Donutekonomi – en kompass för omställning
Den senare bilden från Wikimedia Commons.
Hur ska alla att kunna leva ett gott liv inom planetens gränser? Det är ämnet för en bok om ”donutekonomi”. Ordvalet kan man ironisera över, men boken är ett intressant inlägg i en angelägen diskussion. En kompass som behöver kompletteras med en karta. Utmärkt som underlag för en studiecirkel.
Boken Donutekonomi – sju principer för en framtida ekonomi av Kate Raworth kom på svenska 2018 och på engelska året innan. På bokens omslag kan man läsa om författaren.
Kate Raworth, född 1970, är nationalekonom och knuten till Oxforduniversitetets Environmental Change Institute och Cambridgeuniversitetets Cambridge Institute for Sustainability Leadership. Hon har tidigare arbetat för Oxfam som ”senior researcher” och har även varit involverad i arbetet inom UNDP, FN:s utvecklingsprogram.
Det är lätt att ironisera över valet att illustrera en föregivet ny och bättre nationalekonomisk modell med ”ett friterat torusformat bakverk med socker och ibland även andra sötsaker utanpå” (Wikipedia). Kanske hade just torusekonomi givit modellen en mer vetenskaplig aura. ”Torus är en matematisk kropp vars utseende i den vanliga tredimensionella varianten vanligen liknas vid en flottyrmunk” (också Wikipedia). En torus kan även vara tvådimensionell, vilket Raworths modell är. På svenska vore kanske hålkaka ett bättre begrepp om vi ska hålla oss till bakverk. Munkekonomi kan ju lätt föra tanken fel. Men vad modellen ska kallas är inte det viktiga, och donutekonomi har såvitt jag förstår börjat sätta sig i många kretsar, särskilt inom delar av miljö- och omställningsrörelsen. Så låt gå för det.
Egentligen är donuten bara en av sju bilder, eller snarare principer, som bör prägla ett nytt nationalekonomiskt tänkande och som Kate Raworth lägger fram i boken. Hon konstaterar att:
Mänskligheten står inför enorma utmaningar och de gamla ekonomiska teoriernas blinda fläckar och missriktade metaforer har en rätt stor del av ansvaret för att vi har hamnat i den situationen.
Princip 1. Förändra målet – Från BNP-tillväxt till donutekonomi
”Nationalekonomin har tappat bort sitt mål”, menar Raworth. Det som idag kallas nationalekonomi benämndes från början ”politisk ekonomi” och handlade till stor del om hur man skulle kunna säkerställa försörjning och bra liv åt alla. (James Steuart och Adam Smith, sent 1700-tal och senare Karl Marx). Från och med John Stuart Mill (mitten av 1800-talet) strävade nationalekonomin efter att vara en vetenskap som undersöker lagarna som styr ekonomin, med naturvetenskapens matematiska metoder som förebild. Vi måste nu återupprätta den politiska ekonomin.
Det är hög tid att lägga strävan efter BNP-tillväxt åt sidan. Det var faktiskt först i mitten på 1900-talet som BNP-tillväxt blev allena saliggörande i det ekonomiska och politiska tänkandet. På 1930-talet gav kongressen i USA Simon Kutznets i uppdrag att finna ett sätt att räkna ut landets nationalinkomst. För första gången blev det nu möjligt att sätta ett värde i pengar på ett lands samlade produktion och därmed landets bruttonationalinkomst (BNI). BNI ersattes så småningom med BNP (bruttonationalprodukt) och BNP-tillväxt blev snart det viktigaste målet och förutsättningen för att lösa de flesta sociala, ekonomiska och politiska åkommor.
Kuznets var själv kritisk till hur BNI/BNP användes. Han hävdade att ”en nations välstånd kan knappast härledas ur dess nationalinkomst”. Dels mäter den inte de stora värden som skapas i hushållen, dels säger den inget om fördelningen. Nationalinkomsten måste därför kompletteras med ett ”stockvärde”, det vill säga den förmögenhet som gör den möjlig, och med hur den fördelas.
Bildens källa: WWF Living Planet Report 2014, svensk sammanfattning
Med donuten som talande bild vill Raworth återuppliva konsten att prata om värderingar och mål inom nationalekonomin. Donutens yttre ring är det ekologiska taket som inte får överskridas. Den utgörs av de nio planetära gränser som Johan Rockström med forskarkollegor identifierat. Den inre ringen är ”det sociala fundamentet” som måste garanteras människorna, tolv livsnödvändigheter som ingen bör vara utan. De är hämtade från FN:s globala hållbarhetsmål, men såvitt jag förstår anpassade av Raworth själv. Mellan den inre och yttre ringen har vi det utrymme mänsklighetens ekonomiska verksamhet måste hålla sig inom, det rättvisa miljöutrymmet. Miljontals människor lever dock fortfarande på en nivå under gränsvärdet för vart och ett av de sociala fundamenten och vi har redan överskridit åtminstone fyra av de planetära gränserna.
Princip 2. Se det större perspektivet – Från oberoende marknad till inbäddad ekonomi.
enligt traditionell nationalekonomi.
Bilden från boken.
I den nationalekonomi som dominerade under 1900-talet, och dominerar än idag, ses ekonomi som ett slutet kretslopp, som utelämnar både den energi och de material som all ekonomisk verksamhet är beroende av och det samhälle inom vilket verksamheterna äger rum. Istället för den slutna ekonomin måste vi tänka oss en ekonomi inbäddad i samhället och den omgivande naturen.
Jorden…
… eller naturen, är ekonomins källa och avlopp, och ett slutet system när det gäller materia. Alltså måste vi hålla oss inom dess gränser (donutens ekologiska tak; de nio planetära gränserna).
Samhället…
… det vill säga vi människor förenade via nätverk av sociala relationer, normer, regler och institutioner, är grunden för tillit och ömsesidighet som i sin tur är viktiga för samarbete och därmed en fungerande ekonomi. Således gäller det att vårda samhällets sammanhållning. Demokrati och politiskt engagemang är en viktig del i donutekonomins sociala fundament.
Ekonomin…
… är den sfär där människorna i samhället producerar, distribuerar och konsumerar produkter och tjänster. Marknaden är bara en del i detta. I hushållen utförs obetalt arbete där varor och tjänster produceras av och åt hushållets medlemmar. En nödvändig reproduktion för att den avlönade ekonomin ska fungera.
Allmänningarna är kreativa och har stor potential. ”Allmänningens tragedi” är ett osant påstående, vilket Elinor Ostrom visat. De är inte en fria tillgångar för ohämmat utnyttjande av alla, utan kollektivt förvaltade med fastslagna regler och bestraffningsmekanismer. De är av olika slag: naturliga (som skogar och betesmarker en gång i tiden), kulturella (språk, litteratur, musik, konst, kulturarv, etc.), digitala (t.ex. mjuk- och hårdvara med öppen källkod, Wikipedia). Allmänningarnas expansion på marknadens bekostnad kan nog sägas vara kärnan i omställning enligt donutekonomin.
Staten har en viktig roll i att 1) tillhandahålla utbildning, sjukvård, vägar, järnvägar, etcetera, 2) stödja hushållens bärande funktion (t.ex. föräldraledighet), 3) främja allmänningarnas dynamik genom lagstiftning och stöttande institutioner, samt 4) tygla marknadskrafterna.
Princip 3. Släpp fram den mänskliga naturen – Från den ekonomiskt rationella människan till socialt anpassbara individer
Den rådande nationalekonomin utgår från den ekonomiskt rationella individen (homo economicus), som drivs av egenintresse, är ”allvetande” (perfekt kunskap och perfekt förutseende), beräknande, konkurrensinriktad och omättlig. Detta är en grov karikatyr, menar Raworth. Ändå blev det som ursprungligen var en förenklad modell av människan så småningom en modell för hur vi borde bete oss. I språket gick vi från att vara medborgare till att bli konsumenter och kunder.
I verkligheten är vi inte inskränkt egennyttiga utan sociala varelser som är ömsesidigt beroende av varandra och lever i samhällen. Vi är en del av naturen och utvecklas i samspel med den. Vi har förmåga att lita på varandra och samarbeta för att uppnå sådant ingen av oss skulle klara på egen hand. Vi har flytande värderingar, inte evigt fastlagda preferenser.
Pengar (skatter och bidrag) som styrmedel är därför ett tveeggat svärd. Raworth berättar om ett försök i några byar i Tanzania där man bad byborna att ägna en halv dag åt att klippa gräs och plantera träd på skolgården. I de byar där deltagarna fick ersättning i pengar deltog 20 % färre än i de byar där pengar inte nämndes. Bland de som fick betalt var många missnöjda med uppgiften och betalningen. Deltagarna i den andra gruppen där man inte pratat om pengar överlag var däremot glada över att ha gjort något meningsfullt för byn.
Princip 4. Få koll på systemen – Från mekanisk jämvikt till dynamisk komplexitet
Den moderna nationalekonomin bygger på matematiska modeller som är så förenklade att de blir fel. Den ekonomiska verkligheten framställs ofta som i grunden linjär, mekanisk och förutsägbar med en naturlig strävan mot jämvikt, såsom i skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan. I verkligheten är emellertid ekonomin – liksom exempelvis universum och ekosystemen – ett komplext system statt i ständig förändring, och måste analyseras och förvaltas som ett sådant. Vetenskapliga metoder för att studera komplexa system började utvecklas på 1970-talet. Raworth citerar en av systemteorins tidiga förkämpar, Donella Meadows:
Det är bara att acceptera att universum är ganska krångligt. Det är ickelinjärt, turbulent och kaotiskt. Det är dynamiskt. Det ägnar sig åt flyktiga beteenden på sin väg mot något annat, inte åt matematiskt tillrättalagda jämviktstillstånd. Det självorganiserar och utvecklas. Det ger upphov till mångfald, inte likformighet. Det är det som gör världen intressant, det är det som gör den vacker och det är det som får den att fungera.
Princip 5. Planera för fördelning – Från ”tillväxt jämnar ut” till inbyggda fördelningsmekanismer
Kuznetskurvan har länge varit grunden för utvecklingsteorin. Utveckling kräver tillväxt. Ökad ojämlikhet är då ett nödvändigt steg på vägen mot ekonomiskt välstånd för alla och så småningom en minskad ojämlikhet. På 1990-talet kunde emellertid andra ekonomer visa att det inte fanns något mönster som bekräftade kurvan. Länder som Sydkorea, Indonesien och Malaysia fick snabb ekonomisk tillväxt med låg ojämlikhet och minskande fattigdom genom jordreformer som ökade småböndernas inkomster, stora offentliga investeringar i hälsa och utbildning, en industripolitik med höjda löner för arbetarna och låga matpriser. Ändå fortsätter Internationella valutafonden att kräva åtstramning för att utvecklingsländer ska få lån.
I stället för att vänta på att tillväxten ska minska ojämlikheten gäller det att skapa en ekonomi med inbyggda fördelningsmekanismer. Då måste inte bara inkomster utan också förmögenheter, tid och makt fördelas jämnare. Ägandet måste demokratiseras. Fem områden är särskilt viktiga: kontroll av marken, pengarna, företagen, tekniken och kunskapen.
Marken…
… bör ägas gemensamt av samhället, eller åtminstone beskattas. Det är galet med värdestegringar som bara beror på läget.
Pengar…
… skapas idag ur tomma intet när banker ger lån och krediter. De investeras inte i produktion, utan används till spekulation i finansmarknaden, försäkringar och fastigheter. Detta driver bara upp priserna på redan existerande tillgångar, men skapar inga nya. Så vad kan göras? Enligt Raworth kan det handla om att:
- Ge centralbankerna makten över skapandet av pengar, och se till att affärsbankerna blir skyldiga att ha full täckning för det de lånar ut.
- Inrätta statliga investeringsbanker som kan ge fördelaktiga lån till långsiktiga omställningsprojekt.
- Ge stödpaket åt folket i stället för åt bankerna. Dela ut pengar direkt till hushållen vid lågkonjunktur.
- Omvandla monetära system inom allmänningarnas sfär genom lokala valutor. Raworth redovisar lyckade exempel från en slumstadsel i Mumbasa, Kenya och från S:t Gallen i Schweiz.
- Utnyttja blockkedjeteknik och kryptovalutor. Dessa rundar bankerna och kan förändra i ekonomin i grunden.
Företagen…
… bör vara folkägda i någon form, såsom arbetarägda, medlemsägda och kooperativa. Det är en bitter ironi att de anställda som åker till jobbet varje dag framställs som utomstående, en produktionskostnad som ska minimeras. Aktieägarna som sannolikt aldrig sätter sin fot i företagets lokaler behandlas däremot som den inre kretsen.
Tekniken…
… som i och med den digitala revolutionen skapar helt nya möjligheter att producera, konsumera och distribuera varor och tjänster, genom kollaborativa nätverk på de digitala allmänningarna. Vem som helst som är ansluten till internet kan underhålla, informera, lära sig och undervisa över hela jordklotet. Taket till varje hushåll, skola, kontor kan generera förnybar ström. Vem som helst som har tillgång till en 3D-skrivare kan ladda ner eller skapa ritningar och skriva ut verktyg och andra prylar. Gränsen mellan produktion och konsumtion suddas ut, vi blir ”prosumenter”.
Men, det finns också en stark motsatt tendens, som kan förhindra en sådan utveckling, nämligen mot allt mer gigantiska kapitalistiska monopol som Google, Facebook, Amazon (Big Tech). I den digitala revolutionen ingår också den allt mer omfattande robotiseringen som både skapar risker (ökad arbetslöshet) och möjligheter (kortare arbetstid för alla).
För att främja en kollaborativ prosumtion och motverka Big Tech-monopolisering och negativa effekter av robotiseringen bör vi enligt Raworth:
- Beskatta icke förnybara resurser i stället för arbete.
- Investera mycket mer i att utbilda människor på de områden där vi är överlägsna tekniken: kreativitet, empati, tänkande och mänsklig kontakt.
- Införa någon form av basinkomst.
Kunskapen…
… som bör frigöras och bli en del av allmänningen. Immaterialrätten (patent, upphovsrätt, varumärkesskyd) har blivit ett hinder för utveckling, kväver innovationsförmågan och inkräktar på den allmänning som utgjorts av traditionellt kunnande. Föreställningen att patent skulle vara avgörande för företags vilja att investera i forskning och utveckling stämmer inte längre. I den kollaborativa allmänningen finns idag miljoner uppfinnare som gemensamt skapar nytt och utvecklar, via fri programvara, öppen källkod och öppen hårdvara. Med öppna ritningar och 3D-skrivare kan tillverkningen ske i det närmaste var som helst. Stordrift är inte längre en fördel.
Staten bör stödja en sådan utveckling, t.ex. genom att göra all statlig forskning offentlig genom att kräva att den licensieras inom kunskapsallmänningen (Creative Commons) och genom att stötta framväxten av s.k. makerspace.
Det skulle också behövas en global digital P2P-plattform med vars hjälp påhittiga personer kan samarbeta med forskare, studenter, företag och organisationer världen över för att utveckla ny teknik enligt principen med öppen källkod och med. En sådan plattform …
… skulle bygga på det som kännetecknar högkvalitativa kollaborativa nätverk: ”resursrecept” som anger vilka redskap, material, och färdigheter som behövs för att konstruera varje föremål; användarutlåtande och recensioner av varje ritning; foton och diagram som visar hur designen utvecklas; samt portaler i vilka snarlika samhällen (…) kan lära av varandras misstag och framgångar.
Två av Raworths slutsatser är att bättre tillgång till den globala allmänningens kunskap skulle vara ett av de mest genomgripande sätten att omfördela 2000-talets välstånd, och att jämlika ekonomier inte uppstår efter en oundviklig fas av smärta, de uppstår bara om de skapas medvetet.
Princip 6. Planera för återväxt – Från ”tillväxt städar upp” till regenerativ ekonomi
Att vi måste ha tillväxt för att ha råd med de åtgärder som krävs för att komma till rätta med miljöproblemen, är ett vanligt påstående. Raworth liknar vårt nuvarande linjära produktions- och distributionssystem vid en larv som proppar i sig mat i ena änden och utsöndrar slaggprodukter i den andra. Mot detta sätter hon en regenerativ eller cirkulär ”fjäril”, där allt material betraktas som tillhörande ett av två kretslopp av ämnen, organiska och tekniska. Dessa båda kretslopp utgör fjärilens vingar. På den organiska vingen konsumeras och återbildas så småningom alla näringsämnen via den levande jorden. Den andra vingens restprodukter förmultnar inte. Produkterna som tillhör den vingen måste konstrueras för återbruk – genom lagning, återanvändning, renovering – eller som sista utväg för återvinning.
Cirkulär ekonomi har blivit på modet. En hel del företag försöker vara mer eller mindre cirkulära. Men bara när det gäller sina egna produkter och delar. En regenerativ industri går dock bara att förverkliga med stöd av en regenerativ ekonomi, hävdar Raworth. Också detta innebär att vi måste förändra balansen mellan marknad, allmänning och stat. Den cirkulära produktionsprocessens fulla potential kan nämligen inte uppnås av enskilda företag. En sådan ekonomi måste bygga på: 1) modularitet (tillverkning av produkter med delar som är lätta att foga samman, ta isär och strukturera om); 2) öppen standard (utformning av standardiserade komponenter); 3) open source (fullt tillgänglig information om hur materialen är sammansatta och hur man använder dem); 4) öppna data (som dokumenterar var olika material finns och är tillgängliga). Transparens är A och O
Princip 7. Var agnostiker i fråga om tillväxt
I den sjunde och sista principen ifrågasätts tillväxtens nödvändighet. Ständig ekonomisk tillväxt är inte möjlig. I boken citeras kärnfysikern Al Bartlett som varnade: ”Mänsklighetens största brist är vår oförmåga att förstå exponentialfunktionen”. Med 3-procentig årlig tillväxt fördubblas ekonomin vart 23:e år. Naturliga tillväxtprocesser följer istället en s-kurva, vilket de tidiga nationalekonomerna och även J M Keynes hävdade att även ekonomin borde göra. Men detta blundar dagens nationalekonomi för. Vi i den rika världen bör inse att vi nått s-kurvans krön. De fattiga länderna måste däremot få tillväxa, men med rätt stöd kan de hoppa över de miljöstörande lösningarna.
En kompass som behöver en karta
Donutekonomi – sju principer för en framtida ekonomi har ett mycket angeläget ärende: Hur vi ska kunna ställa om från en oekonomisk och slösaktig ekonomi till en som skapar välfärd för alla inom ramen för vad naturen tål, eller med andra ord en i verklig mening ekonomisk ekonomi. Visst finns sådant som kan ifrågasättas, men det gör den bara extra bra att utgå ifrån i diskussionen om vad en sådan omställning egentligen måste innebära, vad som är dess mål och medel.
Kate Raworth avslutar boken med att citera Gandhi: Var den förändring du vill se i världen; och tillägger: Rita den förändring du vill se i världen. Då kommer boken väl till pass. Den är en kompass, som behöver kompletteras med en karta över den lokala terräng där dess principer ska konkretiseras och tillämpas. Den är således mycket lämplig som ämne för en studiecirkel där kartan ritas. En sådan cirkel planerar vi också att ha i Tankarnas trädgård, så snart pandemin har klingat av. Häng på då.
Läs mer …
… på Kate Raworths egen webbplats och på Doughnut Economics Action Lab (DEAL).
Vad ska vi ha Tankarnas trädgård till? Har Tankarnas trädgård någon framtid? Kan vi ta oss upp ur svackan? Vad krävs för att vi ska bli en lokal folkrörelse som gör skillnad? Hur skulle vi kunna utveckla verksamheten?
”Donutens yttre ring är det ekologiska taket som inte får överskridas. Den utgörs av de nio planetära gränser som Johan Rockström med forskarkollegor identifierat. Den inre ringen är ”det sociala fundamentet” som måste garanteras människorna, tolv livsnödvändigheter som ingen bör vara utan. De är hämtade från FN:s globala hållbarhetsmål, men såvitt jag förstår anpassade av Raworth själv. Mellan den inre och yttre ringen har vi det utrymme mänsklighetens ekonomiska verksamhet måste hålla sig inom, det rättvisa miljöutrymmet. Miljontals människor lever dock fortfarande på en nivå under gränsvärdet för vart och ett av de sociala fundamenten och vi har redan överskridit åtminstone fyra av de planetära gränserna.”
Jahaja, ok det kan väl stämma. Men vi vet att svensken J. Rockström liksom FN:s globala hållbarhetsmål, liksom Klaus Schwab, grundare av WEF, definitivt inte tänker utanför boxen. Jo kanske den lilla boxen, men inte den större. Och denna större box är den kapitalistiska/imperialistiska världsordningen. Har vi inte sett nog av hur enormt illa den fungerar? Den pågående pandemin visar nu hur Big Pharma beter sig, hur motsättningen mellan Storbritannien och EU drabbar vanligt folk, hur solidariteten inom EU krackelerar i många frågor och hur i stort sett alla europeiska länder sluter upp bakom den stat som genom krig och allmänt rofferi gör mest för att ödelägga jorden. Även det svenska folket måste lära sig att när taket håller på att rasa in, så är det nog dags att bygga ett nytt hus, ett hus som inte ägs av en liten, liten knökrik grupp av människor. En handfull människor som i ökande takt vidgar sitt ägande. Bill Gates är nu t.ex. den störste ägaren av jordbruksmark i USA (Bill Gates er nå USAs største jordeier | steigan.no) Är det han som skall bestämma vad befolkningen i USA skall ha till middag? Ingenstans i redogörelsen ser jag att Kate Raworth tänker sig att den kapitalistiska marknadsekonomin kanske är själva roten till att ”vi redan har överskridit åtminstone fyra av de planetär gränserna”.
Jag orkar inte läsa en bok som handlar om hur man arbetar för att göra om VVS-systemet i ett hus, där grunden särat på sig och taket läcker sedan många år.
Min morfar, den gamle kommunisten, hade lärt sig av aposteln Paulus att man ska pröva allt och behålla det bästa (1 Tess. 5:21: ”… pröven allt, behållen vad gott är”).
Kate Raworths bok handlar inte om att ”göra om VVS-systemet i ett hus, där grunden särat på sig och taket läcker sedan många år”. Den handlar om hur vi kan bygga ett nytt hus med en solid grund som håller ihop (alla människors grundläggande behov är tillgodosedda) och ett tak som inte läcker (inom vad planeten klarar av). Också jag var irriterad över att Raworth tycks se orsakerna till problemen i de nationalekonomiska teorierna snarare än i det ekonomiska systemet i sig. Men det hon anser måste göras är knappast möjligt inom den kapitalistiska marknadsekonomin, i varje fall inte om den ekonomin inte regleras mycket hårt. Hon hävdar ju bland annat att marken bör ägas av samhället och att företagen bör vara folkägda i någon form. I boken finns en hel del som kan prövas i en diskussion – och kanske t o m i praktiken – för att se om det är något att behålla.
Jag tycker att det är angeläget att få till ett folkbildande samtal med deltagande av människor med olika perspektiv och synpunkter. Inom klimat- och miljörörelsen finns gott om goda krafter – många betydligt yngre än oss – som både har mycket kunskap och ser behovet av systemförändring istället för klimatförändring. I ett sådant samtal, som bland annat kan äga rum i studiecirkelform, tror jag att Donutekonomi-boken kan vara en lämplig början. Folkbildning kan inte vara att proklamera. Då stöts stora delar av folket bort.
Johan Rockström kanske inte är en fullfjädrad marxist, men han hävdar i alla fall att det måste till en ”stor omställning” (Great transition; OBS ej Great reset á la Schwab); vi kan inte fortsätta med business as usual. Redan 2015 skrev han i essän Bounding the Planetary Future: Why We Need a Great Transition (https://greattransition.org/publication/bounding-the-planetary-future-why-we-need-a-great-transition):
“The urgency of the challenges ahead demands a two-prong strategy: acting within our current obsolete development framework to bend environmental and social justice curves as much as possible, while simultaneously fostering the longer-term shift in consciousness to values and institutions that equitably integrate people and planet”.
Nej, han säger inte rent ut att det är ”den kapitalistiska/imperialistiska världsordningen” som måste vältas över ända, men andemeningen är ändå åt det hållet. Och marxisten och chefredaktören för tidskriften Monthly Review, John Bellamy Foster, har ofta i sina artiklar hänvisat till de nio planetära gränserna, och att det krävs en demokratiskt planerad socialistisk ekonomi för att klara dem. Bara för att Rockström inte använder en marxistisk terminologi kan han väl vara värd att lyssna på och lära av när det gäller de planetära gränserna? Schwab bör man nog f.ö. också lyssna på, men då för att lära sig hur fienden tänker.
OK Pål! Jag ger mig. Dra igång en studiecirkel då, kanske att jag kommer.
Trots att detta är en summering av boken fann jag den svårläst. Bäst är de 5 rubrikerna (Marken, Pengar osv) i ”Princip 5”. En studiecirkel kan nog bena ut mina frågetecken.
Vet inte om detta gör det enklare att begripa, men här kommer i alla fall ett försök till kort-kort samanfattatnde tolkning av bokens budskap som jag uppfattar den:
1. Hela den totala ekonomin – vårt sätt att producera, konsumera och distribuera varor och tjänster – måste organiseras/regleras så att alla människors grundläggande behov tillgodoses och så att planetens livsuppehållande ekosystem bevaras. Detta måste vara målet för den politiska ekonomin, som bör återupprättas, eller – med andra ord – den ekonomiska politiken. I den mån marknaden ska finnas måste vi (mänskligheten) styra den, inte den oss.
2. Om det målet ska nås måste ekonomin, som vi alltså ska styra:
– för det första ses som en samhällelig/social verksamhet som är helt beroende av naturen, i vilken vi människor ingår (ekonomin äger rum i samhällen och innebär ett utbyte av ämnen och energi med naturen), och
– för det andra omfatta inte bara marknaden och hur den fungerar, utan också räkna med hushållen, staten och inte minst allmänningarna.
Men så tänker inte dagens – och gårdagens – nationalekonomer.
3. Människorna är inte uteslutande – och inte ens i huvudsak – ekonomiska individer som framför allt strävar efter egennytta, vilket den traditionella nationalekonomin förutsätter. Vi är samarbetande och solidariska, vilket bör tas med i beräkningen. Kapitalismen gör oss till ”homo economicus”, men egentligen strider det mot vår natur.
4. Ekonomin är ett komplext system som måste studeras med hjälp av systemanalys, på samma sätt som ekologiska system och universum. Ekonomin är inte ett mekaniskt system som kan analyseras med ingenjörsmässiga metoder, vilket nationalekonomin gör idag.
5. För att klara ”det sociala fundamentet” där jämlikhet är en viktig aspekt måste vi ha en i någon form planerad ekonomi med ”inbyggda fördelningsmekanismer” vilket kräver demokratisk (folklig) kontroll av marken, pengarna, företagen, tekniken och kunskapen.
6. För att klara ”det ekologiska taket” måste ekonomin bli regenerativ (återbildande och återställande), eller cirkulär för att använda ett modernt men missbrukat ord. En sådan ekonomi måste vara transparent och bygga på modularitet, öppen standard, öppen källkod och öppna data.
7. Släpp tillväxt i betydelsen ständigt ökad BNP som ledstjärna. I den rika världen måste tillväxten nu stanna av och kanske t o m minska (vi kan inrikta oss på ett kvalitetsmässigt bra liv), medan folken i de fattigare länderna har all rätt till att få det materiellt bättre (tillräckligt med näringsrik mat, bra bostäder, god sjukvård och utbildning, m.m.) Här måste vi i den rika världen vara solidariska och stötta dem på deras egna villkor, och så att de kan hoppa över våra miljöstörande lösningar.
Tack, det blev betydligt klarare! Kanske skulle vi erbjuda ABF en studiecirkel med denna bok som bas? Det gäller ju att komma utanför TT:s krets!