Krigets olust och fredens lust
En kylig februarimorgon står jag som vanligt utanför skolan i Tuqu, på Västbanken. Jag är där för att övervaka situationen längs vägen. Området är farligt för barn, av två skäl. Dels för att bosättarna inte saktar ner farten när de passerar, och dels för att de israeliska soldaterna, som är utposterade runt skolan, alltid är i anspänning. Det är inte långt för en hand att dra upp en tårgasampull.
Jag är ekumenisk följeslagare. Jag är utsänd av Kyrkornas Världsråd och står där som skydd för barnen. Min närvaro irriterar soldaterna. Det finns en laddning i luften; något kan när som helst brisera. När alla barn kommit in på skolgården släpper spänningen i deras ansikten. De gör morgongymnastik i räta led och sjunger innan de går till sina klasser.
Jag står kvar. Nancy, engelskläraren, står också kvar. Hon följer barnen med blicken. Jag går fram till henne och vi pratar om hur morgonen har varit, om hur barnen mår. ”Vi bjuder motstånd”, säger hon. ”Vi bjuder motstånd genom att hålla fast vid vår kultur. Mycket kan tas ifrån oss, vi kan begränsas på olika sätt, men vi kommer aldrig att sluta att dansa.”
Sedan går hon med snabba steg över skolgården. Jag står kvar. Aldrig sluta att dansa. Att under alla omständigheter behålla ett mått av frihet och stolthet, glädje och lust. Lust att dansa. Mitt i allt, är det möjligt? Det är nödvändigt.
Dansa, eller kanske måla. Som Tali Shurel beskriver i dikten om målarlådan.
Jag hade en målarlåda med färger glödande av lust.
Jag hade en målarlåda med lysande svala färger.
Jag hade inget rött för sår, eller rött för blod.
Jag hade inget svart för ett föräldralöst barn.
Jag hade inget vitt för de dödas ansikten.
Jag hade inget gult för den brinnande sanden.
Jag hade en målarlåda med färger glödande av lust.
Jag hade en målarlåda med varma färger, och med lysande svala.
Jag hade orange för glädje och liv.
Jag hade grönt för knoppar och blomning.
Jag hade blått för den klara ljusa himlen.
Jag hade rosa för drömmar och vila.
Jag hade en målarlåda med färger glödande av lust.
Jag satte mig ner och målade fred.
Tali, en judisk pojke, skrev om målarlådan när han var tretton år. Dikten är publicerad i en samling med bilder och dikter, skrivna av judiska och palestinska barn.
Att inte sluta att dansa är detsamma som att inte ge upp. Nancy ger inte upp inför en ockupationsmakt som skapar skräck i skolbarnen. Som får dem att ligga vakna om nätterna, väta sina sängkläder och svettas inför tanken på skolvägen.
Strax utanför Betlehem ligger en gård, Tent of Nations, som är helt omgiven av bosättningar. En natt går bosättare till attack mot fruktträdgården. Det som varit hundratals träd förvandlas till en slät yta när schaktningsmaskinen gjort sitt. Några tunna grenar, tyngda av äpplen, sticker upp ur jorden. Vi följeslagare är på plats strax efter soluppgången. Ägarna till fruktgården försöker ta in det som hänt. De går in i skövlingen, stannar upp och ser på förödelsen. Det är tyst. Inte ens en fågel sjunger. Sedan samlas de, syskonen, tätt intill varandra. Då hör jag systern säga att ”Vi ska plantera dubbelt så många”. De ger inte upp. De bjuder motstånd och ser något nytt, något ännu bättre, framför sig.
(Den svenska regeringen har nyligen fattat beslut om att upphöra med allt stöd till det Ekumeniska följeslagarprogrammet som har funnits i området i över 20 år. Detta i en tid då våld och trakasserier – och inte minst förödmjukelser – av civila på Västbanken kraftigt eskalerar.)
Jag har följt civilbefolkningen och israeliska fredsaktivister i Betlehem, i Jerusalem och söder om Hebron, där nu hela byar bränns ner av bosättare.
Vi lever i en våldsam tid, och vi har ett val. Antingen omfattar vi tanken att människan i grunden är aggressiv och i huvudsak styrd av det som gynnar hennes ego. Eller, så väljer vi att tro att människan har förmåga att sträcka sig utöver sig själv. Att hon – du och jag – är beredda att hjälpa andra utan att önska något i gengäld. Att vi lever i beredskapen att se varje människa som en medmänniska.
Vad driver en legosoldat? – en soldat, som är värvad mot betalning. Kanske spänning, kanske behov av inkomst. Eller rent av lust att döda? Det är i så fall en fullständig förvrängning av vad det innebär att vara människa. Det är onaturligt att döda, och det är därför det tar tid att lära sig döda på befallning. I svensk militärutbildning räknar man med cirka åtta månader. Åtta månader för att nå fram till det som kallas ett moraliskt parallellt system, det vill säga en tankevärld där det är rätt att döda. Det soldaterna får lära sig är att nedkämpa ett mål, en förskönande omskrivning för att döda en människa. Det är inte säkert att utbildningstiden räcker. Det finns studier som visar att under en del strider, till exempel under andra världskriget, var det bara var femte soldat som använde sitt vapen. Utbildningen hade bevisligen misslyckats. Och om en soldat kommer hem och dessutom inte kan återanpassa sig till sitt ursprungliga moraliska system – där det är moraliskt förkastligt att döda – då har utbildningen återigen misslyckats.
(På Kungliga Krigsvetenskapsakademins hemsida finns texter om stridens psykologi, om hur man lär sig att döda. Del 4 heter just Våldsutövning och konsten att döda.)
Hur lång tid tar det då att lära sig att leva? Är det ens något man kan lära sig? Jag har hört människor säga att de lever ett rikt liv. Det har aldrig handlat om materiell rikedom, inte ens om att bli beundrad eller hyllad. Däremot om att ha vänner, intressen, att uppleva sig behövd. Att vara medmänniska.
Dalai Lama har sagt att ”Min religion är mycket enkel. Min religion är vänlighet”. Under senare år har han ofta använt begreppet compassion, medmänsklighet.
Den brittiskamerikanske poeten W. H. Auden menar att ”Vi har kommit till denna världen för att hjälpa varandra, vad de andra gör här förstår jag inte ”. Moder Teresa uttrycker detta med orden ”I detta livet kan vi inte göra stordåd. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek”.
Vi kan åtminstone bygga fickor av fred, luftfickor, där det fortfarande går att andas. Tanken på fickor, små fredade områden, känns mera realistiskt än att vi skulle göra svärd till plogbillar –en vision som en nästan 2 700-årig gammaltestamentlig profetia målar upp. Något får mig ändå att tro att också det är möjligt; åtminstone i någon utsträckning.
Utgångspunkten är den här: Varje minut skjuts en människa någonstans i världen. Varje minut. I en del länder, som till exempel El Salvador, handlar det ofta om uppgörelser inom gerillanätverk, om droghandel och cirkulation av illegala vapen. Där finns Individuell Människohjälp, IM, en svensk biståndsorganisation, som samarbetar med myndigheterna i beslagtagning av illegala vapen. Vapen samlas in och smälts ner till en råvara som kallas Humanium Metal, en fredsmetall. När metallen har förädlats blir den tillgänglig för inköp av företag som tillverkar nyttoföremål, eller smycken och prydnadsföremål. Intäkterna går sedan tillbaka till organisationer som arbetar mot våldet. Mot våldet, för en fredskultur. Det är kanske inget stordåd, men det är i så fall definitivt en liten sak som är gjord med stor kärlek. Och som gör skillnad.
IM:s senaste julkampanj fokuserar på kvinnor som lever i krig. Som till exempel Nimatullah Thabet Badawi, mamma till sju barn, nyligen gravid med det åttonde. Hon måste fly från norra delen av Gaza när bombningarna inte upphör. Till fots. Hennes make blir skadad under flykten. Barnet föds sedan i ett provisoriskt tält, ett tält som inte kommer att ge dem tillräckligt skydd under vintern.
I kampanjen säljs nio olika armlänkar. Jag bär Nimatullahs runt min handled. Ett svart band med ett vackert fäste i metall, Humanium Metal. Metallen kan komma från El Salvador, Zambia, Malawi, eller USA. Den senaste nedsmältningen ägde rum i USA, i delstaten Maine.
Jag bär min armlänk och tänker på Nimatullah, och på min vän Tahani som också hon kommer från norra delen av Gaza. Hon bor i Sverige, men en stor del av släkten finns kvar i byn vid gränsen. Vid krigsutbrottet bar hennes bröder sin mamma hela vägen ner till Rafah, i över 8 timmar, i en gammal plaststol. Sedan dog hon, utomhus på en madrass, eftersom det inte fanns någon fungerande sjukvård.
Tahanis pappa dog för tio år sedan. Bara några månader efter att jag träffat honom, här i Sverige. Då skrev jag:
Det händer att livet stannar upp. Det blir lika tyst som när pendylen på en salsklocka slutar ticka eller när ett barn drar efter andan innan gråten tar ny sats. Så ofantligt tyst, så stilla, så andlöst.
Det är en knapp vecka sedan Tahanis pappa och yngsta syster dog i en granatattack. Ett förarlöst plan svävade över gränsen i norr och närmade sig sitt mål, Beit Lahiya, första byn på andra sidan. Det är på den sidan som människor splittras. Deras kroppar flyger upp och landar i delar och de som överlever är för alltid delade i erfarenheten av att ha överlevt där de andra miste sina liv. Släkterna splittras; en far är borta, en syster är död.
Jag sitter på samma köksstol som Tahanis pappa satt på när vi för tre månader sedan, här runt köksbordet, njöt av en god måltid med zaatardoftande bröd, doppat i hoummus.
Döden sätter sig i de levandes kroppar. Jag ser det hos mina palestinska vänner. De möter sina släktingarna i datorskärmens flimmer. De ler mot varandra, men i bakgrunden lurar döden. Och varje gång som splitterdöden dyker upp, en silvergrå pil på himlen, en blänkande kolv bakom en husgavel, dör en bit av det egna.
Kvinnorna vid Tahanis köksbord sitter tysta. Männen hörs svagt inifrån vardagsrummet där golvet är fyllt av plaststolar från trädgården. Gäster kommer och går i detta sorgens hus. Varje hjärta är ett sorgehus. Där finns mera plats än man kan ana. Vi bor i varandras hjärtan. Det är så vi överlever.
Och tillsammans kan vi förändra. Luftfickor kanske kan vara en bra idé. Eller, ska vi bygga lusthus? Av glas, med mycket ljus, och som ett uttryck för drömmen, visionen. Det som Mahatma Gandhi kallade Det konstruktiva programmet. Ingen annan kommer att göra det åt oss. Vi som är en del av det civila samhället inser mer och mer att det är det egna engagemanget som kommer att gälla. Och, vi måste lyfta blicken från alla budskap om krig, och spana efter freden.
Sven-Erik Liedman skrev nyligen i DN, apropå utbildning och kunskap att
Den enda kunskap som numera prioriteras är kunskapen om hur man oskadliggör andra människor i krig. Försvarskostnaderna rusar i höjden, till synes ohejdbara. Allt annat (förutom nya fängelser) får stå tillbaka. Det finns ett ord som jag i denna svåra samtid skulle vilja ropa högt, nämligen bildning. Det är ett gammalt ord men det är också tidlöst. Det betecknar människans kunskapshunger.
Tänk dig att vi befinner oss i ett bibliotek och sitter mitt i en ofattbar mängd kunskap, tillsammans. Vi har möjlighet att dela tankar och erfarenheter, att tänka fritt. Lyfta blicken bort från krigshetsen och fundera över vad som utgör fredliga och inkluderande samhällen.
Det handlar inte om att bygga luftslott, illusioner. När vi börjar tala om fredliga och inkluderande gemenskaper är det inte utopier. Vi är inte världsfrånvända, tvärtom. Vi tror på det som stora delar av världssamfundet kommit överens om i de globala målen.
Så, vad ger mig lust? Vad ger dig lust? Ge dig själv tid att fundera över den frågan.
Vi behöver främja lusten till fred. Finns det något skulle kunna kallas krigslust? Nej, men krigslystnad finns. Lystnad i betydelsen habegär, girighet. Av det ordet kan man bilda sammansättningar som hämndlystnad, maktlystnad, ärelystnad, vinningslystnad.
Någon fredslystnad finns inte, men däremot fredslust, lusten till livet. En lust som måste vårdas och värnas. Den skyddas inte av vapenmakt. Den möter livet vapenlös.
Men ord står mot ord. I den militära diskursen gäller att våld ska förhindras genom våld. Fredskulturen svarar: Fred är vägen till fred.
En fred som inte bara är frånvaro av krig, utan något vi verkligen längtar efter. Vi vill vara med och bygga mål 16 i de globala målen: Fredliga och inkluderande samhällen. Det som Svenska fredsrörelsen beskriver som ”Ett samhälle som vilar på ett starkt fundament av demokratiska värderingar och respekt för varje individs mänskliga rättigheter. Alltså ett samhälle som bygger bort incitament till våld”.
Idag är världen våldsam och dödlig. I de ryska skyttegravarna varar livet cirka fjorton dagar. Två veckor av fasa, istället för det som var tanken: Att den där stora engångssumman, och den goda lönen, skulle bli inträdesbiljett till ett nytt liv för familjen därhemma. Ut ur fattigdomen. Inte in i döden.
Död är förlust. Av anförvanter, hem, livsmiljöer och hopp. Men liv är lust. Den som arbetar för fred behöver gå in för det med liv och lust. Med glädje, och mod. Kanske med dans, som Nancy säger. (Hennes skola i Tuqu finns med i skildringen av pojken Mahmoud, i novellsamlingen När hjärtat brister.)
Den som styrs av rädsla tar lätt till våld. Bättre då att våga tro på fred och att främja lusten till livet. När den lusten är tillräckligt stark vågar man sig närmare döden. Det är så jag tänker om Läkare utan gränser.En läkares uppdrag är att ”om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta”. Läkare utan gränser befinner sig i sammanhang där det egna livet sätts på spel. De är inte nonchalanta med sina egna liv. Det handlar om att det kan vara viktigare att vara till för en okänd människa i ett flyktingläger än att värna sitt eget liv.
Det är den inställningen som kännetecknar fredens stora förespråkare. Som Martin Luther King, eller i nutid: Den katolske prästen Marcelo Pérez Pérez i Mexico. I flera decennier har fader Marcelo arbetat i lokala medlingsprocesser för att minska våldet. Han har stått under konstant dödshot, men haft ett visst skydd genom svenska medföljare, från Kristna Fredsrörelsen. I kontakter med de mexikanska myndigheter har Kristna fredsrörelsen tydligt påtalat behovet av skydd för fader Marcelo, och för alla andra människorättsförsvarare i området.
Morgonen den 20 oktober 2024 mördas fader Marcelo. Han skjuts till döds i sin bil av två maskerade personer på motorcykel, strax efter att han avslutat en mässa. En människa full av livslust, av längtan att göra världen bättre, en hoppets och fredens förespråkare. Sådana behövs.
Och har alltid funnits. Sådana som Elin Wägner. Thage G Pettersson vände tillbaka till henne när han invigningstalade i Bergs kyrka under Elin Wägner-veckan 2024:
Jag har aldrig under mitt 90-åriga liv känt så mycket oro över världsläget och utvecklingen i Sverige och i världen som idag. Det är inte vad jag drömde om, när jag var ung i Berg på 1940-talet … i detta läge fordras att HOPPETS och FREDENS förespråkare och ambassadörer tar plats.
Elin Wägner var en sådan ambassadör. En förebild. I sin bok ”Väckarklocka” anger hon tonen. Elin Wägner skriver: ”Vi behöver en vision av en värld med mening i för att önskekraften skall leva upp igen”. Önskekraften var för Elin Wägner freden. Och vänskapen. Det är viktigt att fredens och samförståndets budskap ständigt predikas. Från så många predikstolar och talarstolar som möjligt. Över hela vårt land. Över hela världen.
Vi måste predika fred för barnens och ungdomens skull i Elin Wägners anda. Vi måste tro på att freden är möjlig i denna sargade värld.
Jag avslutar med en folkvisetext, fylld av livslust.
Silvermåne, stjärneglans, länge leve livet.
Vackrare än någonstans, länge leve livet.
Den jord där vi bor längtar och tror, länge leve livet.
Där ett frö slår rot och gror.
Länge leve kärleken och lusten till livet.
Svärd ska smidas om till plog, länge leve livet.
Våldet härskat länge nog, länge leve livet.
Det kommer en dag, stark ska bli svag, länge leve livet.
Kärlek vara världens lag.
Länge leve kärleken och lusten till livet.
Alltid vill vi sjunga så, länge leve livet.
Fred och framtid tror vi på, länge leve livet.
När allt tycks dö ut, tiden tar slut, länge leve livet.
Sjunger vi som aldrig förut.
Länge leve kärleken och lusten till livet.
_____________
Görel Råsmark är ekumenisk följeslagare, aktiv i Kristna Fredsrörelsen och skribent. Texten är det tal hon höll på stadsbiblioteket under Kulturnatten i Växjö 25 jnuari 2025, som representant för Kristna Fredsrörelsen och Växjös samlade fredsrörelse.
