Nu är det dags för alliansfrihet och fred

Det blir inte fred bara för att vi önskar det. Den kräver strid i idéernas och institutionernas skyttegravar. (…) Vi måste åkalla de gamla andarna av fred och alliansfrihet och väcka dem till liv i massrörelser som är det enda hoppet för den här planeten.

Det skriver författarna till nedanstående artikel. I Ukrainakrigets spår ser de en ny global alliansfri rörelse växa fram. Borde inte Sverige ansluta sig till den hellre än till Nato? Borde vi inte hålla fast vid – eller snarare återgå till – vår 200-åriga tradition av ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”? En tradition som gjorde att vi var en fredlig ö i två världskrig, kunde vara en viktig oberoende röst i den internationella politiken, stå på tredje världens sida i deras kamp för frigörelse och en ny rättvis ekonomisk världsordning, och ha en huvudroll i kampen för fred och nedrustning och mot kärnvapen. Vad tjänar världsfreden och vår egen fred bäst? Detta diskuterar vi gärna här på Tankarnas trädgård. Välkomna med artiklar och kommentarer till artiklarna.

Vänner av fred och alliansfrihet i Växjö med omnejd har chans att nu på lördag säga NEJ till svenskt Natomedlemskap! Den 23 april kl 11 – 13 är det samling vid Speakers Corner på Storgatan i Växjö. Appelltal, flygbladsutdelning och lite musik. Detta upprepas på samma plats och tid lördag 21 maj då det är en gemensam protestdag över hela landet!

Boka även in två aktiviteter på temat fred i Elin Wägner-veckan. Den 18 maj anordnar IKFF två möten i Utvandrarnas hus: Fredsrörelsen idag kl 12.30 och Samtal om fred kl 18.00.

/Pål

---

Nu är det dags för alliansfrihet och fred

Av Roger McKenzie och Vijay Prashad / Globetrotter

Krig är en gräslig del av den mänskliga erfarenheten. Allt med det är avskyvärt. Krig är mest uppenbart som invasion och den brutalitet som följer med den. Inget krig är exakt; varje krig skadar civila. Varje bombning skickar en neurologisk rysning genom ett samhälle.

Andra världskriget visade denna gräslighet i Förintelsen och i atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Ur Hiroshima och Förintelsen uppstod två mäktiga rörelser, den ena för fred och mot farorna med ytterligare kärnvapenattacker, och den andra för ett slut på uppdelningen av mänskligheten och för alliansfrihet från denna uppdelning. I Stockholmsuppropet från 1950, som undertecknades av 300 miljoner människor, krävdes ett absolut förbud mot kärnvapen. Fem år senare samlades 29 länder från Afrika och Asien, som representerade 54 procent av världens befolkning, i Bandung, Indonesien, för att underteckna ett 10-punktslöfte mot krig och för ”främjande av ömsesidiga intressen och samarbete”. Bandungandan var för fred och för alliansfrihet, för att världens folk skulle satsa sina ansträngningar på att bygga upp en process för att utrota historiens bördor (analfabetism, ohälsa, hunger) genom att använda sin sociala rikedom. Varför spendera pengar på kärnvapen när pengar borde spenderas på klassrum och sjukhus?

Trots de stora framgångarna för många av de nya nationer som hade uppstått ur kolonialismen, hindrade de äldre kolonialmakternas överväldigande kraft Bandungandan från att utforma mänsklighetens historia. I stället segrade krigets civilisation. Denna krigscivilisation avslöjas i det massiva slöseriet med mänsklig rikedom i produktionen av väpnade styrkor – tillräckliga för att förstöra hundratals planeter – och i användningen av dessa väpnade styrkor som den första instinkten för att lösa tvister. Sedan 1950-talet har slagfältet för dessa ambitioner inte legat i Europa eller Nordamerika, utan snarare i Afrika, Asien och Latinamerika – områden i världen där gamla koloniala känslor tror att människoliv är mindre viktigt. Denna internationella uppdelning av mänskligheten – som säger att ett krig i Jemen är normalt, medan ett krig i Ukraina är fruktansvärt – definierar vår tid. Det finns 40 krig som pågår runt om i världen. Det måste finnas en politisk vilja att kämpa för att få slut på vart och ett av dessa krig, inte bara de som pågår i Europa. Den ukrainska flaggan är allestädes närvarande i västvärlden. Vilka är färgerna på den jemenitiska flaggan, den västsahariska flaggan och den somaliska flaggan?

Återgå till fred, återgå till alliansfrihet

I dessa dagar är vi överväldigade av vissheter som verkar allt mindre verkliga. Medan Rysslands krig i Ukraina fortsätter finns det en förbryllande uppfattning om att förhandlingar är meningslösa. Denna åsikt cirkulerar även när förnuftiga människor är överens om att alla krig måste sluta med förhandlingar. Om så är fallet, varför inte kräva ett omedelbart eldupphör och bygga upp det förtroende som krävs för förhandlingar? Förhandlingar är endast genomförbara om det finns respekt på alla sidor och om man försöker förstå att alla sidor i en militär konflikt har rimliga krav. Att måla upp detta krig som den ryske presidenten Vladimir Putins infall är en del av utövandet av det permanenta kriget. Säkerhetsgarantier för Ukraina är nödvändiga, men det är säkerhetsgarantier för Ryssland också nödvändiga, vilket skulle inbegripa en återgång till en seriös internationell ordning för vapenkontroll.

Det blir inte fred bara för att vi önskar det. Den kräver strid i idéernas och institutionernas skyttegravar. De politiska krafterna vid makten tjänar på krig, och därför klär de sig i ”machismo” för att bättre kunna företräda vapenhandlarna som vill ha mer krig, inte mindre. Dessa människor i byråkratins blå kostymer är inte att lita på när det gäller världens framtid. De sviker oss när det gäller klimatkatastrofen, de sviker oss när det gäller pandemier och de sviker oss när det gäller fredsskapande. Vi måste åkalla de gamla andarna av fred och alliansfrihet och väcka dem till liv i massrörelser som är det enda hoppet för den här planeten.

Det är inte bara sentimentalt att sträcka sig tillbaka till det förflutna för att blåsa liv i dagens alliansfria rörelse. Redan nutidens motsättningar har väckt spöket om alliansfrihet i delar av Afrika, Asien och Latinamerika. De flesta av dessa länder röstade mot fördömandet av Ryssland, inte för att de stöder Rysslands krig i Ukraina, utan snarare för att de inser att polarisering är ett ödesdigert misstag. Vad som behövs är ett alternativ till det kalla krigets tvåkammarvärld. Det är anledningen till att många av ledarna i dessa länder – från Kinas Xi Jinping till Indiens Narendra Modi och Sydafrikas Cyril Ramaphosa – trots sina mycket olika politiska inriktningar har uppmanat till ett avsteg från ”det kalla krigets mentalitet”. De är redan på väg mot en ny alliansfri plattform. Det är denna faktiska rörelse i historien som får oss att reflektera över en återgång till begreppen alliansfrihet och fred.

Ingen vill föreställa sig de fulla konsekvenserna av Förenta staternas och dess allierades omringning av Kina och Ryssland. Till och med länder som är nära allierade med Förenta staterna – såsom Tyskland och Japan – inser att om en ny järnridå sänker sig runt Kina och Ryssland skulle det vara ödesdigert för deras egna länder. Kriget och sanktionerna har redan skapat allvarliga politiska kriser i Honduras, Pakistan, Peru och Sri Lanka, och andra kommer att följa när mat- och bränslepriserna stiger astronomiskt. Krig är för dyrt för de fattigare länderna. Utgifterna för krig äter upp den mänskliga andan, och krigföring i sig ökar människors allmänna känsla av förtvivlan.

Krigsmakarna är idealister. Deras krig löser inte mänsklighetens stora dilemman. Idéerna om alliansfrihet och fred är å andra sidan realistiska; deras ramar har svar på barn som vill äta och lära sig, leka och drömma.

Denna artikel har producerats av Morning Star och Globetrotter.

Roger McKenzie är reporter för Morning Star. Han är generalsekreterare för Liberation, en av Storbritanniens äldsta människorättsorganisationer.

Vijay Prashad är en indisk historiker, redaktör och journalist. Han är författarstipendiat och chefskorrespondent på Globetrotter. Han är chefredaktör för LeftWord Books och chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är senior non-resident fellow vid Chongyang Institute for Financial Studies, Renmin University of China. Han har skrivit mer än 20 böcker, bland annat The Darker Nations och The Poorer Nations. Hans senaste bok är Washington Bullets, med en introduktion av Evo Morales Ayma.

Översättning: Pål Karlsson