Varför Latinamerika behöver en ny världsordning

Latinamerika vill inte ha ett nytt kallt krig. Regionen har redan lidit av årtionden av militärstyre och åtstramningar. Latinamerika vill ha fred.

Av Marco Fernandes / Globetrotter

Världen vill se ett slut på konflikten i Ukraina. Natoländerna vill dock förlänga konflikten genom att öka vapentransporterna till Ukraina och genom att förklara att de vill ”försvaga Ryssland”. USA har redan avsatt 13,6 miljarder dollar för att beväpna Ukraina. Biden har just begärt 33 miljarder dollar mer. Som jämförelse skulle det krävas 45 miljarder dollar per år för att utrota världshungern till 2030.

Även om förhandlingar äger rum och kriget slutar, kommer en verkligt fredlig lösning sannolikt inte att vara möjlig. Ingenting får oss att tro att geopolitiska spänningar kommer att minska, eftersom det bakom konflikten kring Ukraina finns ett försök från Väst att stoppa Kinas utveckling, att bryta sina förbindelser med Ryssland och att avsluta Kinas strategiska partnerskap med det globala Syd.

I mars varnade befälhavare för U.S. Africa Command (general Stephen J. Townsend) och Southern Command (general Laura Richardson) den amerikanska senaten om de upplevda farorna med ökat kinesiskt och ryskt inflytande i Afrika såväl som i Latinamerika och Karibien. Generalerna rekommenderade att USA försvagar Moskvas och Pekings inflytande i dessa regioner. Denna politik är en del av USA: s nationella säkerhetsdoktrin från 2018, som ringar in Kina och Ryssland som sina ”centrala utmaningar”.

Inget kallt krig

Latinamerika vill inte ha ett nytt kallt krig. Regionen har redan lidit av årtionden av militärt styre och åtstramningspolitik motiverad utifrån det så kallade ”kommunistiska hotet”. Tiotusentals människor miste livet och många tiotusentals fler fängslades, torterades och landsförvisades bara för att de ville skapa suveräna länder och anständiga samhällen. Detta våld var en produkt av det av USA införda kalla kriget mot Latinamerika.

Latinamerika vill ha fred. Fred kan bara byggas på regional enighet, en process som började för 20 år sedan efter att en cykel av folkliga uppror, drivna av tsunamin av nyliberal åtstramning, ledde till att progressiva regeringar valdes: Venezuela (1999), Brasilien (2002), Argentina (2003), Uruguay (2005), Bolivia (2005), Ecuador (2007) och Paraguay (2008). Dessa länder, tillsammans med Kuba och Nicaragua, skapade en rad regionala organisationer: ”Bolivarian Alliance for the Peoples of Our America-Peoples’ Trade Treaty (ALBA-TCP)” år 2004, “Union of South American Nations (UNASUR)” år 2008 och “Community of Latin American and Caribbean States (CELAC)” år 2011. Dessa plattformar var avsedda att öka den regionala handeln och den politiska integrationen. Deras vinster möttes med ökad aggression från Washington, som försökte undergräva processen genom att försöka störta regeringarna i många av medlemsländerna och genom att dela upp de regionala blocken för att passa Washingtons intressen.

Brasilien

På grund av sin storlek och sin politiska betydelse var Brasilien en nyckelaktör i dessa tidiga organisationer. År 2009 gick Brasilien samman med Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika för att bilda BRICS, en ny allians med målet att omorganisera maktförhållandena i global handel och politik.

Brasiliens roll behagade inte Vita huset, som – för att undvika råheten i en militärkupp – iscensatte en framgångsrik operation, i allians med delar av den brasilianska eliten, som använde den brasilianska lagstiftande församlingen, rättsväsendet och medierna för att störta president Dilma Rousseffs regering 2016, och för att få president Lula (som då ledde i opinionsundersökningarna inför presidentvalet) arresterad 2018. Båda anklagades för en korruptionshärva som involverade det brasilianska statliga oljebolaget, och en utredning av Brasiliens rättsväsende som kallas Operation Car Wash följde. Deltagandet av både det amerikanska justitiedepartementet och FBI i den utredningen avslöjades efter en massiv läcka med chattmeddelanden på Telegram från Operation Car Washs ledande åklagare. Men innan USA:s inblandning avslöjades, förde avlägsnandet av Lula och Dilma från politiken högern tillbaka till makten i Brasília. Brasilien spelade inte längre en ledande roll i vare sig de regionala eller globala projekt som kunde försvaga USA: s makt. Brasilien övergav UNASUR och CELAC, och förblir i BRICS endast formellt – vilket också är fallet med Indien – vilket försvagar perspektivet på strategiska allianser i det Globala Syd.

Vända tidvattnet

Under de senaste åren har Latinamerika upplevt en ny våg av progressiva regeringar. Idén om regional integration har återkommit på dagordningen. Efter fyra år utan toppmöte sammanträdde Celac igen i september 2021 under ledning av Mexikos president Andrés Manuel López Obrador och Argentinas president Alberto Fernández. Skulle Gustavo Petro vinna det colombianska presidentvalet i maj 2022 och Lula vinna sin kampanj för omval till Brasiliens presidentämbete i oktober 2022, skulle de fyra största ekonomierna i Latinamerika (Brasilien, Mexiko, Argentina och Colombia) för första gången på årtionden styras av mitten-vänstern, särskilt anhängare av latinamerikansk och karibisk integration. Lula har sagt att om han vinner presidentposten kommer Brasilien att återvända till Celac och kommer att återuppta en aktiv hållning i BRICS.

Det Globala Syd kan vara berett att återuppstå i slutet av året och skapa utrymme för sig själv inom världsordningen. Bevis för detta är den brist på enhällighet som mötte Natos försök att skapa den största koalitionen för att sanktionera Ryssland. Detta Nato-projekt har väckt en motreaktion runt det Globala Syd. Även regeringar som fördömer kriget (som Argentina, Brasilien, Indien och Sydafrika) ställer inte upp på Natos ensidiga sanktionspolitik och föredrar att stödja förhandlingar om en fredlig lösning. Idén att återuppta en rörelse av de alliansfria – inspirerad av det initiativ som lanserades vid konferensen i Bandung, Indonesien, år 1955 – har fått gensvar i många kretsar.

Deras avsikt är den rätta. De försöker minska de globala politiska spänningarna, som är ett hot mot ländernas suveränitet och tenderar att påverka den globala ekonomin negativt. Bandungkonferensens anda av icke-konfrontation och fred är angelägen idag.

Men den alliansfria rörelsen uppstod som en vägran från tredje världens länder att välja sida i polariseringen mellan USA och Sovjetunionen under det kalla kriget. De kämpade för sin suveränitet och rätten att ha förbindelser med länderna i båda systemen, utan att deras utrikespolitik skulle bestämmas i Washington eller Moskva.

Detta är inte det aktuella scenariot. Endast axeln Washington-Bryssel (och allierade) kräver anpassning till sin så kallade ”regelbaserade internationella ordning”. De som inte anpassar sig lider av sanktioner som tillämpas mot dussintals länder (förödande för hela ekonomier, såsom Venezuela och Kuba), olaglig konfiskering av hundratals miljarder dollar i tillgångar (som i fallen Venezuela, Iran, Afghanistan och Ryssland), invasioner och inblandning som resulterar i folkmordskrig (som i Irak, Syrien, Libyen och Afghanistan), och stöd utifrån till ”färgrevolutioner” (från Ukraina 2014 till Brasilien 2016). Kravet på anpassning kommer bara från Väst, inte från Kina eller Ryssland.

Mänskligheten står inför akuta utmaningar, såsom ojämlikhet, hunger, klimatkris och hot om nya pandemier. För att övervinna dem, måste regionala allianser i det globala Syd kunna införa en ny multipolaritet i den globala politiken. Men de vanliga misstänkta kan ha andra planer för mänskligheten.

Marco Fernandes är forskare vid Tricontinental: Institute for Social Research (en pelare i International Peoples’ Assembly). Han är medlem i kampanjen No Cold War och är medgrundare och medredaktör för News on China (Dongsheng). Han bor i Shanghai.

Denna artikel producerades av Morning Star och Globetrotter.

Översättning: Bertil Carlman