Tre rövhistorier och en till

Verklighetens ramar har kraftigt förändrats sedan jag var barn på 1940- och 50-talen. Jag, mina systrar och våra kamrater hade inga större problem med nakenheten. Då vi på somrarna bodde i ett hus som från början varit kvarn, fanns intill huset en kvarndamm som far låtit renovera. Den var naturligtvis mycket populär bland traktens barn. Far tog många bilder på oss alla då vi badade, mer eller mindre nakna. En gång ställde vi upp på en rumpbild.

Någon gång i början på 1950-talet kom förståelsen av rumpan, nu förmodligen mer i form av röven, till vår kunskapsbank som symbol för något. Far hade, som fotot visar, låtit göra en snygg uppsättning av alla brevlådorna till byns invånare. En gång kom han in i köket med posten, något bekymrad men mest småskrattande. Tidigare under året hade grannfrun kommit att bli mycket arg på honom av anledning som jag nu inte minns. Nu när posten skulle hämtas, råkade far och grannfrun stöta på varandra vid brevlådorna. Grannfrun vände sig om, drog upp kjolarna och böjde sig framåt. Hon ”visade röven”. Far förklarade för oss att det var ett sätt av visa förakt.

På Robert Jacobssons blogg hittar jag följande text: ”När det gäller Djävulens röv har den varierat från icke-existerande till att allt oftare få sig en plats. Enligt Hennig (2003) diskuterades det länge huruvida Satan egentligen har en röv. Det förändrades under 1500-talet då det ibland sades att speglar var ”djävulens verkliga röv” – speglarna fanns ju där för att främja högmod och fåfänga. En av de första framställningarna av djävulens röv var just i en spegel, i Tour-Landrys avbildning – där Hin Ondes röv syntes i spegeln medan en kvinna speglade sig fåfängt.” På bloggen finns också en bra bild av vad texten beskriver.

Vad rumpan/röven beträffar går jag nu fram till 1980-talets ”mooning” (”exponera sin bakdel för (någon) för att förolämpa eller roa dem”).

Emellanåt åkte jag med mina elever till Naturhistoriska Riksmuseet. En gång kom vi som vanligt dit, barnen gjorde sina uppgifter och jag sade att när de käkat sin matsäck skulle vi gemensamt efter lunch gå runt och titta på något, varefter bussen åter skulle ta oss till skolgården. Väl tillbaka i skolan i skolan passerade jag förbi rektors dörr. ”Kom in ett tag så jag får fråga om en sak” sade Gunnar D. ”Vad var det som hände på Naturhistoriska?” Han hade fått ett telefonsamtal från museet. Vid lunchtid hade det kommit en busslast med pensionärer från Västerås. Som då var brukligt hade bussen släppt av passagerarna framför huvudentrén. Några hade tittat upp på den ståtliga byggnaden från artonhundratalets början. Precis över huvudporten finns ett par höga fönster (se foto) och i dem kunde de se två vajande rumpor på pojkar från Larsbodaskolan i Farsta. Jag minns nu inte säkert resten, men jag tror att Gunnar och jag var överens om att inte börja reda ut det hela, eftersom vi bägge hade uppfattningen att kammen på de rumpvisande pojkarna då skulle svälla än mer.

När jag ett antal år senare började en tjänst på Kvickenstorpsskolan, också i Farsta, hade serien om familjen Simpson tagit fart. Pojken Bart kan där emellanåt ses moona. På Kvickenstorpsskolan hade ett par lärare, bland del manliga kollegorna, infört seden att på fredagar bära slips. (Naturligvis bildade då några anda manliga lärare klubben VBS; Vägra Bära Slips) En fredag när jag kom till skolan kom jag på att jag glömt slips. Då jag visste att en kollega, Petter, hade flera i sitt hemklassrum, bad jag om att få låna en av honom. ”Visst, de hänger precis innanför dörren” sade han. Där hängde en som jag inte kunde låta bli att låna. En slips som hade en moonande Bart Simpson som motiv. Något förväntansfull gick jag till min lektion. Men den reaktion jag möttes av hade jag inte förväntat mig. ”Du har Petters slips! Den skall ingen annan ha på sig!”

Hur kan nu en pensionerad adjunkt komma på att skriva denna historia? Det började med att vännen Viktor ringde och frågade om ett fotografi jag lovat skanna av. Efter en liten stund kom vi att prata om det som gamla gubbar ofta pratar om, krämpor och diverse andra problem. Jag sade då till Viktor att jag köpt medicin för min mycket hårda mage, och att resultatet efter första dosen dagen innan varit överväldigande. När jag berättat min historia från Larsbodaskolan för honom, skrattade han och berättade vad han varit med om för några år sedan. Han och ett gäng andra pensionärer skulle med buss åka på ett intressant besök. Efter ett tag kom en bakomvarande buss att ligga på ett alldeles för kort avstånd. Chauffören i pensionärsbussen uttryckte sin stora irritation. ”Vänta ett tag,” sade en kraftig man bak i bussen, klev upp på bakersta sätet, drog ner byxorna och moonade mot bakomvarande buss, vilken omedelbart ökade avståndet.

När jag slutat samtalet med Viktor, gjorde mitt minne en promenad längs ”minnenas allé”, varefter resten av kroppen fick ett uppdrag, och här är det. Så här före Lucia kan väl ”tre rövhistorier och en till” med referenser till djävulen, Lucifer, Bocken, eller vad han nu kallas, vara lämplig?