi vill tänka ordentligt på vad som pågår.

Jag skall börja med att förklara varför västvärldens nederlag i sig inte förvånar mig, och varför jag faktiskt har förutsett det, och sedan skall jag försöka säga något om de områden där jag är mindre säker och formulera några hypoteser. Men jag ber er att ursäkta min brist på visshet på denna punkt. Att i detta skede ge några säkra besked om vad som kommer att hända skulle vara oerhört förmätet, till och med ett tecken på galenskap.

I inledningen beskrevs jag som forskare, och jag skulle vilja säga något om min intellektuella profil: Jag är ingen ideolog. Jag har naturligtvis politiska åsikter, jag är vänsterliberal, men det är helt irrelevant för det aktuella ämnet. Jag är här som historiker, som någon som försöker förstå vad som händer och som försöker förutse vad som kommer att hända härnäst. Jag tror att jag kan – eller åtminstone försöker jag kunna – upptäcka historiska trender, även om jag personligen inte tycker om dem. Jag försöker se historien ”utifrån”; det är naturligtvis aldrig helt möjligt, men det är vad jag försöker göra.

Jag ska först snabbt gå igenom huvudargumenten i min bok, Västerlandets nederlag. Jag måste erkänna att den här boken gav mig tillfredsställelsen att se min förutsägelse besannas oväntat snabbt. Jag fick vänta 15 år på att min förutsägelse om sovjetsystemets kollaps skulle uppfyllas, men när det gällde USA:s, Europas och Ukrainas militära och ekonomiska nederlag mot Ryssland behövde jag bara vänta ett år.

Jag minns mycket tydligt hur jag skrev den här boken sommaren 2023, vid en tidpunkt då journalister på alla franska och förmodligen alla västerländska TV-kanaler förundrades över hur smart det ukrainska motanfallet som organiserats av Pentagon var. I det ögonblicket skämdes jag inte alls för att med total övertygelse skriva att västvärlden med all säkerhet skulle besegras. Varför hade jag detta självförtroende? Därför att jag arbetade med en fullständig historisk modell av situationen.

Rysk stabilitet

Jag visste att Ryssland var en stabil makt. Jag hade varit medveten om det ryska folkets enorma svårigheter och lidande under 1990-talet, men under hela perioden mellan 2000 och 2020, medan alla förklarade att Vladimir Putin var ett monster och att det ryska folket antingen var undergivet eller dumt, hade jag sett data som visade att Ryssland stabiliserades. I Frankrike publicerade David Teurtrie en utmärkt bok med titeln Russie: le retour de la puissance (på engelska Russia: The Return of Power). I den visade Teurtrie på stabiliseringen av den ryska ekonomin, det ryska banksystemets ökade förmåga att fungera självständigt och hur ryssarna hade lyckats skydda sig mot repressalier inom elektronik- och IT-områdena och därmed mot eventuella sanktioner som européerna skulle kunna införa. Hans bok innehåller också en beskrivning av den förnyade effektiviteten i den ryska jordbruksproduktionen, liksom i produktionen och exporten av kärnkraftverk.

Jag hade också min egen syn på Ryssland, också den baserad på rationella faktorer. Jag hade mina egna indikatorer. Jag följer fortfarande barnadödligheten, denna indikator som gjorde det möjligt för mig att förutsäga sovjetsystemets kollaps. Men spädbarnsdödligheten minskar nu mycket snabbt i Ryssland. År 2022, och det gäller fortfarande, sjönk den ryska spädbarnsdödligheten under den amerikanska. Jag har svårt att erkänna det – och jag skulle behöva dubbelkolla – men jag tror att spädbarnsdödligheten i Ryssland i år till och med är lägre än i Frankrike. Det har också skett en minskning av självmordsfrekvensen och mordfrekvensen i Ryssland. Så alla indikatorer som jag kände till tydde på att Ryssland höll på att stabiliseras. Dessutom hade jag min erfarenhet som antropolog. Min verkliga specialitet är analysen av familjesystem, som var mycket varierande i det förflutna, och förhållandet mellan dessa familjesystem och de sociala strukturerna och nationsformerna. Det ryska familjesystemet är kommunitärt. Den traditionella ryska bondefamiljen var uppbyggd kring fadern, hans söner och starka värderingar om auktoritet och jämlikhet; denna familjestruktur gav näring åt ett kollektivt tankesätt och en mycket stark nationell känsla. Och även om jag inte hade förutsett det ryska lidandet på 1990-talet kunde jag, genom denna analys av det specifika ryska familjesystemet, förutse att ett stabilt och solitt Ryssland skulle återuppstå, och att detta Ryssland inte skulle vara en västerländsk demokrati. Dess system skulle acceptera marknadens spelregler, men staten skulle förbli stark, liksom önskan om nationell suveränitet. Jag hyste inga som helst tvivel om Rysslands grundläggande soliditet.

Västvärlden: en långsiktig kollaps

Jag hade också en ovanlig syn på västvärlden. Jag arbetade länge med USA och jag visste på förhand att USA:s och NATO:s expansion mot Östeuropa hade orsakats av kommunismens kollaps och Rysslands tillfälliga kollaps, men att den inte motsvarade någon verkligt amerikansk dynamik.

Sedan 1965 har utbildningsnivån i USA sjunkit och detta har bara accelererat under de senaste decennierna. Från början av 2000-talet har den frihandel som USA och västvärlden har valt lett till att en betydande del av den amerikanska industrin har förstörts. Min utgångspunkt var därför en vision av det västerländska systemet som ett system som expanderade utåt, men som imploderade från mitten. Jag lyckades förutspå att den amerikanska industrin inte skulle kunna producera tillräckligt med vapen för att ukrainarna skulle kunna stödja sitt krig mot ryssarna.

Men utöver det hade jag snubblat över en mycket viktig indikator som identifierade Rysslands och USA:s respektive förmåga att producera och utbilda ingenjörer. Jag hade lagt märke till att Ryssland, trots en befolkning som är två och en halv gånger mindre än USA:s, kunde producera fler ingenjörer och förmodligen också fler tekniker och kvalificerade produktionsarbetare. Detta beror helt enkelt på att 7 procent av studenterna studerar ingenjörsvetenskap i Förenta staterna, medan andelen i Ryssland måste vara omkring 25 procent. Och även bortom denna specifika indikator hade jag nått en förståelse för djupet i den amerikanska krisen: bakom den amerikanska oförmågan att utbilda ingenjörer – eller uppströms från denna oförmåga; bakom även nedgången i utbildningsnivåerna, låg kollapsen av det som hade gjort USA så mäktigt: den protestantiska utbildningstraditionen. Max Weber (och inte bara han) såg i västvärldens framväxt den protestantiska världens framväxt. Den protestantiska världen var mycket stark när det gällde utbildning. Det var nödvändigt för protestantismen att de troende skulle ha direkt tillgång till de heliga skrifterna. De protestantiska ländernas framgångar i den industriella revolutionen, Englands och även Tysklands framgångar – även om bara två tredjedelar av Tyskland var protestantiskt – och naturligtvis Förenta staternas framgångar, var alla versioner av denna uppgång för de protestantiska nationerna.

I denna bok och i flera andra har jag lagt fram en analys av en religions utveckling, från det första stadiet av en aktiv religion, med troende befolkningar som genomför religionens sociala värderingar; till ett stadium som jag kallar zombiereligion, där själva tron har försvunnit men där religionens sociala värderingar och moraliska kod finns kvar; och slutligen till ett nollstadium, där inte bara tron har försvunnit, utan även de tillhörande sociala och moraliska värderingarna, och med dem de ramverk och utbildningssystem som stödde dem. I fallet USA måste man, för att kunna acceptera hypotesen att landet har nått nollstadiet, inse att de nya amerikanska religionerna, särskilt evangelismen, inte längre är religion i den mening som termen användes tidigare – de är inte längre restriktiva utan har blivit något helt annat.

Så detta var den vision jag hade av västvärlden. Jag tycker inte om att använda termen dekadens, men vissa amerikanska författare har gjort det. Jag hade hela denna sekvens kartlagd, och därför kände jag mig mycket säker på min diagnos.

I min bok La Défaite de l’Occident (2024; på svenska ”Västerlandets nederlag”) hänvisade jag också till det amerikanska våldet, den amerikanska förkärleken för krig, ja till de oändliga amerikanska krigen. Jag förklarade denna förkärlek i termer av ett religiöst tomrum som ger näring åt ångest och leder till ett förgudligande av ett slags tomhet. Flera gånger i boken använder jag termen nihilism. Men vad är nihilism?

Nihilism föds ur ett moraliskt vakuum. Det är en strävan att förstöra saker, att förstöra individer och till och med att förstöra verkligheten. Bakom de något galna ideologier som nyligen har dykt upp i Förenta staterna och vissa andra delar av västvärlden – jag tänker särskilt på ideologier som transgenderism, som insisterar på möjligheten att byta kön – ser jag ett uttryck för nihilism. Sådana ideologier är inte nödvändigtvis de allvarligaste exemplen, men de är ändå uttryck för nihilism – ett slags impuls till förstörelse av verkligheten.

Jag hade inga svårigheter att förutsäga det amerikanska nederlaget. Det kom, om något, lite snabbare än jag hade räknat med. Och kriget är ännu inte över. Jag tänkte nu nämna möjligheten att amerikanerna på allvar skulle kunna återuppta kriget, men det är uppenbart att Trumpadministrationen faktiskt är mycket medveten om nederlaget.

Militärt nederlag och revolution

Låt oss nu försöka se på saker och ting i en slags omvänd ordning. Jag kan inte bevisa det, men det här är vad jag tror: att Donald Trumps valseger måste förstås som en konsekvens av det militära nederlaget i Ukraina.

Vi befinner oss mitt i vad som snart kommer att kallas, eller kanske redan kallas, en Trump-revolution, en trumpismens revolution. Men detta är egentligen ett historiskt standardfenomen – det är helt klassiskt att en revolution kommer efter ett militärt nederlag. Därmed inte sagt att revolutionen i sig inte har några interna orsaker i samhället. Men det militära nederlaget delegitimerar de härskande klasserna på ett sätt som skapar förutsättningar för en politisk omvälvning.

Det finns väldigt många historiska exempel på detta fenomen. Det enklaste och mest uppenbara är de ryska revolutionerna i början av nittonhundratalet. Den ryska revolutionen 1905 följde på nederlaget mot Japan. Den ryska revolutionen 1917 följde på nederlaget mot Tyskland. Den tyska revolutionen 1918 följde i sin tur på Tysklands nederlag i kriget 1914–1918. Till och med en revolution som den franska, som verkar ha mer rent interna orsaker, kom bara några år efter den franska ancien régimes mycket betydande nederlag i sjuårskriget, i slutet av vilket Frankrike förlorade kärnan i sitt koloniala imperium.

Och i själva verket behöver vi inte ens gå tillbaka så långt. Kommunismens kollaps var visserligen ett resultat av interna förändringar och en blockering inom den sovjetiska ekonomin, men den inträffade efter att Ryssland lidit nederlag i kapprustningen och ett militärt nederlag i Afghanistan.

Det är en sådan situation vi befinner oss i i dag. Detta är bara en hypotes, men om vi vill förstå Trumps våldsamma regering, dess omkastningar, mångfalden av mer eller mindre motsägelsefulla handlingar, måste vi se Trumps seger som resultatet av ett nederlag. Jag är övertygad om att om kriget hade vunnits av Förenta staterna och deras ukrainska armé skulle demokraterna ha vunnit valet och vi skulle befinna oss i en annan historisk period.

Vi kan roa oss med att leta efter andra paralleller. Kriget är ännu inte över. Trumps dilemma ser ut ungefär som den ryska revolutionära regeringens 1917. Man kan säga att Trump måste välja mellan ett mensjevikiskt och ett bolsjevikiskt alternativ. Det mensjevikiska alternativet går ut på att vi försöker fortsätta kriget i alla fall med de västeuropeiska allierade. I det bolsjevikiska alternativet ägnar vi oss åt den inre revolutionen och överger kriget utomlands så snart som möjligt. Om jag ville vara ironisk skulle jag kunna säga att det grundläggande valet för Trumps administration är: föredrar vi att utkämpa ett inbördeskrig eller ett krig utomlands?

Tanken att ett militärt nederlag banar väg för en revolution hjälper oss redan nu att förstå den skillnad som finns mellan amerikaner och européer. Amerikanerna har förstått att de har blivit besegrade. I rapporterna från Pentagon förstår man detta nederlag. Den amerikanske vicepresidenten J. D. Vance erkänner detta nederlag i sina diskussioner med politiska ledare, västerländska eller andra. Detta är normalt, eftersom Amerika befinner sig i krigets centrum. Det är det amerikanska underrättelsesystemet och de amerikanska vapnen som har gett näring åt kriget i Ukraina. Européerna har inte nått denna medvetenhetsnivå eftersom de, även om de spelade en viss roll i kriget genom ekonomiska sanktioner, inte var självständiga aktörer i det. Det var inte de som fattade besluten, och eftersom det inte var de som fattade besluten förstod de inte fullt ut vad som hände, och de är inte i stånd att förstå nederlagets omfattning. Det är därför vi befinner oss i denna absurda situation där europeiska regeringar – jag tänker på de brittiska och franska – som inte kunde vinna kriget med amerikanerna, inbillar sig att de skulle kunna vinna det utan dem.

Det finns ett element av absurditet där. Men jag tror att de europeiska regeringarna mentalt fortfarande befinner sig före nederlaget, för dem har nederlaget inte ägt rum, eller åtminstone är det inte otvetydigt. Jag tror att de också känner att ett erkännande av nederlaget skulle riskera att delegitimera de härskande klasserna i Europa, precis som det gjorde i Förenta staterna – en delegitimering av vad jag personligen kallar de västerländska oligarkierna – och att nederlaget skulle kunna bana väg för en viss typ av revolutionär process, i Europa såväl som i Förenta staterna. Den typ av revolutionär kris som jag menar här skulle vara resultatet av en motsägelse som finns överallt.

Demokrati i kris: elitism och populism

Hundratals författare har skrivit om hur vi i hela västvärlden bevittnar hur demokratin försvagas, försvinner och hur det uppstår en strukturell motsättning mellan eliterna och folket.

Jag har en enkel förklaring till detta fenomen. Demokratins tidsålder var en tid då hela befolkningen kunde läsa och skriva, alla hade grundläggande läs- och skrivkunnighet, men mycket få människor hade fått en högre utbildning. I detta system med allmän rösträtt kunde eliten, som var mycket liten till antalet, bara överleva socialt genom att vända sig till hela befolkningen. Men efter andra världskriget såg vi i hela den industrialiserade världen en utveckling av den högre utbildningen som ledde till en ny stratifiering av de avancerade samhällena. Det finns nu ett stort antal högutbildade människor överallt; i högutvecklade länder, i de yngre generationerna, har 30, 40, ibland till och med 50 procent av befolkningen en högskoleexamen.

Ett problem är att denna massa av högutbildade människor verkligen tror på sin överlägsenhet, trots att nivån på den högre utbildningen i praktiken har tenderat att försämras nästan överallt. Men detta är inte det enda problemet för samhället. Det verkliga problemet är att det nu finns så många högutbildade att de realistiskt sett kan leva enbart med sig själva; sådana människor kan nu tro att de kan avskärma sig från resten av befolkningen. Som ett resultat av detta känner sig utbildade överklassmänniskor i hela den utvecklade världen – i USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och naturligtvis även i Ungern – närmare varandra än sina landsmän.

Vad jag försöker beskriva är ett slags globalisering, inte på ekonomisk nivå, utan som en kulturell dröm. Personligen har jag alltid tyckt att denna dröm var absurd. Det nämndes tidigare att jag gjorde en del av min högre utbildning i Cambridge. Därför har jag alltid ansett att eliten i olika länder inte alls liknar varandra. Idén att högutbildade människor från alla länder i princip är likadana är ett skämt. Men det är en kollektiv myt. Och det är sant att när opinionsinstituten analyserar fragmenteringen av avancerade samhällen och de därmed sammanhängande hoten mot demokratin, finner de alltid samma sak: en uttalad klyfta mellan dem som gått på universitet och dem som bara fått en grundskole- eller gymnasieutbildning. Om man tittar på Donald Trumps väljare hittar man de mindre välutbildade. Om man tittar på dem som röstar på Rassemblement National i Frankrike är det mest utmärkande även för denna grupp att de har en relativt låg utbildningsnivå. Samma sak kan observeras för britterna – eller snarare engelsmännen – som röstade för Brexit. Vi hittar ett liknande mönster hos dem som röstar på AfD i Tyskland och på Sverigedemokraterna i Sverige. Det finns något universellt i den här spänningen som är intern i demokratierna.

Verklighetens chock

Vi lever i ett mycket märkligt ögonblick. Nederlaget mot Ryssland är en viktig ögonöppnare. Den tidigare ogenomträngliga globala ideologin om Ryssland innehöll ett stort inslag av fantasi. BNP-siffrorna, till exempel, var i huvudsak fiktiva och avslöjade inte den verkliga produktionsförmågan i ett visst land. Det var så vi hamnade i denna absurda situation där Ryssland, vars BNP påstods vara endast 3 procent av västvärldens, på egen hand kunde producera mer militär utrustning än hela västvärlden.

Ett nederlag är en chockerande ögonöppnare som utlöser en kollaps, inte bara i ekonomiska termer, utan också en allmän kollaps av den västerländska tron på sin egen överlägsenhet. Det är därför vi samtidigt ser en kollaps av de mest avancerade sexuella ideologierna, av tron på frihandel och alla möjliga andra typiskt västerländska övertygelser. Det mest användbara konceptet för att förstå vad som händer här är begreppet dislokation.

Populismens divergens

När det sker en revolution, när ett enhetligt system plötsligt rubbas, händer alla möjliga saker och det är mycket svårt att säga vilka som kommer att visa sig vara de viktigaste. Men om det är något jag är säker på så är det att den solidaritet som för närvarande tycks finnas mellan olika populismer, som alla utmanar den globaliserade ordningen, bara är ett tillfälligt fenomen.

Naturligtvis kommer de människor som utmanar eliterna i Frankrike, Tyskland eller Sverige att sympatisera med Trump-experimentet. Men denna solidaritet är ett tillfälligt fenomen som hänger samman med det globaliserade systemets dislokation. Den globaliserade ideologin, både i sin amerikanska version och i sin EU-version, berättade för oss att distinkta folk inte längre existerade, att nationer inte längre existerade. Det som nu kommer att återuppstå är just nationer och folk. Men alla dessa folk är olika, och de har alla distinkta och divergerande nationella intressen. Det som nu tar form är inte bara Vladimir Putins multipolära värld, som bara skulle innebära ett fåtal stora strategiska centra, utan snarare en värld med flera nationer, var och en med sin egen historia, sina egna familjetraditioner, sina egna religiösa traditioner (eller vad som finns kvar av dem) – och dessa kommer alla att vara mycket olika. Vi befinner oss därför bara i början av dislokationen.

Den första dislokationen, som vi skulle kunna kalla den transatlantiska dislokationen, är den som skiljer Förenta staterna från européerna. Men framför oss har vi en dislokation av själva Europeiska unionen och en återkomst i alla europeiska länder av mycket olika nationella traditioner – en återkomst av nationerna.

Det skulle vara löjligt att ta alla europeiska nationer en efter en och säga: ”I det och det landet anar jag att det och det kommer att dyka upp”. Vid en viss punkt var jag frestad att föreslå en alternativ typ av polaritet. Inom geopolitiken kan man ana någon form av delad känsla bland de sydeuropeiska katolska länderna. Man kan känna att italienarna, spanjorerna och portugiserna inte har något större intresse av kriget i Ukraina. I min bok La Défaite de l’Occident (”Västerlandets nederlag”) beskrev jag framväxten av en protestantisk eller postprotestantisk axel från Amerika till Estland och Lettland, de två protestantiska baltiska länderna, som korsar Storbritannien och Skandinavien; till denna axel skulle jag också lägga det katolska Polen och Litauen, av specifika skäl som jag inte har tid att gå in på här.

För att sammanfatta: vi befinner oss i en situation av ständig förändring. Jag måste erkänna att det har varit en mardröm att förbereda detta anförande. Jag gör intervjuer med japanska medier mycket regelbundet just nu. Jag håller också föreläsningar i Frankrike. Varje föreläsning måste vara annorlunda än den föregående, eftersom saker och ting förändras varje dag. Trump, revolutionens kärna, är en permanent överraskning. Jag är rädd att han är en permanent överraskning även för sig själv, förresten. Så mitt tal idag är, låt oss säga, bara ett utkast, en skiss av grunderna. För att försöka få något slags grepp om vad som kommer härnäst kommer jag att fokusera på de tre länder, de tre nationer som enligt min mening är de viktigaste för den närmaste framtiden. Jag kommer att tala om Ryssland, Tyskland och USA och försöka se i vilka riktningar dessa länder är på väg.

Ryssland som en fast punkt

När det gäller Ryssland är allt som vanligt. Jag är fransman, jag talar inte ryska, jag har bara varit i Ryssland ett par gånger på 1990-talet, men det är det enda land som jag tycker är helt förutsägbart. Jag har stunder då jag, i ett anfall av ett slags geopolitiskt storhetsvansinne, känner att jag kan läsa Putins eller Lavrovs tankar, eftersom rysk politik förefaller mig så grundläggande rationell, konsekvent och begränsad.

I Ryssland är den nationella suveräniteten av största vikt. Ryssland kände sig hotat av NATO:s framfart. Ryssland har ett problem, i det att man inte längre kan förhandla med västerlänningar – varken européer eller amerikaner – eftersom man anser att de är absolut opålitliga när det gäller att förhandla fram fördrag eller avtal.

Trump är dock ganska välvilligt inställd till Ryssland. Han drivs av så många fobier och agg – mot européer, mot svarta människor etc. – att det är uppenbart att ryssfientlighet inte är en viktig drivkraft för honom. Men för ryssarna gör hans ständiga attitydförändringar honom till en karikatyr av amerikansk opålitlighet.

Så för ryssarna är det enda praktiska alternativet att nå sina militära mål på marken, att ta det territorium i Ukraina som de behöver för att känna sig säkra, och sedan sluta. Det är inte sant att de vill eller att de har kapacitet att gå längre in i Europa. Sedan kommer de helt enkelt att låta saker och ting lugna ner sig för att återställa freden utan några egentliga förhandlingar.

Vladimir Putins politik gentemot Trump är naturligtvis ganska elegant. Han försöker inte provocera honom. Han deltar i förhandlingar. Men här är vad jag tycker om Rysslands mål. Detta är min personliga åsikt, den finns inte i texterna, även om den börjar dyka upp i vissa diskussioner. Jag tror att ryssarna inte kan stanna vid de oblast (regioner/öa) som de för närvarande kontrollerar i Ukraina. Attacker med drönare från Odessa har visat att den ryska flottan inte var säker i Sevastopol. Jag tror att Odessa är en del av Rysslands säkerhetsmål. Detta grundar sig inte på någon privat information – det är en ren logisk slutsats – men enligt min mening kommer ryssarna att stoppa kriget först när de har intagit Odessa oblast. Detta är min förutsägelse: kanske har jag fel, kanske har jag inte fel. Vi får se.

Det som skrämmer mig är inte att ha missriktade ideologiska åsikter. Det som skrämmer mig är tanken på att göra ett misstag som förutsägare av framtida händelser. Så jag tar en risk här, om än en liten sådan. Det är uppenbart att allt mediebrus om att Ryssland skulle angripa Europa är löjligt. Ryssland, med sin befolkning på 145 miljoner och 17 miljoner kvadratkilometer land, är inte expansionistiskt. Det är djupt lyckligt över att inte längre behöva ta hand om polackerna. Personligen (och detta är min egen preferens) hoppas jag att Vladimir Putin kommer att ha visheten att undvika att så mycket som röra de baltiska länderna, för att visa européerna hur absurd deras idé om Ryssland som en hotfull makt är.

Tyskland: bra eller dåligt val?

Jag kommer nu till Tyskland, som är den största okända faktorn för mig i det internationella systemet, i det geopolitiska systemet och när det gäller krigets utgång.

När jag talar om Tyskland lämnar jag medvetet den dominerande europeiska mytologin bakom mig, för när man talar om europeisk ”neo-hökaktighet”, kontinentens nya aptit på krig, talar man om att Europa som helhet vill samlas och organisera sig som en enhet för att fortsätta kriget mot ryssarna. Men engelsmännen har inte längre någon armé, fransmännen har en mycket liten armé, och varken fransmännen eller engelsmännen har någon betydande industri. Både fransmännens och engelsmännens militära kapacitet är kvantitativt sett löjlig.

Endast en nation, endast ett land har verkligen förmågan att göra något, eftersom dess industri, om den mobiliserades, skulle kunna införa ett nytt element i kriget. Det landet är naturligtvis Tyskland. Och tysk industri är inte bara tysk, det är tysk industri plus den i Österrike och tysktalande Schweiz. Den omfattar också industrin i alla de före detta folkdemokratier som omorganiserades av Tyskland.

Jag tror att det finns ett verkligt hot här. Jag tror inte att Tyskland alls är hökaktigt. Tyskarna har gjort sig av med sin armé. Men Tyskland strävar fortfarande efter ekonomisk makt, en strävan som de upprätthåller genom mycket betydande invandringsnivåer, ibland till en orimlig grad. Jag skulle vilja säga att Tyskland har funnit sin nya efterkrigsidentitet i ekonomisk effektivitet, som ett slags maskinsamhälle vars enda syfte är ekonomisk effektivitet.

Att balansera räkenskaperna och vara ekonomiskt effektiv garanterar en god levnadsstandard för befolkningen, det upprätthåller exporten och ser till att allt fungerar väl. Detta har varit Tysklands ledstjärna sedan andra världskriget. Men Europa och den tyska ekonomin lider nu mycket av de sanktioner som skulle förgöra Ryssland. Jag ser nu hur det i Tyskland växer fram en idé om att upprustning, en krigsekonomi, skulle kunna vara en teknisk lösning på den tyska ekonomins utmaningar. Det är här hotet ligger.

Jag kan förvisso tänka mig att Tyskland rustar upp för att lösa ett ekonomiskt problem, snarare än att det sker av någon verklig aggressionslusta. Men problemet är att även om den amerikanska militärindustrin inte längre är ett hot mot ryssarna, så skulle det innebära ett allvarligt problem för Ryssland om tyskarna på allvar började rusta upp. Detta tyska militärindustriella hot, om det skulle uppstå, skulle kunna få ryssarna att genomdriva sin nya militärdoktrin.

Ryssland har alltid varit mycket tydligt, och jag hoppas att våra ledare är medvetna om det: ryssarna vet att de är mindre mäktiga än väst, än Nato, på grund av sin relativt lilla befolkning. Det är därför de har varnat för att om den ryska staten hotas förbehåller de sig rätten att sätta in taktiska kärnvapen för att undanröja hotet. Jag påpekar detta, och jag fortsätter att göra det, eftersom europeisk vårdslöshet på denna punkt är en verklig risk. I Frankrike avfärdar journalister ofta det ryska budskapet som poserande eller som tomma hot. Men ett av de utmärkande dragen hos ryssarna är att de gör vad de säger. Låt mig upprepa: om Tyskland blir en stor industriell och militär aktör finns det risk för en dramatisk och total upptrappning i Europa.

Detta är det största osäkerhetsmomentet i den nuvarande situationen. Men jag vill lägga till en mer personlig oro. Tyskland står inför ett val mellan krig och fred, mellan ett dåligt och ett bra val. Som historiker kan jag inte erinra mig att Tyskland någonsin har gjort det goda valet. Men detta är en rent personlig anmärkning. Jag ska nu komma till det som för mig fortfarande är den viktigaste aspekten av alla, Trump-experimentet.

USA: det bottenlösa avloppet?

Trump-experimentet är ett fascinerande fenomen, och jag vill vara tydlig med att jag inte tillhör de västerländska eliter som föraktar Trump och som 2016 trodde att Trump omöjligen kunde bli vald. Då fortsatte jag att hålla föreläsningar för att säga att Trump hade en korrekt uppfattning om lidandet i hjärtat av Amerika, i de förstörda industriregionerna, med ökningen av självmordsfrekvensen, i opioidepidemin, i denna version av Amerika som har förstörts av den imperialistiska drömmen. (Vid slutet av sovjetsystemet kämpade även Ryssland mer i sitt centrum än i sin periferi).

Därför har jag alltid tyckt att trumpismen har ställt rätt diagnos på situationen och att den innehåller många rimliga element. Låt mig sammanfatta de viktigaste av dem. För det första protektionism: att skydda eller återuppbygga amerikansk industri är en bra idé. För fyra år sedan fick jag tillfälle att skriva en mycket positiv rapport om en bok av en amerikansk intellektuell vid namn Oren Cass, The Once and Future Worker (2018), som jag beskrev som en elegant och civiliserad version av den trumpistiska protektionismen. Nuförtiden dyker Cass namn upp allt oftare. Han är en mycket imponerande och intressant man, mycket mer än många franska politiker och intellektuella.

Jag tycker också att Trumps önskan att kontrollera invandringen, även om han uttrycker den alltför våldsamt, i sig är legitim. Och för att avsluta på ett positivt sätt skulle jag vilja säga att Trumps övertygelse om att det bara finns två kön i den mänskliga arten, män och kvinnor, verkar ganska rimlig för mig. Detta har faktiskt verkat uppenbart för nästan hela mänskligheten sedan dess begynnelse, med det mycket begränsade och nyliga undantaget av några isolerade delar av västvärlden.

Så mycket för de positiva aspekterna av Trumps projekt. Jag ska nu försöka att kortfattat förklara varför jag inte tror att Trumps experiment kan lyckas. Trumps experiment blandar vissa rimliga element med vissa nihilistiska element som jag redan hade uppfattat i Biden-administrationen. Därmed inte sagt att exakt samma nihilistiska element förekommer i de båda administrationerna – de kommer att framträda på olika sätt – men inte desto mindre ser vi i Trumps administration också tecken på dessa planlösa, självdestruktiva impulser som har sitt ursprung i en mycket djup oordning i det amerikanska samhället.

Jag tror inte att Trumps protektionistiska politik är genomtänkt. Jag är inte chockad av tanken på att brutalt höja tullarna med 25 procent. (Faktum är att sedan denna föreläsning hölls har vissa höjts mycket högre). Man skulle kunna betrakta detta som ett slags chockterapi. För att frigöra sig från globaliseringen krävs våldsamma metoder. Men politiken är inte genomtänkt, de berörda industrierna har inte beaktats ordentligt, och jag är osäker på om införandet av mycket högre tullar verkligen är ett positivt projekt eller snarare en nihilistisk impuls att bryta upp allt, att riva ner allt.

Jag har arbetat med protektionism. I Frankrike organiserade jag återutgivningen av den klassiska framställningen av protektionistisk teori, som på engelska kallas The National System of Political Economy av Friedrich List, en stor tysk författare från första hälften av 1800-talet. Varje protektionistisk politik måste tillåta staten att spela en roll för att hjälpa till att utveckla eller återuppbygga industrierna i fråga. Men Trumps projekt angriper den federala staten och federala investeringar. Hela denna aspekt motverkar alla möjligheter till en effektiv eller intelligent protektionism. Så när republikanerna talar om att bekämpa den federala staten, när jag ser Elon Musk vilja rensa ut den federala staten, ser jag inte en politik som i grunden är ekonomisk till sin natur.

När man tänker på USA och vad som rör amerikaner, när man inte förstår vad som händer i USA, bör man alltid tänka på rasfrågan, på besattheten av svarta människors status. Motståndet mot den federala staten är inte en ekonomisk politik, det är en kamp mot DEI-politiken, som syftar till att främja ”mångfald, jämlikhet och integration” (Diversity, Equality and Inclusion). Det är i själva verket en kamp mot svarta människor: att till exempel avskeda federala agenter är att avskeda ett proportionellt sett högre antal svarta människor. Den federala staten har historiskt sett skyddat svarta människor och gett dem jobb. Så Musks Trumpism är också ett försök att förstöra den svarta medelklassen.

Utöver detta är ett av problemen med Trumps protektionism och hans försök att skapa ett slags nationell återförening att det inte finns någon nation i USA i europeisk mening. Det här är ett mycket lätt ämne att diskutera i Budapest. Ungrarna vet verkligen vad en nation är. Den ungerska känslan av nationell identitet är tydligare och mer skarpt definierad än någon annan som jag har kunnat observera i Europa, och ni kan nu se detta i den ungerska regeringens politik, som är mycket oberoende av EU.

Men även fransmännen, med sina eliter som ser sig själva som globala och på något sätt kroppslösa, avskilda från sitt land – även fransmännen är i grund och botten en etnisk nation. Det finns ett sätt att vara fransman på som går hundratals eller till och med tusentals år tillbaka i tiden. Det är samma sak för tyskarna och för vart och ett av de skandinaviska folken. Det finns ett djup av historia och livsstil i de europeiska nationerna som ger dem en nationell identitet som alltid kan återuppstå.

Amerika är annorlunda. Amerika var en medborgarnation. Det har tidigare funnits en styrande kärna som gav landet dess konsistens – det vill säga WASP-elementet (White Anglo-Saxon Protestant) som fortsatte att styra landet även efter att de inte längre var majoritetsbefolkningen. Men en av de viktigaste händelserna under de senaste trettio till fyrtio åren är att denna kärna har försvunnit och att Amerika har förvandlats till ett mycket fragmenterat samhälle.

Jag skulle beskriva mig själv som en fredlig patriot, inte alls aggressiv eller krigshetsande. En patriotism som är rotad i historien blir en ekonomisk resurs för ett samhälle när det går igenom svåra tider. Denna resurs är uppenbarligen tillgänglig för ungrarna, och jag tror att den förblir tillgänglig även för tyskarna och fransmännen, men jag är inte säker på att amerikanerna har denna resurs att dra nytta av.

Jag kommer att avsluta denna bedömning av Trumps chanser på ett pessimistiskt sätt genom att ta upp en mer konkret, mindre abstrakt eller antropologisk aspekt, nämligen den amerikanska produktionskapaciteten. För att kunna återuppbygga en industri bakom en mur av tullar måste man kunna bygga verktygsmaskiner. Verktygsmaskiner är industrins industri. I dag är det kanske mer korrekt att tala om industrirobotik snarare än verktygsmaskiner. Men för USA är det redan för sent. År 2018 tillverkades 25 procent av verktygsmaskinerna i Kina, 21 procent i den germanska världen i vid mening (dvs. Tyskland, tyska Schweiz och Österrike) och 26 procent i det östasiatiska blocket, dvs. Japan, Korea och Taiwan. USA låg på samma nivå som Italien när det gäller produktion av verktygsmaskiner, med endast 7 %. Detta är inte bara ett led i att kritisera USA – siffrorna för Frankrike är ännu lägre. Jag kan inte säga hur det här kommer att gå för Frankrike. Men den viktigaste punkten är att jag tror att det redan är för sent för USA att utveckla en oberoende industri, och om jag skulle satsa pengar på Trump-experimentet skulle jag säga att det kommer att misslyckas.

Man kan därför tänka sig en situation där Amerika, som är osäkert på sin riktning efter misslyckandet med denna politik, kan kasta sig ut i krig igen eftersom Tyskland verkar vara redo att göra sin del i tillverkningen av militära varor och eftersom ryssarna verkar vara alltför oflexibla. Jag tror att Trumps önskan och avsikt att få Amerika ut ur kriget är uppriktig. Jag tror att om han fick välja skulle han föredra ett inbördeskrig framför ett krig utomlands. Men Amerika har helt enkelt inte resurserna för att bli en normal industrimakt igen. Amerika har varit ett imperium och all dess betydande industriproduktion är nu belägen i imperiets periferi, i Östasien, i Tyskland och i Östeuropa. Amerikas industriella hjärta är urholkat och med tanke på det lilla antal ingenjörer och verktygsmaskiner som produceras tror jag inte att det kan komma tillbaka.

Jag ser att jag har överskridit min tid med 25 sekunder, men jag skulle vilja säga en sista sak som är mycket viktig för mig, för att uttrycka en personlig oro. Det är en oro som jag inte kan rättfärdiga, men som hemsöker och plågar mig. Jag är mycket medveten om att Amerika under lång tid var den mest avancerade delen av världen. Min mors familj var flyktingar i Förenta staterna under kriget. För min familj var Amerika trygghetens land, eftersom denna del av min familj var av judisk härkomst. Min fars far blev till slut amerikansk medborgare: han var en wienerjude, vars far var en jude från Budapest.

Amerika var civilisationens höjdpunkt, och nu ser jag hur denna civilisationens höjdpunkt kollapsar. Jag ser hur den producerar saker vars brutalitet och vulgaritet jag har svårt att acceptera, som ett välutbildat barn av den parisiska övre medelklassen. Jag tänker till exempel på Trumps motbjudande beteende inför Zelenskij. Jag ser i dessa aspekter en moralisk kollaps.

Men det här är andra gången i historien som västvärlden upplever en moralisk kollaps i det mest avancerade av sina medlemsländer. I början av nittonhundratalet var Tyskland det mest avancerade landet i västvärlden. Tyska universitet var ledande inom forskning. Och ändå såg vi Tyskland kollapsa i nazismen. Och en av de saker som gjorde att vi inte kunde stoppa nazismen var att det helt enkelt var omöjligt att föreställa sig att det mest avancerade landet i väst skulle kunna producera en sådan styggelse.

Så min verkliga rädsla just nu, som går utöver alla rationella argument – och jag medger att jag inte har några bevis för detta, som jag sa måste vi vara ödmjuka inför historien, och kanske kommer allt jag säger att vara falskt om två månader, eller till och med om en vecka – min verkliga rädsla är att Förenta staterna står på randen till att producera saker som vi inte kan föreställa oss nu, fruktansvärda hot, och att de kommer att vara särskilt fruktansvärda just för att vi inte kan föreställa oss dem.

Tack så mycket.

_____________

Översättning: Pål Karlsson, med hjälp av DeepL

Texten i engelskt original på författarens Substack: https://emmanueltodd.substack.com/p/diverging-populisms