Brev till en yngre, men också äldre, journalist och författare
Hej Johan!
Naturligtvis måste jag börja med att tacka dig. När du ringde mig i september, för att fråga om det som jag var med om under min studenttid i Lund på 1960-talet, blev jag naturligtvis förvånad. Frågor som rörde Rebellrörelsen ”The Rebels” och namn som Francisco Sarrion, Gotfred Appel och Mats Andersson, ligger mer än 50 år tillbaka i tiden, när jag var ung och enormt oerfaren. Men jag blev också nyfiken, och började åter tänka på hur det var då. På den tiden diskuterade vi häftigt den mutteori som Appel lanserade. (Nya Arbetartidningen) Idag kan ännu fler personer se, att den teorin i grunden var korrekt. Frankrike, vars nykoloniala styre av västafrikanska stater nu är över, får ökande bekymmer då till exempel uran till underpris, inte längre är tillgängligt för de franska kärnkraftverken; som dessutom är mycket nerslitna. Vinsten på guldhanteringen kommer nu de guldproducerande staterna till godo. De neokolonialt styrda bolagen har sparkats ut, eller som AI uttrycker det – ’har dragit sig tillbaka’. AI säger också i en sammanfattning: «Juntorna driver en politik som syftar till att minska västerländskt inflytande och istället samarbeta med aktörer som Ryssland, Kina och Turkiet. Europa och Nordamerika förlorar tillgång till viktiga råvaror, medan Kina och Ryssland stärker sin närvaro.»
När jag med hjälp av Microsofts AI, copilot, ’googlade’ på dig Johan, fick jag fram, att du snart är 50 år, att du studerat statsvetenskap, praktisk svenska och latinamerikakunskap vid Stockholms universitet, samt att du tog journalistexamen vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK) år 2001. Vad gäller din yrkeskarriär så skriver andrepiloten (AI) att «Direkt efter examen började han som reporter på ’Kommunalarbetaren’, där han fortfarande är verksam.» Vidare framkommer det att du «Har vunnit Fackförbundspressens pris för bästa berättande text.» och att du skrivit många böcker, till exempel ’Allan Edwall: En biografi’, ’Desertörerna: Amerikanska avhoppare i Sverige’ samt ’Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö’. Viktiga fakta om dig som journalist är också följande. «Han har gjort många reportageresor till Latinamerika, Spanien, Tyskland och Storbritannien. Studerade spanska i Madrid och Salamanca»
Efter denna beskrivning av dig, kom jag att tänka på Stig Dagerman. Han var, precis som du, en svensk författare och journalist. Men han var aktiv under 1940-talet, och han skrev för den syndikalistiska tidningen Arbetaren, en tidning som likt ’Kommunalarbetaren’, främst vänder sig till den svenska arbetarklassen. Vidare gjorde han reportage om efterkrigstidens Tyskland. Han tog sitt liv 1954, endast 31 år gammal, men han hann skriva fyra romaner, bland annat Ormen (1945) och Bränt barn (1948), samt noveller, teaterpjäser och dikter. Den generation av lärare som jag tillhör, bör känna till honom, för på 1980-talet så visades filmen Att döda ett barn i svenska skolor över hela landet. Filmen baseras på en novell av honom.
Stig Dagerman fick uppleva ett förödande världskrig, men också hur tiden av fred började förändra Sverige; och Europa. Då, vid slutet av 1940-talet och början på 1950-talet, kunde en journalist börja se sig om i världen, och utan större risker kunna skriva om hur framtiden tycktes bli formad. Detta förhållande gäller inte längre. I ett mejl till dig skrev jag, att jag var väl medveten om de risker som journalister idag utsätts för, och tog upp vad Brysselkorrespondent Gabriele Nunziati råkade ut för Journalist ställde fråga om Israels ansvar – blev av med jobbet – Journalisten. Ibland får den nu rådande hysterin inom europeisk politikerklass och inom många informationsplattformar, rent komiska effekter. 12 August 2025 kunde man i nättidningen Brussels Signal i artikeln Former EP candidate fined for heckling von der Leyen at rally in Finland läsa att
[EU-valkandidaten Armando] Mema dömdes till böter på 110 euro den 11 augusti för att ha ’orsakat skada för en offentlig tjänsteman’. Domstolen dömde mig skyldig till ett brott jag inte begått, säger Mema. Händelsen ägde rum i juni 2024 under valkampanjen inför Europaparlamentet…. Då befann sig von der Leyen i Finland på inbjudan av statsminister Petteri Orpo för att hålla ett tal om yttrandefrihetens betydelse i Europa. Hon sa till och med skämtsamt att ’i Ryssland skulle folk arresteras om de sa vad de tyckte’. I samband med talet grep finsk polis Mema för att ha skrikit frågor till henne. På sociala medier drog videon av gripandet halvvägs in i von der Leyens tal om yttrandefrihet, både skratt och misstro på nätet.
Den som vet att tjänstemannaansvaret i Sverige har tagits bort, får naturligtvis ytterligare funderingar. Andrepiloten skriver: «Efter 1976: Lagen om tjänstefel (Brottsbalken 20 kap.) finns kvar, men kraven för fällande dom är mycket höga. I praktiken leder även grova fel sällan till åtal eller dom.
Visst är det viktigt att alla i Sverige vet, att vi som överrockar har först EU-byråkratin, sedan NATO och ytterst regeringen i USA, som i sista hand styr både EU och NATO? Att NATO är följsamt gentemot USA är tydligt, bland annat eftersom den nuvarande generalsekreteraren kallat honom ’daddy’. Att EU är minst lika underdånigt, vet vi bland annat genom det förödmjukande avtal som Europeiska kommissionens ordförande – EU:s högsta politiska ledare – Ursula von der Leyen slutit med USA:s president. Trump meets with European Commission President Ursula von der Leyen Det var också hon som meddelade beslutet, att i EU förbjuda information från ryska informationskanaler. Svensk underdånighet gentemot USA visades tydligt 2021. Frågor ställdes i riksdagen: Amerikanskt spioneri mot Sverige. Hur reagerade vår dåvarande statsminister? «När spionskandalen avslöjades 2021 reagerade Stefan Löfven med att kalla uppgifterna allvarliga och underströk behovet av att gå till botten med dem, och inledde dialog med Danmark för att få klarhet.» Har du sett någon klarhet Johan?
Hur enkelt hade det inte varit att till exempel säga
Alla länder har säkerhetstjänster. Sverige har Säpo och USA har bland annat CIA. I deras uppdrag ingår det, att spionera på andra länder. Ibland ställer det naturligtvis till med diskussioner inför öppen ridå i olika länder, som när Obama-regeringen i USA avlyssnade den tyska rikskanslern Angela Merkel. Då har säkerhetstjänsten varit slarvig i sitt arbete.
Barack Obama ’approved tapping Angela Merkel’s phone 3 years ago’
Det är också viktigt, att den som har möjlighet att informera det svenska folket om allt detta, också gör det? Sverige av idag är nämligen långt mer integrerat i både världspolitiken och världsekonomin jämfört med då Stig Dagerman levde. Trots att informeringen blivit allt viktigare så ökar till exempel ’ tidningsdöden’ – varför? Ett skäl att är att en prenumeration är dyr, i varje fall med om man tänker på vad man får av relevant information, speciellt i världspolitiska frågor. Jag läser SvD ytterst sällan på min nätprenumeration. Lokaltidningen, eSmålandsposten, läser jag nästan uteslutande för att kunna se dödsannonserna. Naturligtvis har det svenska folket i gemen andra skäl än vad jag har. Vi är nog inte så många som är enormt intresserade av utrikespolitik – det ser jag även i min närmare umgängeskrets. Därför ser jag också hur felinformerade många är om till exempel kriget i Ukraina. Självklart läser jag därför också RT, men lyssnar även regelbundet på vad erfarna pensionerade militärer från USA har att säga, som till exempel överste Daniel Davies: Russia Warns Trump, Don’t Escalate! Men framför allt undanhåller svenska media mängder av fakta. Det kan alla som vill förstå nu, när det inte längre går att tiga om korruptionen i Ukraina. EU Concerned About Kyiv’s Anti-Corruption Bodies Alla svenskar, främst den svenska arbetarklassen, vill veta vad som verkligen händer; även utomlands. De vill veta vilken effekt vårt militära stöd har haft, det är nämligen inte fråga om småsummor. Andrepiloten säger: «Det svenska militära stödet till Ukraina har sedan Rysslands fullskaliga invasion 2022 uppgått till ungefär 80–90 miljarder kronor.» Svenskarna vill också veta var det civila stödet har hamnat. I Norge undrar Helene Tveiten samma sak Jeg vil vite hvor det ble av de pengene Norge ga til Ukrainas energisektor. För Sveriges del får jag ut följande av AI (sifferhanteringen stämmer inte riktigt.):
Totalt stöd (militärt + civilt): Omkring 73 miljarder kronor fram till februari 2025. Militärt stöd: Drygt 60 miljarder kronor. Civilt/ekonomiskt stöd: Cirka 11 miljarder kronor, vilket omfattar humanitärt bistånd, finansiellt stöd och stöd till återuppbyggnad och reformarbete. Sveriges civila och ekonomiska stöd till Ukraina har gått till humanitärt bistånd, budgetstöd, återuppbyggnad, reformarbete och stöd till civilsamhället. Det rör sig om cirka 11–13 miljarder kronor sedan 2022, enligt regeringen och Sida.
Med den enorma korruption som råder i Ukraina, bör naturligtvis svenska folket undra vart dess cirka 75 miljarder Skr tagit vägen. Korruptionen handlar dessutom om mer än pengar. Vad gör till exempel den ukrainska överklassens ungdomar, när det vanliga folkets ungdomar offrar sig i kampen mot Ryssland? Eftersom jag inte finner något i svenska massmedia vänder jag mig till den andra parten, som har RT som en av sina uttolkare. Där kan jag läsa Kiev mayor urging young men to fight while his own sons avoid service. Partsinlaga javisst, men är det bara lögn?
Vi måste naturligtvis också undra över, varför nästan inget skrivits om detta under det pågående kriget; det var ju väl känt före och blev klart belyst i USA:
The New York Times skrev redan under 2014–2019 om hur korruption och oligarkvälde underminerade Ukrainas demokratiska utveckling. Artiklarna tog ofta upp problem med rättsväsendet, energisektorn och oligarkers inflytande. Washington Post rapporterade om hur USA:s bistånd till Ukraina riskerade att försvagas av korruption, särskilt efter revolutionen 2014 och under president Petro Porosjenkos tid. Wall Street Journal lyfte fram ekonomiska konsekvenser av korruption, bland annat hur utländska investeringar avskräcktes. Politico och Foreign Policy skrev om korruption i samband med Ukrainas EU- och NATO-ambitioner, där reformer av rättssystemet och kampen mot oligarker sågs som avgörande för att närma sig väst.
skriver andrepiloten och sammanfattar så här:
Centrala teman i rapporteringen är dessa. Oligarkernas makt: Amerikanska medier beskrev hur ett fåtal mäktiga affärsmän kontrollerade stora delar av ekonomin och politiken. Rättsväsendets svaghet: Domstolar och åklagare ansågs ofta vara politiskt styrda eller korrupta. Internationellt bistånd: USA:s och EU:s stöd till Ukraina kopplades ofta till krav på reformer och minskad korruption. Politisk instabilitet: Korruptionen framställdes som en faktor som försvårade Ukrainas väg mot demokrati och integration med väst.
När nu även svenska folket, efter tre års svenskt miljardstöd till ett korrupt land, även i Public Service kan se och höra om detta, vad kommer de då att tänka om den svenska journalistkåren? När jag var ung, men efter Stig Dagermans död, kunde en journalist som arbetade på Dagens Nyheter, Sven Öste, skriva ganska kritiska reportage om USA:s krig mot Vietnam. Han fick Stora journalistpriset för det 1966. Men som sagt, det är andra tider nu.
En annan sak som det är mycket viktigt att rapportera om, och som med ökad hastighet redan påverkar även oss i Sverige, är den snabba utvecklingen i Kina. (Tech Sinica – Kinas ustanselige innovasjonsdriv) skriver till exempel den bereste journalisten Pepe Escobar. Men Kina är också ’primus motor’ i framväxten av en multipolär/multinodal världsordning, som tar sig uttryck i sammanslutningar som BRICS+ och SCO. Inte heller när det gäller Kina är svensk press/radio/television tillräckligt upplysande. Jag vänder mig bland annat till Kevin Wamsley, som sysslat med ekonomiska investeringar sedan han var sjutton år, och som nu bor i Kina How did Wall Street lose money in China? By buying high and selling low, we are the dumb money. Eller så lyssnar jag på intervjuer som när till exempel professor Glen Diesen intervjuar/samtalar med Einar Tangen: AI Bubble, Rare Earths & America’s Decline.
Viktiga ekonomiska, politiska, civilisatoriska och säkerhetsmässiga förslag som Kina fört fram, har jag inte heller sett diskuteras på allvar i svensk press eller på Public Service. Den 12:e november hade cgtn en diskussion om dem The Heat: China’s Four Global Initiatives. Diskussionen inleds med följande sammanfattande ord.
Initiativet för global styrning tillkännagavs officiellt av Kina vid toppmötet för årets Shanghai Cooperation Organization i Tianjin den 1 september, och välkomnades av de av världens ledare som var samlade där [ett tjugotal]. Dess syfte, enligt Peking, är att hjälpa internationella institutioner att bli bättre på att vidta åtgärder, arbeta effektivt, anpassa sig till förändringar, reagera snabbt och effektivt på olika globala utmaningar och tjäna alla länders intressen, särskilt utvecklingsländernas. GGI följer andra nya globala initiativ från Peking, inklusive lanseringen av det globala utvecklingsinitiativet [GDI] 2021, det globala säkerhetsinitiativet [GSI] 2022 och det globala civilisationsinitiativet [GCI] 2023. Även om alla fyra initiativen har olika inriktning, har de en övergripande filosofi, som kräver bredare representation och mer inkluderande beslutsfattande i globala frågor, vilket återspeglar den växande rösten från utvecklingsländerna. Dessa nationer söker en mer inkluderande strategi för att hantera kritiska frågor som klimatförändringar, pandemier och ekonomisk utveckling, samt en mer inkluderande representation i globala institutioner som FN, IMF, Världshandelsorganisationen och många andra. Kinas vision för global utveckling, säkerhet, civilisation och styrelseskick ses alltmer som en kontrast till ökade tullhinder, isolationism och unilateralism. Peking har länge förespråkat dessa frågor som en ledande röst i gruppen med 130 nationer plus G77 och kan spåras tillbaka till dess stöd för den alliansfria rörelsen på 1960- och 70-talen. Men dessa senaste initiativ är särskilt utformade som reformer för en värld efter det kalla kriget [en värld] som står inför nya utmaningar under 2000-talet.
John Gilmore, CGTN. Washington.
(Eftersom jag sedan länge varit intresserad av Kina, försökte jag mig på att presentera ett av initiativen, GCI, på nättidningen steigan.no. Hva er «egentlig» en sivilisasjon?)
Ingen kan idag begära av en svensk journalist, att hen helt skall våga bryta sig loss från det grepp som de tre överrockarna har på Sverige. Men det svenska folket, framför allt arbetarklassen, har behov av att få mer allsidig information om vad som pågår ute i världen, och som allt snabbare och mer negativt påverkar vår välfärd. Det behövs journalister som åtminstone något, och i någon form, törs ägna sig åt det. Fortfarande har det svenska folket förtroende för vår form av demokrati. Det visar en undersökning som IPSOS genomförde nu i november Nearly half of Western voters think democracy is broken, international poll finds. En summering ser ut så här:
Enligt Ipsos senaste mätning (november 2025) är Sverige det enda land där en majoritet av befolkningen är nöjd med demokratins funktion. I övriga åtta länder – USA, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Kroatien, Nederländerna och Polen – dominerar missnöje och oro för demokratins framtid.
En orsak till att vi svenskar har relativt stort förtroende till vår borgerliga demokrati, är förmodligen hur regeringen Löfven behandlade covid-19-åren. (läs: lindelof.nu –Vänta med kritiken… och Anders Tegnells tanker om covidpandemien | steigan.no) Men hur länge kommer Sverige att vara ett undantag, när vi tydligt ser utförsbacken för folkhemmet?
Bäste Johan, i stället för att mycket titta bakåt och skriva om ’Rebellrörelsen’, och om namn som Francisco Sarrion, Gotfred Appel och Mats Andersson, försök titta/tänka mest framåt. Jag är fullständigt övertygad om, att den del av det svenska folket, som läser Kommunalarbetaren och kanske någon av dina böcker, kommer att uppskatta det.
Hälsningar
Bertil C.
Man kan hävda att vi är mutade, men det har i så fall gått till på ett helt annat vis än det du säger. Råvaruutvining i fattiga länder har ”alltid” pågått, även på 1800-talet, men nog var folk mer militanta då?
Marx förklarar på något ställe de franska böndernas stöd för Louis Napoléon Bonaparte med att de var oorganiserade och saknade möjlighet att bedöma honom. Under 1800-talet och början på 1900-talet organiserade sig fattigt follk och fick bums större möjligheter att bedöma sin värld. Men efter ca 1945 började den organiseringen vittra sönder. Folk började uppfatta sig som individer och konsumenter istället för aktiva deltagare i kollektiv. Detta på grund av att med välfärdssamhällena vårt välbefinnande inte längre berodde av våra egna handlingar utan av byråkraters och yrkespolitikers. Där har du den verkliga mutan.
Så idag består nyheter för dom flesta bara av flimmer. Det finns inga strukturer eftersom sådana inte utarbetas kollektivt. Och umgås vi kollektivt – och detta gäller också, eller i synnerhet – de politiskt intresserade, så gör vi det på sociala medier, där kommentarer huvudsaklingen består av gilla-knappar. Och det som gillas är då attityder, eller moraliska omdömen och fördömanden, sällan analyser.
Så tacka fan för att vi är förvirrade. Skyll inte på medier, de gör så gott som de stackars journalisterna kan och har tid med. Allt beror på vår egen individualistiska konsument-mentalitet, ett förhållningssätt som uppstod under efterkrigstiden. Den gör att vi inte efterfrågar något bättre.
Bara en liten korrigering: Det är sant att de svenska media blev lite pålitligare under 60-70-talet. Men dessförinnan var det ganska dåligt med det, då var det Kalla Krigets regler som gällde. Detta har Jan Guillou vittnat om i sin självbiografiska Ordets makt och vanmakt.
Och det frös på ganska snabbt efter 1980. Jag minns, bara som ett kuriosum, hur svårt vi hade det att få in något som helst kritiskt mot motorvägsplaner i Stockholms tidningar från 1985 och framåt. Samtidigt propagerades det för motorvägar i alla tonarter. Sen, ca 1995, var det någon ekonom som hade räknat på kostnaderna, och då blev det plötsligt omöjligt att hitta något positivt om dem.
Jag tror att tövädret på 60-talet berodde på vaknande folkrörelser som krävde bättre bevakning, och som organiserade egna medier för att få till detta. Och de kommersiella och statliga såg sig tvungna att anpassa sig.
Jag tror också att det kan bli ändring nu också – men då måste folkrörelser först organisera egna medier som når ut till andra än de redan övertygade.
I ett mejl till Johan frågade jag honom, om han ville kommentera min artikel; hittills bara tystnad. Sverige, som alla vasallstater har ett starkt strypkoppel runt halsen. I flera av de analyser jag regelbundet läser är man överens: det kommer att bli mycket värre innan det vänder. Naturligtvis kommer en del journalister som Johan, att förr eller senare känna att ”Nu måste jag ta mig samman! Vilken sida jobbar jag egentligen för?” Kanske kommer den oundvikliga utgången av kriget i Ukraina, händelserna runt kommande Eurovision Song Contest eller något liknande att skapa en spricka?