EU är helt förvirrad över sin roll i världen

EU blir alltmer marginaliserat på vägen mot en multipolär värld. Kina förespråkar att ”Europa behöver en ny dynamik för samarbete”.

Dr. Jan Turowski är en optimist. När många kommentatorer, med kritisk inställning till EU, talar om unionens förestående sammanbrott beroende på inre stora motsättningar, skriver han:

«I en multipolär värld måste Europa återuppfinna och etablera sig som en oberoende maktpol med tillräcklig strategisk autonomi och diversifierade ekonomiska band till de andra maktpolerna».

Vid folkomröstning den 13 november 1994, där 52,3% av de svenska väljarna röstade för medlemskap i EU, ingick jag i de 52,3 procenten. Jag tänkte då, precis som Jan Turowski nu verkar tänka, att EU skulle kunna bli en något självständig enhet som motvikt till USA. Men efter några år såg jag mer och mer hur EU som ’motvikt’ blev allt lättare. Idag är det så tydligt, att framför allt EU-byråkratin består av en samling personer, delvis med släktskapsförbindelser bakåt av en brun karaktär, okunniga i ekonomi, diplomati; ja okunniga i det mesta en byråkrat borde känna till. Däremot är de bra på att tillsammans med NATO-ledningen arbeta för att välfärden i medlemsländerna urholkas. De är också bra på att nedmontera det som ofta påstås vara kännetecken på den liberala eller borgerliga demokrati de säger sig försvara: yttrandefrihet, föreningsfrihet till exempel. Jag anser idag, att jag helt enkelt röstade fel, jag gjorde inte «en konkret analys av verkligheten». (Förmodligen hade jag då, precis som de flesta svenskar, inte kunskaper nog för att göra en analys.)

Men idag ligger det kanske något i vad Jan T. skriver. Idag är spänningarna inom ’De transatlantiska förbindelserna’ så stora, att även den okunniga EU-ledningen tvingas börja tänka på, vad som är bra för medlemsländerna, även om alla självförstörande åtgärder i EU:s desperata kamp mot Ryssland, pekar på motsatsen. Jan T, som verkar i Kina, kanske tänker på vad Mao Zedong skrivit om enhetsfronter. Lägg också märke till att Jan T. gör skillnad på Globalisering och Globalisering, något som även en del mer erfarna analytiker inte gör.

Mot slutet av sin artikel framför Jan T. grunden för att ett samarbete skall kunna fungera: «Först när EU förstår den ’multipolära världsordningen’ som en nödvändighet och en möjlighet för sitt strategiska oberoende, kan man förvänta sig en ny dynamik i samarbetet i de europeisk-kinesiska relationerna» Man frågar sig naturligtvis då om EU-ledningen, eller ledningarna i de olika medlemsländerna, verkligen har den förståelse som krävs.

Bertil Carlman

Kina och EU behöver en ny samarbetsdynamik

Av Jan Turowski

För femtio år sedan upprättade Kina och ’Europeiska Ekonomiska Gemenskapen’, föregångaren till Europeiska unionen (EU), diplomatiska förbindelser. Det öppnade ett nytt kapitel i historien om relationerna mellan Kina och Europa. Under de senaste fem decennierna har djupgående förändringar ägt rum i länderna själva, i deras relationer till varandra och i det globala sammanhang som dessa förbindelser är inbäddade i.

Först och främst är det Kinas egen omvandling till en global ekonomisk stormakt. Denna historiskt unika utveckling återspeglas också i landets förbindelser med EU, och det lade grunden för en ekonomisk allians utan motstycke. Båda hade stor nytta av det. Deras handelsvolym ökade från 2,4 miljarder dollar 1975 till 785,8 miljarder dollar 2024, medan ömsesidiga investeringar sköt i höjden från nästan noll till cirka 260 miljarder dollar. År 2003 inleddes ett «omfattande strategiskt partnerskap mellan Kina och EU».

Världssystemet håller på att förändras. Till en början formad av det kalla krigets konfrontation mellan blocken, och sedan av det unipolära ögonblicket av ohotad amerikansk hegemoni, nu bestäms den i allt högre grad av den framväxande multipolariteten och framväxten av det Globala Syd.

Dessa förändringar har accelererat enormt under de senaste åren. Kriget i Ukraina väcker nya frågor om den övergripande säkerheten i Europa, de transatlantiska relationerna och de amerikanska säkerhetsgarantierna gör också det. USA:s president Donald Trumps tullpolitik har gjort det helt klart, att det finns ett skifte bort från den av väst ledda liberala världsekonomiska ordningen, och en återgång till protektionism, isolationism och urholkning av internationella regelbaserade system.

Världen befinner sig därför i ett historiskt tillstånd av omvälvning, där de ekonomiska och politiska relationerna mellan det globala nord och det globala syd, mellan Kina och USA och mellan Kina och EU, håller på att omorganiseras.

EU har ännu inte hittat sin roll i en multipolär värld

Med slutet på den unipolära eran och 400 år av västdominerad världsordning, särskilt koncentrationen av geoekonomisk makt i USA, som européerna också gynnades av, står EU nu vid ett vägskäl.

Vissa EU-tjänstemän har reagerat defensivt på dessa förändringar, med gamla reflexer, och har förklarat Kina som en ’systemrival’ och framställer ständigt Kina som ett hot. Trots en mängd globala utmaningar, som bara kan övervinnas tillsammans, har de nära handelsförbindelserna mellan Kina och EU, som är integrerade i de globala leveranskedjorna och därför är mycket beroende av varandra, blivit kraftigt lidande under de senaste åren. Förändringen i stämningen inom EU gentemot Kina berodde till stor del på. att Europa lät sig dras in i den accelererande spiralen av konfrontation mellan Kina och USA.

Med tanke på de många globala kriserna och den försvagade världsekonomin, verkar ett samarbete som alla parter vinner på i dag, vara viktigare än någonsin tidigare. Hur EU:s förbindelser med Kina utvecklas under de kommande åren beror dock inte bara på hur EU omdefinierar sina förbindelser med Kina, utan mer på hur landet anpassar sig till den nya multipolära verkligheten.

Strategiskt oberoende i en multipolär värld?

I en multipolär värld måste Europa återuppfinna och etablera sig som en oberoende maktpol med tillräcklig strategisk autonomi och diversifierade ekonomiska band till de andra maktpolerna. Grundandet av EU som en autonom geoekonomisk region drevs av motivationen att vara oberoende i sina politiska handlingar, även om den är en integrerad del av västvärlden under USA:s överinseende, och att företräda sina egna intressen med självförtroende.

Under de senaste åren har dock ett alltmer exklusivt fokus på det transatlantiska området medfört en risk för, att Europa glider in i ett geoekonomiskt kärn-periferi-förhållande med USA i denna nya multipolära världsordning, och ger upp sin autonomi som en geoekonomisk region.

Som ett oberoende maktcentrum, kan EU bara vinna ekonomiska och politiska fördelar om man följer en balansstrategi, som gör det möjligt för unionen att upprätthålla goda relationer med olika externa makter och geoekonomiska regioner. EU:s strategiska oberoende och inflytande är beroende av en balans mellan beroenden. I samma ögonblick som EU gör ett permanent åtagande i en region kommer både dess partnerregion och dess motståndare att förlora sitt incitament att tillmötesgå EU:s strategiska intressen.

Resten av världen har redan gått vidare, både när det gäller de förändrade konturerna av den globala handeln och framväxten av nya institutioner för betalning och kapitalflöden, som decentraliserar US-dollarn. Vi bevittnar slutet på den transatlantiska globaliseringen, som håller på att ersättas av en multipolär form av globalisering, och ett överdrivet beroende av USA, är inte längre fördelaktigt för EU.

Behov av en ny världsbild

EU kan dock inte svara på frågan om man bör fortsätta att vara exklusivt engagerad i den transatlantiska regionen eller öppna sig politiskt för andra geoekonomiska regioner, särskilt den ekonomiskt dynamiska eurasiska regionen, enbart på grundval av strategisk pragmatism. För att göra det behöver den en ny världsbild och självuppfattning.

EU:s geopolitiska tänkande fortsätter att präglas av en känsla av överlägsenhet över resten av världen. Det innebär att länder som Kina, som bedriver en självständig utrikespolitik och en självständig utvecklingsväg, inte bara ses som alternativ, utan ofta uppfattas som direkta motsatser och till och med hot mot den västerländska liberalismen.

Denna världsbild gör det svårt att korrigera den strategiska kursen, eftersom den nya multipolära världsordningen inte ses som en ny, naturligt utvecklad normalitet som man bör anpassa sig till på ett pragmatiskt och konstruktivt sätt, utan som ett antivästligt projekt som måste motarbetas.

Först när EU förstår den «multipolära världsordningen» som en nödvändighet och en möjlighet för sitt strategiska oberoende kan man förvänta sig en ny dynamik i samarbetet i de europeisk-kinesiska relationerna.

Översättning: Bertil Carlman

Artikeln i original: China-EU ties: Europe needs new cooperation dynamic – CGTN