Engström och jag med 100 år emellan. Del 5: Rasisten

”Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av Sovjetunionens Röda armé.” Så inleds en artikel på bloggen Global Politics av redaktören Anders Romelsjö. Artikel har upprepats sedan 2019. Den har väckt stort intresse, och den har fått 131 kommentarer. (Hur många kommentarer har någon artikel fått på Tankarnas Trädgård?) I artikeln nämns den mycket intressanta broschyren ”Förintelser och förintelsen”. Bloggartikeln handlar alltså delvis om antisemitism.

Albert E. har producerat många antisemitiska texter och bilder, det låg i tiden kan man säga. Min första kontakt, tror jag, med ett nedsättande tal mot judar var begreppet ”kuljude”. När jag slog på ordet på internet, fick jag följande artikel hos Judiska museet, som är skriven av ett barnbarn till professorn i litteraturhistoria Martin Lamm. Begreppet kom när man på våren spelade kula; se fotot. Gossen som sitter på marken har ställt upp en pyramid av kulor mellan sina ben. Den av de andra gossarna som först träffar pyramiden får ta över den sittandes plats. Alla kulor som missar behåller den sittande. Den som samlat på sig väldigt många kulor, speciellt glaskulor och ståldankar, kunde avundsjukt betraktas som just ”kuljude”.

Botanikern, poeten m.m. Sten Selander har skrivit en känd dikt i ämnet, ”Spela kula”. Men i det poemet pekar han inte speciellt på antisemitismen; det är klassperspektivet som han, förmodligen inte särskilt medvetet, framhåller. Sten S. räknas enligt Wikipedia ”till den grupp lyriker som brukar kallas de borgerliga intimisterna.”

Dikten ”Spela kula”

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Vardagsrasism stöter jag ibland på i min närmaste omgivning, men då gäller det oftare samer eller romer, varav de förra ”har orimliga krav på markrättigheter” och de senare ”inte klarar sig utan bidrag från skattemedel”. Bekanta i Danmark ger ibland uttryck för samma attityd gentemot eskimåer.

Det som Albert E. främst framhåller i sitt stora antal antisemitiska teckningar är näsans form, snålhet och orenlighet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *