– Ukrainas arbetarklass kommer inte att dö för en stat som inte erbjuder dem någonting
Den 26 mars publicerade nättidningen steigan.no artikeln Ukrainas arbeiderklasse vil ikke dø for en stat som ikke tilbyr dem noe. Jag fann den vara helt i stil med de folkbildande ambitioner som både Tankarnas trädgård Växjö och bloggen Global Politics har. Därför beslöt jag mig för att översätta artikeln till svenska, eftersom vi svenskar ofta har svårt att läsa det språk som våra bröder och systrar på andra sidan kölen använder.
Det är nämligen så, att allt som för de skandinaviska folken visar att det är vår politikerkast, som tillsammans med sina gelikar i övriga Europa, är de som stöder en djupt antifolklig politik i Ukraina (den kan kallas fascistisk). Eftersom denna europeiska politikerkast känner till, att deras politiska linje inte har stöd i det Globala Syd; ja ofta är det snarare tvärtom, att det är Ryssland som har stöd för sin linje, så är ’vår’ politik i Skandinavien även rasistisk. Vår politikerkast utgår nämligen från, att folken i till exempel Afrika, är underlägsna i sitt tänkande när de «inte förstår att civiliserat tänkande» innebär ett stöd för vad Ursula von der Leyen, Kaja Kallas, Mette Frederiksen, Erna Solberg, Annalena Baerbock och deras likasinnade gör och tänker. När vi också ser, att det numer ofta är kvinnor, som med energi framför denna reaktionära politik, kan vi påminna oss vad journalisten Jan Guillou sade när han blev tillfrågad om han var feminist. «Är [sveriges statsminister] Göran Persson feminist?» «I så fall är jag inte det!»
När det gäller denna ’speciella form’ av utrikespolitik, undrar jag, om kanske Sverige här ligger i framkant: Sveriges feministiska utrikespolitik – Regeringen.se?
Bertil Carlman
____________
Tidningen Klassekampen, och inte minst dess redaktör Bjørgulv Braanen, har gjort den ukrainska fascistiska parollen Slava Ukraini till sin egen. Tidningen har till stor del fungerat som ett kampanjorgan för regimen i Kiev, ultranationalisterna och vapenindustrin. Men plötsligt har det gått upp för dem att det finns en arbetarklass i Ukraina och att denna arbetarklass inte är så entusiastisk över att vara kanonmat åt Zelenskyj och hans oligarkvänner.
Vill inte dö för en frånvarande stat står det i en artikel som bygger på en intervju med forskaren Volodymyr Ishchenko.
På sociala medier finns det också gott om videor på våldsamma konfrontationer mellan rekryterare och personer som inte vill bli mobiliserade.
Myndigheterna i Ukraina tror att det beror på en ryskorkestrerad kampanj. Men Volodymyr Ishchenko, en ukrainsk forskare vid Freie Universität i Berlin, tror att Ukrainas mobiliseringsproblem har varit tydligt för de flesta nyktra analytiker sedan 2023. Under de senaste månaderna har han och ett team undersökt varför. Han tror att lösningen ligger i lågt förtroende för staten.
– Folk vill inte offra sina liv för en stat som annars är frånvarande, säger han.
https://steigan.no/2023/01/klassekampen-gjor-stepan-banderas-parole-til-sin
Fruktar folkets vrede
I en opinionsundersökning från april 2024 sa 10 procent av de tillfrågade, att de flesta av deras släktingar var redo att mobiliseras.
Enligt den nya mobiliseringslagen, som antogs av det ukrainska parlamentet i april 2024, måste alla män uppdatera sina kontaktuppgifter senast i juli 2024. Men sex miljoner gjorde det inte, trots att de riskerade betydande böter. Endast en minoritet, fyra miljoner män, gjorde som lagen krävde.
Enkelbiljett till fronten
Han säger att den misslyckade ukrainska motoffensiven 2023 var «en vändpunkt» och att viljan att gå med i armén gradvis har minskat sedan dess, med färre frivilliga, fler desertörer och en ökning av värnpliktiga som försöker lämna landet.
«Medelklassen är mer benägen att stödja kampberättelsen än arbetarna.» — Volodymyr Isjtjenko
De som inte har tusentals dollar att betala för medicinsk dispens eller för att kunna muta gränspolisen, försöker sig på farliga resor ut ur Ukraina, påpekar Ishchenko.
Sedan 2022 har minst 45 ukrainare, i desperata försök att fly, drunknat i floden Tysa vid gränsen till Rumänien och Ungern, rapporterade Al Jazeera i januari.
«Medan de fattiga på landsbygden tvingas strida vid fronten, finns det en rik minoritet i städerna som lever ett relativt skyddat och bekvämt liv i Kiev och Lviv. Denna ’krigarelit’ – som består av aktivister, intellektuella, journalister och NGO-arbetare – upprätthåller det patriotiska narrativet att Ukraina måste kämpa tills segern är säkrad», skrev Ishchenko nyligen i Al Jazeera.
Varför kämpar Ukraina för att mobilisera sina medborgare att slåss?
Icke-statliga organisationer som är undantagna
Isjtjenko skriver:
I juni befriades anställda vid 133 icke-statliga organisationer och företag, som får utländskt stöd officiellt från mobilisering. Många av dessa organisationer är inte involverade i underhållet av kritisk infrastruktur.
Samtidigt som Ukrainas patriotiska intelligentia entusiastiskt stöder pro-krigs-narrativet om att kämpa till total ’seger’, skyller de all korruption och statens ökande misslyckanden på det sovjetiska förflutna.
Trots flyg och drönare är vi tydligen tillbaka till den tid då de högsljuddaste krigsförespråkarna slapp krigets risker.
Som möjligen bekant var George Orwell för bombplan, med motiveringen att de utsatte även krigshetsarna för risker, vilket möjligen kunde få dem att hålla käften.
Men tyvärr fungerade det inte så bra. Kanske för att krigshetsarna lever i en totalt imaginär värld med centrum i kasinot.