Mörkaste Småland

MÖRKASTE SMÅLAND är ett begrepp du säkert hört och kanske, som många andra, förknippar med de djupa granskogarna här. Men uttrycket har en helt annan betydelse ursprungligen, vilket jag med hjälp av Lennart Johansson, chef på Kulturparken Småland, förklarar här:

Ursprungligen var Småland inte alls ett landskap i samma självklart naturvuxna mening som exempelvis Skåne, Öster-eller Västergötland. Det var enbart en benämning, präglad av omgivningen, vilket sammanfattade alla de mer än tio små land med märkliga namn (Värend, Finnveden, Möre, Tjust, Tveta, Njudung m.fl.) som fanns mellan Östgötaslätten i norr och de djupa gränsskogarna i söder. För omvärlden tedde sig landen i denna brokiga bygdemosaik ytterst svåröverskådliga, särskilt som flertalet låg rätt isolerade i särskiljande skogsbygder ännu långt fram på medeltiden. Man buntade helt enkelt ihop dem till Småland, trots att de inte hade mycket gemensamt, utom en stark vilja till självstyre! Småland har faktiskt aldrig varit en enhet i något som helst avseende, varken politiskt, juridiskt, kyrkligt eller statligt administrativt och på 1600-talet delades landet in i tre län med namn efter de slott där landshövdingen bodde.

Under 1800-talets nationalromantik fick de svenska landskapen en renässans i sökandet efter landskapens identiteter, karaktärsdrag och unika kulturhistoria.

Det är då Småland, med författares hjälp, blir synonymt med röda stugor bak hängbjörkens slöja, lingonröda tuvor, stenmurar, isterband och ostkaka. Ett Småland befolkat av kluriga, sparsamma, envisa, företagsamma och mångsysslande smålänningar som står stadigt med båda fötterna i den småländska myllan.

Men mörka Småland då?

I riksdagen på sent 1800-tal var påfallande många småländska ledamöter bönder med genuint konservativa åsikter och motståndare till samhällsförändringar i mer liberal och demokratisk riktning. En Stockholmsjournalist ansåg att de hörde till ”mörkaste Afrika”. Även inom statskyrkans led utmärkte sig smålänningar, speciellt från Kronobergs län, för sin gammelkyrklighet vilket fick en annan journalist att 1893 mynta begreppet ”mörkaste Småland”.

I Jönköpings län däremot utvecklades både industri och frikyrka starkt. Här kom frikyrkoföreträdare att tala om Kronobergs län som ”mörka Småland” där det rådde ett andligt mörker. År 1926 bildas i Aneby därför den s.k. Kronobergsmissionen som sände missionärer till grannlänet. Där hade de att kämpa mot en befolkning lika fientligt inställd som den i Kina enligt Missionsförbundets ledare E J Ekman!

Nämnas kan att min hustru Carin (från Nässjö) hade en faster som på 1920-30-talen var sådan missionär i Furuby!