Förhandla fram en varaktig fred i Ukraina

Av Jeffrey D. Sachs

Tiden är inne för diplomati som ger kollektiv säkerhet till Europa, Ukraina och Ryssland.       

Det bör inte råda någon större tvekan om hur en varaktig fred ska kunna etableras i Ukraina. I april 2022 var Ryssland och Ukraina på väg att underteckna ett fredsavtal i Istanbul, med den turkiska regeringen som medlare. USA och Storbritannien avrådde Ukraina från att underteckna avtalet och hundratusentals ukrainare har sedan dess dött eller skadats allvarligt. Istanbulprocessens ramverk utgör dock än idag grunden för fred.

Utkastet till fredsavtal (daterat den 15 april 2022) och Istanbulkommunikén (daterad den 29 mars 2022), som det baserades på, erbjöd ett förnuftigt och enkelt sätt att avsluta konflikten. Tre år efter att Ukraina avbröt förhandlingarna, och under den tiden lidit stora förluster, kommer landet visserligen att avstå mer territorium än vad det skulle ha gjort i april 2022. Men Ukraina kommer att vinna det viktigaste: suveränitet, internationella säkerhetsarrangemang och fred.

I förhandlingarna 2022 var man överens om Ukrainas permanenta neutralitet och internationella säkerhetsgarantier för Ukraina. Den slutliga dispositionen av de omtvistade territorierna skulle avgöras efter förhandlingar mellan parterna, under vilken tid båda sidor åtog sig att avstå från att använda våld för att ändra gränserna. Givet de rådande förhållandena kommer Ukraina att avträda Krim och delar av södra och östra Ukraina, vilket återspeglar de senaste tre årens utfall på slagfältet.

Ett sådant avtal kan undertecknas nästan omedelbart och kommer sannolikt att undertecknas under de kommande månaderna. Eftersom USA inte längre kommer att bekosta kriget, i vilket Ukraina skulle drabbas av ännu fler dödsoffer, förstörelse och förlust av territorium, inser Zelenskyj att det är dags att förhandla. I sitt tal till kongressen citerade president Donald Trump Zelenskyj och sa att ”Ukraina är redo att komma till förhandlingsbordet så snart som möjligt för att föra en varaktig fred närmare”.

De kvarvarande frågorna i april 2022 rörde detaljerna kring säkerhetsgarantierna för Ukraina och de reviderade gränserna mellan Ukraina och Ryssland. Den viktigaste frågan om garantierna gällde Rysslands roll som medgarant för avtalet. Ukraina insisterade på att de västerländska medgaranterna skulle kunna agera med eller utan Rysslands samtycke, för att inte ge Ryssland vetorätt över Ukrainas säkerhet. Ryssland försökte undvika en situation där Ukraina och dess västliga medgaranter skulle manipulera avtalet för att rättfärdiga förnyat våld mot Ryssland. Båda sidor har en poäng.

Den bästa lösningen, enligt min mening, är att lägga säkerhetsgarantierna under FN:s säkerhetsråd. Detta innebär att USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och Frankrike alla skulle vara medgaranter, tillsammans med resten av FN:s säkerhetsråd. Därmed skulle säkerhetsgarantierna bli föremål för global granskning. Visst, Ryssland skulle kunna lägga in sitt veto mot en efterföljande resolution om Ukraina från FN:s säkerhetsråd, men skulle utsättas för Kinas och världens fördömande om det agerade godtyckligt i strid med resten av FN:s vilja.

När det gäller den slutliga gränsdragningen är det mycket viktigt med lite bakgrund. Innan Ukrainas president Viktor Janukovytj störtades med våld i februari 2014 ställde Ryssland inga territoriella krav på Ukraina. Janukovytj förespråkade neutralitet för Ukraina, motsatte sig NATO-medlemskap och förhandlade fredligt med Ryssland om ett 20-årigt arrendeavtal för Rysslands flottbas i Sevastopol på Krim, där Rysslands Svartahavsflotta har haft sin bas sedan 1783. Efter att Janukovytj störtats och ersatts av en USA-stödd, Nato-vänlig regering agerade Ryssland snabbt för att återta Krim och förhindra att flottbasen hamnade i Natos händer. Under 2014 till 2021 drev Ryssland inte på för att annektera något annat ukrainskt territorium. Ryssland krävde politiskt självstyre för de etniskt ryska regionerna i östra Ukraina (Donetsk och Luhansk) som bröt sig loss från Kiev omedelbart efter att Janukovytj störtats.

Minsk II-avtalet skulle implementera autonomin. Minsk-ramverket inspirerades delvis av autonomin i den etniskt tyska regionen Sydtyrolen i Italien. Tysklands förbundskansler Angela Merkel kände till erfarenheterna från Sydtyrolen och såg det som ett prejudikat för liknande autonomi i Donbas. Tyvärr motsatte sig Ukraina starkt ett självstyre för Donbas, och USA stödde Ukraina i att avvisa självstyret. Tyskland och Frankrike, som skenbart var Minsk II:s garanter, stod tysta när Ukraina och USA förkastade avtalet.

Efter sex år utan att Minsk II hade genomförts, och under vilken tid den USA-beväpnade ukrainska militären fortsatte att bomba Donbas i ett försök att kuva och återta utbrytarprovinserna, erkände Ryssland Donetsk och Luhansk som självständiga stater den 21 februari 2022. Donetsks och Luhansks status var ännu inte fastställd i Istanbulprocessen. Kanske kunde man i slutändan ha kommit överens om en återgång till Minsk II och Ukrainas faktiska genomförande av detta (genom att erkänna de två regionernas självständighet i den ukrainska konstitutionen). När Ukraina lämnade förhandlingsbordet var frågan tyvärr ointressant. Några månader senare, den 30 september 2022, annekterade Ryssland de två oblasterna samt två andra, Kherson och Zaporizjzja.

Den sorgliga lärdomen är denna. Ukrainas förlust av territorium skulle ha kunnat undvikas helt och hållet om det inte vore för den våldsamma statskupp som störtade Janukovytj och införde en USA-stödd regim med sikte på Nato-medlemskap. Förlusten av territorium i östra Ukraina kunde ha undvikits om USA hade pressat Ukraina att genomföra Minsk II-avtalet, som stöddes av FN:s säkerhetsråd. Förlusten av territorium i östra Ukraina kunde sannolikt ha förhindrats så sent som i april 2022 genom Istanbulprocessen, men USA blockerade fredsavtalet. Nu, efter 11 års krig sedan Janukovytj störtades, och som ett resultat av Ukrainas förluster på slagfältet, kommer Ukraina att avstå Krim och andra territorier i östra och södra Ukraina i de kommande förhandlingarna.

Europa har andra intressen som det bör förhandla om med Ryssland, särskilt säkerheten för de baltiska staterna och för de europeisk-ryska säkerhetsarrangemangen mer allmänt. De baltiska staterna känner sig mycket sårbara för Ryssland, vilket är förståeligt med tanke på deras historia. Men de ökar också sin sårbarhet på ett allvarligt och onödigt sätt genom en ström av repressiva åtgärder mot sina etniskt ryska medborgare, däribland åtgärder för att undertrycka användningen av det ryska språket och åtgärder för att bryta medborgarnas band med den rysk-ortodoxa kyrkan. Ledarna i de baltiska staterna ägnar sig också på ett provokativt sätt åt anmärkningsvärd ryssfientlig retorik. Etniska ryssar utgör cirka 25 procent av befolkningen i både Estland och Lettland, och cirka 5 procent i Litauen. Säkerhet för de baltiska staterna bör uppnås genom säkerhetshöjande åtgärder som vidtas på båda sidor, inklusive respekt för minoritetsrättigheter för de etniska ryska befolkningarna, och genom att avstå från bitter retorik.

Det är dags för diplomati som ger kollektiv säkerhet till Europa, Ukraina och Ryssland. Europa bör inleda direkta samtal med Ryssland och uppmana Ryssland och Ukraina att underteckna ett fredsavtal baserat på Istanbulkommunikén från den 29 mars och utkastet till fredsavtal från den 15 april 2022. Fred i Ukraina bör följas av skapandet av ett nytt system för kollektiv säkerhet för hela Europa, som sträcker sig från Storbritannien till Uralbergen och även längre än så.

___________

Jeffrey D. Sachs är universitetsprofessor och chef för Center for Sustainable Development vid Columbia University, där han var chef för The Earth Institute mellan 2002 och 2016. Han är också ordförande för FN:s Sustainable Development Solutions Network och ledamot av FN:s bredbandskommission för utveckling. Han har varit rådgivare till tre av FN:s generalsekreterare och är för närvarande SDG Advocate under generalsekreterare Antonio Guterres. Sachs är författare till, senast, ”A New Foreign Policy: Beyond American Exceptionalism” (2020). Andra böcker inkluderar: ”Building the New American Economy: Smart, Fair, and Sustainable” (2017) och ”The Age of Sustainable Development” (2015) tillsammans med Ban Ki-moon.

Artikeln är ursprungligen publicerad 6 mars 2025 på Common Dreams. Licensierad under Creative Commons (CC BY-NC-ND 3.0)

Översättning Pål Karlsson med hjälp av DeepL