Konsten att avveckla en välfärdsstat

Den första januari i år dog min svåger Sigvard. I ett tal vid hans begravning, fann jag anledning att säga, att han var både en handens och en ordens man. Han tjänade nämligen en stor del av sitt livsuppehälle i sin skog, där främst motorsågen var verktyget. Andra delen av sitt livsuppehälle fick han, precis som jag, som lärare i grundskolan. Där var kanske munnen det främsta verktyget. När vi talade om utvecklingen av den svenska skolan var han och jag erfarenhetsmässigt jämbördiga och ense, inte om orsakerna, men väl om utvecklingen. Det är den utveckling som det nu inte längre går att försöka dölja, och som pågår överallt i EU- och NATO-länderna.

Nyligen kom det två viktiga rapporter om läget i svensk skola. Den första tar upp friskolereformen från 1992, och är skriven av fyra forskare från Stockholms och Uppsala universitet. I en sammanfattning skriver de: 

Vår forskning pekar på att den svenska skolvalsreformen inte har gett de positiva resultat som dess förespråkare ställde i utsikt när den genomfördes. Den lanserades som en frihetsreform som genom ökad konkurrens skulle skapa världens bästa skola. Men det som har skapats är en skola med ökande klyftor.

Om den andra rapporten skrev lärarnas facktidning i sitt första nummer för i år. Där står det bland annat: 

Samtidigt som omfattande nedskärningar har varit och är en del av vardagen på många skolor och förskolor runt om i Sverige, har de centrala skolmyndigheterna vuxit dramatiskt. Sedan 2014 har till exempel antalet anställda på Skolverket och Skolinspektionen ökat med mer än 50 procent….. Straxt före jul bestämdes att Riksrevisionen ska granska om, hur och i vilken utsträckning skolmyndigheterna och regeringen säkerställer att utbildningen i den svenska skolan vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vilket den skall gör enligt skollagen

Förra året utkom en liten bok, som inte bara behandlar skolans utveckling, utan tar upp fler områden inom det som kallas «Den svenska välfärdsstaten». Boken heter Konsten att avveckla en välfärdsstat. I en bokpresentation kan vi läsa: 

Det finns inget stöd hos den svenska befolkningen för en krympande välfärd. Ingen politiker har gått till val på en sådan politik, tvärtom pratar alla partier om satsningar på äldreomsorgen och skolan. Trots det står välfärden inför ständiga besparingskrav. Hur går det ihop?

Genom att förstå de mekanismer som ligger bakom nedskärningarna kan vi också hitta en väg ut ur fällan tillbaka till idén om en gemensam välfärd som bygger på insikten om vår delade sårbarhet.»

Författarna, Åsa Plesner och Niklas Altermark, skriver klarsynt redan i bokens inledning att 

Den svenska välfärdsmodellen är synnerligen populär, och har historiskt garanterat breda befolkningslager grundläggande ekonomisk och social trygghet. Under 1900-talet backades den av en välorganiserad arbetarrörelse, och över tid kom den att sysselsätta en stor del av arbetskraften. Om motståndarna vid denna tid hade lyckats få igenom, att det skulle hållas en folkomröstning om välfärdens framtid, hade de sannolikt förlorat.

När modellen skapades kom den att kallas «folkhemmet». Skapare av modellen var framför allt dåvarande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson.

För två år sedan skrev jag en artikel om detta Hvor er det svenske «folkhemmet» i dag?. Inte många, i varje fall inte jag, hade då tankar på att avvecklingstakten planeras rusa, så som majoriteten av regeringarna inom EU nu gör. En fullständigt galen rusning för att överföra medel till krigsansträngningar, eftersom Europas politikerkast fruktar att bossen, USA-imperialismen, verkar vilja lämna dem utan den support som man vant sig vid sedan andra världskriget. När EU-ledningen nu fört fram, att man avsåg att satsa 9 000 miljarder på försvarsåtgärder, fick Sveriges ÖB frågan om vad det skulle kunna innebära. Han svarade att det skulle innebära en «möjlighet». Men den möjlighet, eller snarare nödvändighet till nedskärningar inom välfärden, som det skulle innebära, hade han inte i tankarna.

Åsa och Niklas slår också i bokens inledning fast att «Under de senaste decennierna har det spelat mindre roll vilken färg regeringen haft, den välfärdspolitiska eroderingen har malt på alldeles oavsett.» Strategin för nedskärningarna gås igenom, och vi kan läsa: «Under den tidsperiod vi undersöker, som sträcker sig från 1990-talskrisen fram till idag, har de offentliga utgifterna minskat med cirka 15 procent.» Vilka uttryck detta tagit sig behöver inte vidare exemplifieras. De är väl kända, inte bara av de som arbetat och arbetar inom välfärdssektorn, de är kända av alla svenska medborgare, precis som de på motsvarande vis är kända i resten av Europas vasallstater.

Mot slutet av bokens inledning står det: «Gällande det åtstramningspolitiska kretsloppet handlar det inte om temperatur eller luftfuktighet, utan om ett ideologiskt klimat som understödjer de politiska besluten». Åsa och Niklas lider av den sjuka, som startade ungefär samtidigt som Rachel Carson kom ut med boken Tyst vår. Samhällsvetare, ekonomer, jurister ja även en del konstnärer fick då, i början på 1960-talet, ett märkligt behov av att använda naturvetenskapliga begrepp som miljö, kretslopp, klimat och ekologi. Men naturligtvis blir man uppmärksam, när de skriver om «ett ideologiskt klimat»! Skall de börja tala om klasserna i Sverige, om hur kampen mellan klasserna kommit till uttryck i avvecklingen av den svenska välfärdsstaten? Om vi vet vad Per Albin Hansson sa i sitt förstamajtal 1934, och vad Olof Palme sa cirka 50 år senare (valrörelsen 1982), kan vi ju börja fundera. Den förre sade bland annat: «Jag står här som en oförtröttad predikare av samförståndspolitik». Den senare sade bland annat: «Jag är demokratisk socialist; med stolthet och med glädje.» De talade alltså bägge om den socialdemokratiska ideologin, som enligt Åsa och Niklas kan kallas ett «ideologiskt klimat», och som var mycket starkt 1934 och som ännu 1982 gav SAP 45,61 % av rösterna, och som ledde till att Olof Palme återvände som statsminister efter sex år i opposition. I det senaste riksdagsvalet, som ägde rum 2022, fick Socialdemokraterna 30,33 % av rösterna.

År 1975 skriver C.-H. Hermansson i sin artikel De socialdemokratiska_programrevisionerna att 

Den avgörande förändringen i de socialdemokratiska programtexterna under denna tid skedde när 1920 års program ersattes av 1944 års. Ännu i 1920 års partiprogram fanns det starka inslag kvar av den marxistiska teorin som tidigare dominerat socialdemokratins idévärld. Dessa marxistiska inslag rensades i största utsträckning bort vid 1944 års programrevision. 

Idag talar inget av riksdagspartierna på allvar om någon form av ideologi; möjligen lite mummel om liberalism. De talar i stället om den svenska demokratin. De talar om det som Sveriges folk nu ser avvecklas. Ja, ibland talar de med EU-byråkraternas ord om «de europeiska värdena», påstådda värden som Europas folk allt oftare inser är lögner, och till vilka de försöker hitta alternativ. Svenska politiker kan till och med använda argumentet att «den hårda verkligheten kräver det», när de tillfrågas om varför välfärden får stå tillbaka för satsningar på militärutgifter, eller varför allt yngre människor måste sitta i fängelse. Denna vår politikerkast erkänner naturligtvis inte, att den själv, oftast under socialdemokratisk ledning, varit med om att skapa «denna hårda verklighet». Ett bra exempel är, hur det gick till när Sverige gick med i NATO. Vasallstaten Sverige viser seg fram på TV.

I den här boken kommer vi alltså att visa hur ideologi, institutioner och politiskt agerande har förvandlat den svenska välfärdsstaten. Vi erbjuder inte den enda eller slutgiltiga förklaringen, men vi vågar påstå, att vi kommer att beskriva en central aspekt av det samhällsskifte som skett under de senaste decennierna.

 Så skriver författarna i slutet av bokens inledning. Vilka ideologier kan det röra sig om? Samhällsskifte, från vad till vad, kan man undra. Är Åsa och Niklas två intellektuella svenskar kompetenta nog att tackla uppgiften de presenterar? Wikipedia skriver om Åsa Plesner att hon «är en svensk forskare, författare och skoldebattör», att hon «tillsammans med Marcus Larsson sedan 2017 driver Tankesmedjan Balans», att hon «har arbetat som administrativ chef inom grundskolan», att hon «och Larsson 2019 publicerade boken ’De effektiva’ om den ekonomiska styrningen av skolan» och att hon «sedan september 2021 är doktorand i redovisning vid Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet.» Lunds universitet skriver om Niklas Altermark att han «är docent och biträdande lektor vid Statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet, och att hans forskning handlar om välfärdsstaten och dess förändring under de senaste decennierna, med ett särskilt fokus på stödet för personer med normbrytande funktionalitet och sjuka.»

Jag kanske har fel, men jag tror att den bok som Åsa och Niklas har skrivit, är det närmaste forskare i Sverige av idag kan komma den vetenskapliga socialismen för att beskriva hur välfärdsstaten Sverige sedan ungefär slutet av 1970-talet eroderar. Naturligtvis säger det också en del om eroderingen av den intellektuella nivån på Sveriges universitet. Denna låga nivå, tillsammans med en bristande förankring i och förståelse av det svenska folkets vardagsbekymmer, är en dålig bakgrund för att kunna skriva om Sveriges välfärdsutveckling.

Eftersom jag redan påstått, att välståndsavvecklingen är väl känd för alla Sveriges medborgare, hoppar jag direkt till bokens slutkapitel «Vad går att göra åt alltsammans?» Åsa och Niklas börjar med att beskriva vilka det är som boken inte är skriven för. Detta är ett enormt svaghetstecken. Vill de inte att deras meningsmotståndare ens skall lyssna på vad de har att säga? Har de ingen tro på, att deras beskrivningar och analyser på något vis skall kunna påverka dem, som de menar är ansvariga för avvecklingen av den svenska välfärden? Detta stärker min uppfattning om den intellektuella nivån vid åtminstone en del fakulteter vid Sveriges universitet och högskolor.

Åsa och Niklas har tydligt anpassat sig till hur EU-byråkratin och den stora majoriteten av politikerkasten inom EU/NATO tänker och handlar: «Tala inte med motståndaren». Det som gäller är i stället: «

För er som däremot delar vår frustration över utvecklingen är det på sin plats med en mer framåtblickande avslutning. Det här innebär, att vi nu lämnar analysen av det faktiskt existerande samhället bakom oss, för att i stället fokusera på politisk strategi.» 

Ingen mer självständigt tänkande läsare, som kommit så här långt i boken, kan nu ha några höga förväntningar på vad «en mer framåtblickande avslutning» kan vara. Avslutningen börjar med en lögn: «En viktig förklaring till att kostnaderna för att genomföra nedskärningar har varit så låga är att folk i allmänhet inte vet om att det skärs ner.» Problemlösning på menar de är att: 

Ändra i budget- respektive kommunallagen. Resultatet skulle bli att varje nedskärning måste skrivas ut som en politisk prioritering. Det här skulle öka transparensen och möjligheterna att utkräva ansvar för den förda politiken. Det skulle underlätta massmedial granskning och politiker skulle tvingas svara på frågor om…. 

Vem skall ändra i lagarna? Vem skall utkräva ansvar? Vem skall tvinga politiker att svara på frågor? Vad är det svenska folkets roll i detta; åskådarnas?

Mot bokens slut framför författarna en djup sanning: «En nyorientering inom välfärdspolitiken måste bygga på en annan tankefigur». Den ’tankefigur’ som kan skapa en nyorientering är verkligen annorlunda, jämfört med de olika tankefigurer som nu far likt yra höns genom parlament och massmedia i Europa. I mer sansade kretsar kallas den tankefiguren vetenskaplig socialism, och den måste antagligen bygga på någon form av masslinje, som i Kina, för att folken i Europa någon gång i framtiden skall kunna bygga hållbara välfärdsstater. Min svåger Sigvard kommer naturligtvis inte att få uppleva detta, och det gör inte jag heller. Förmodligen kommer inte heller våra barnbarn att få uppleva det. Vägen dit kräver nämligen mycket arbete, och sådant arbete är ännu knappt påbörjat, inte i Sverige och inte heller i resten av Europa.

______________________