Engström och jag med 100 år emellan. Del 4. Rysslandfararen.

Andrakammarvalet i Sverige 1928, även kallat ”kosackvalet”, hölls den 15–21 september 1928. Vi vet alla vad modern russofobi är. Då, 1928, var det mer en fråga om kommunistskräck som framfördes, alltså en politisk ideologi, idag är det mer renodlat rasistiskt.

Trots det, eller kanske på grund av det, var Albert Engström nyfiken på den framväxande grannen i öster. Men inte förrän jag lite närmare började studera honom, blev jag varse att han varit i Sovjetunionen. Som ett resultat av detta gav han 1924 ut boken Moskoviter.

Men varför skulle jag resa till Ryssland? Nå — det hade man frågat mig hemma också. Gamla vänner hade yttrat farhågor att jag skulle bli skjuten, försvinna, svälta ihjäl. Och gamla och nya fiender skreko högljutt i sina spalter att jag sålt mig åt judendomen och bolsjevismen, att jag var en landsförrädare, att det var min plikt att gå ur de akademier jag har äran tillhöra. Jag hade emellertid beslutat trotsa alla faror, och man hade försett mig med just den ekipering som Väst-Europa anser lämplig och nödvändig för en Rysslandsresa — sidenunderkläder av högsta kvalitet för att lätt kunna befria mig från eventuella parasiter, som lära halka och vricka fötterna på dylikt tyg, ett reseapotek med olika droppar mot och för den kolera, som ständigt hemsöker landet, sömnpulver, insektspulver! ….

— Jo — mina herrar, jag reser därför att det roar mig och därför att jag fått tillstånd att komma in i Ryssland. Detta är icke allom givet i dessa tider. Man vet om mig, att jag icke är politiker och kan ganska fördomsfritt betrakta livets företeelser. Jag får se vad jag vill och skriva vad jag vill. Högst få människor i Europa få sådana tillfällen som jag att se och lära just nu — det lockar. Och bland det mest underbara i livet måste vara, att på nära håll få iaktta, hur man reparerar efter ett världskrig och en revolution. Och en sådan revolution! Mot dess rysligheter påstås franska revolutionen ha varit som en blyg smekning. Oersättliga människor, oersättliga kulturella värden sägas ha gått förlorade under de mest barbariska omständigheter. Världskriget är redan glömt för det som försiggått och försiggår i Ryssland nu. Så glömska äro människorna! Men jag tror inte att det är riktigt så, som Europa skriker om — — —

Vi passerade gränsen utan svårigheter — om jag undantar att vi måste ta extratåg för att hinna tåget som skulle föra oss från Bieloostrov till Petrograd, ty de finska och ryska kommunikationerna passade inte riktigt ihop den dagen. På Petrogradtåget voro vi de enda utlänningarna. De ryska vagnarna äro förstklassiga, åtminstone förstaklassvagnarna. Och restaurationsvagnen lämnade intet övrigt att önska. Maten var storartad. Var detta Ryssland? Var detta en Potemkinkuliss, särskilt byggd åt mig av sovjet? I så fall var den storartat arrangerad. Mattor på golvet, glänsande duktyg, ett öl, som vi ännu inte ha maken till i Sverige. Väldiga portioner — ty ryssarna äta mer än något annat folk jag studerat. Efterrätter som skulle ha klätt Café de Paris……

Järnvägen Petrograd–Moskva. Sovvagnarna äro förstklassiga, rymligare och luftigare på grund av spårvidden än våra egna. Lakan, kuddar och filtar äro fräscha, och passande för äldre bättre herrar. Jag har ingen användning för mitt insektspulver — men jag glömmer ju att berätta om mitt flyktiga intryck av Petrograd, där jag varit en gång för femton år sedan. Det var nu helt annorlunda än då. Grått och dystert. Människorna voro gråa, och man trängdes icke längre på Nevski Prospekt med glada, eleganta promenerande. Där var dött och grått — verkade tredje klassens väntsal. Gatans träbeläggning var full av hål, husen voro pepprade med kulor, många fönster voro igenbommade, igenspikade med brädor……….

Vi stanna vid en större station, och jag går in där för att dricka te. Där är grått och smutsigt — jag söker efter första eller andra klassens matsal, men kommer plötsligt ihåg, att klasserna äro avskaffade — utom på tåget. Vi äro ju i ett proletärland, där bara tanken på klasskillnad är en styggelse. Ett dåligt porträtt av Lenin, en fruktansvärd oljemålning, hänger på en vägg, omgivet av en dekoration av röda trasor. Plötsligt slår en man mig på axeln — det är en ung ryss, som jag pratat med i går i korridoren utanför min kupé. Han talar franska med smattrande tatariska r-ljud.

— Vad söker ni här? Ni vill ha te? Men akta er för den soppan! Mycket bättre i restaurangvagnen! Ska vi göra sällskap? Jag försäkrar er, att ni inte kan äta de där bakelserna, som alla bönderna ha tummat på!

Vill du läsa mera finns det här: Full Text of Moskoviter In Swedish | InterlinearBooks.com

Nu vet jag inte om AE, han skrev sig ofta så på sina teckningar, träffade Sovjetunionens ambassadör i Sverige, men så är det nog, eftersom hans teckning av henne ser ut som den gör.

Hon hette 

Alexandra Mikhilovna Kollontai (Алекса́ндра Миха́йловна Коллонта́й, född Domontovich, Домонто́вич; 31:a mars 1872 död 9:e mars 1952) och var en rysk revolutionär, politiker, diplomat och marxistisk teoretiker. Hon tjänstgjorde som folkkommissarie för Välfärd i Vladimir Lenins regering 1917 – 1918. Hon var en prominent kvinna i Bolshevikpartiet och den första kvinnan i historien som var officiell medlem i ett regerande kabinett. 1919 grundade hon Zhenotdel, som arbetade för att förbättra kvinnors status i Sovjetunionen. 1943 utnämndes hon till ambassadör i Sverige. (Wikipedia)

På grund av sin unika position, var intresset för henne stort. En tyskspråkig konstnär avritade henne så här 1926.

Det finns också en tysk dokumentärfilm om henne Ich habe viele Leben gelebt.

Lunatjarskij, som AE också porträtterat är naturligtvis 

Anatolij Vasiljevitj Lunatjarskij (Анато́лий Васи́льевич Лунача́рский), född 23:e novembert 1875 i Poltava, död 28:e december 1933 i Menton, Frankrike, och som var en sovjetisk politiker och författare. Lunatjarskij var från sitt 17:e år aktiv i det ryska socialdemokratiska partiet och anslöt sig 1904 till dess bolsjevikfraktion. Då han 1909 försökte utveckla den marxistiska läran, från den idealistiska filosofins ståndpunkt, och samtidigt tillsammans med Maksim Gorkij och andra försökte grunda en ateistisk religion, vars innersta väsen skulle vara ’dyrkan av mänsklighetens högsta egenskaper’, angreps han av Lenin och isolerades från bolsjevikpartiet. 1917 anslöt han sig definitivt till bolsjevikpartiet och blev folkkommissarie för undervisningsväsendet. (Wikipedia)

Den tredje personen som är avtecknad är kanske mer känd i Sverige än A. Kollontai och Lunatjarskij. Lev Trotskij heter han, och han blev 1940 i Mexico City mördad med en isyxa.

På AE:s tid talade ’man’, som sagt, mer om den hemska kommunismen eller bolsjevismen, det rörde sig inte som idag om en mer allmän russofobi.