Geopolitiken bakom de skenande gas- och elpriserna i Europa

Power Industry Energy Wire Dawn Sky
Källa: Max Pixel. Creative Commons Zero – CC0.

”Planerbar el är avgörande för att stabilisera elpriset”, hävdar Björn Svensson (M) och Oliver Rosengren (M) i  Smålandsposten 27/1. Därför måste vi ha mer kärnkraft, menar de. Det kan och bör diskuteras, men otvetydigt är att ett nytt kärnkraftverk inte kommer att stå klart nästa år, eller ens om fem år.

Kärnkraft eller ej, att moderater talar om ”planerbar el” är intressant. Det borde väl innebära att det också krävs planering och reglering.

Problemet är marknaden. Det hävdas i denna artikel som Globetrotter erbjudit Tankarnas trädgård.


Marknaderna löser inte problemet med energipriser. Det som krävs är planering och långsiktiga investeringar i infrastruktur.

Av Prabir Purkayastha

Den nuvarande krisen med skenande gaspriser i Europa, tillsammans med en köldknäpp i regionen, belyser det faktum att övergången till grön energi inte kommer att bli lätt i någon del av världen. De höga gaspriserna i Europa visar också hur komplicerat det är att övergå till rena energikällor: att energi inte bara handlar om att välja rätt teknik, och att övergången till grön energi har ekonomiska och geopolitiska dimensioner som också måste beaktas.

Gaskriget i Europa är i hög grad en del av den större geostrategiska kamp som förs av USA med hjälp av Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) och Ukraina. Problemet som USA och EU har är att om EU:s energiberoende av Ryssland ändras kommer det att medföra enorma kostnader för EU, vilket missas i det nuvarande dödläget mellan Ryssland och Nato. En brytning med Ryssland i detta läge om Ukraina kommer att få enorma konsekvenser för EU:s försök att övergå till renare energikällor.

Europeiska unionen har förvärrat sina problem med den gröna omställningen genom att välja en helt marknadsbaserad strategi för prissättning av gas. De strömavbrott som människor bevittnade i Texas i februari 2021 till följd av frosttemperaturer gjorde det uppenbart att en sådan marknadsstyrd politik misslyckas under vädrets nycker och driver upp gaspriserna till nivåer som gör att de fattiga helt enkelt kan tvingas stänga av sin uppvärmning. På vintern tenderar gaspriserna att skjuta i höjden i Europeiska unionen, vilket de gjorde 2020 och återigen 2021.

För Indien och dess elnät är en lärdom från den europeiska erfarenheten tydlig. Marknader löser inte problemet med energipriser, eftersom de kräver planering, långsiktiga investeringar och prisstabilitet. Elsektorn kommer att ställas inför katastrofala konsekvenser om den överlåts till privata elbolag, vilket föreslås i Indien. Detta är vad man vill uppnå genom att separera ledningarna från den el de transporterar, vilket är den indiska premiärministern Narendra Modis regerings förslag till ändring av den befintliga ellagen från 2003.

För att förstå de frågor som rör övergången till grön energi är det viktigt att ta en närmare titt på de aktuella gasförsörjningsrelaterade problem som Europeiska unionen står inför. EU har valt gas som bränsle för elproduktion, eftersom man har lämnat kol och kärnkraft och samtidigt investerat kraftigt i vind- och solkraft. Argumentet för detta val är att gasen skulle ge EU ett övergångsbränsle för att nå målet om låga koldioxidutsläpp, eftersom gas tenderar att ge mindre utsläpp än kol. En annan sak är att gas i bästa fall är en kortsiktig lösning, eftersom den fortfarande släpper ut hälften så mycket växthusgaser som kol.

Som jag har skrivit tidigare är problemet med grön energi att den kräver ett mycket större kapacitetstillskott för att hantera säsongsmässiga och dagliga fluktuationer som planerarna inte har tagit hänsyn till när de förespråkar en övergång till rena energikällor. Under vintern är dagarna kortare på högre breddgrader, och världen får därför färre soltimmar. Detta säsongsproblem med solenergi har förvärrats i Europa med svaga vindar under 2021, vilket minskat vindkraftverkens elproduktion.

Europeiska unionen har satsat mycket på gas för att uppnå sina kort- och medellånsiktiga mål att minska växthusgasutsläppen. Gas kan lagras för att tillgodose kortsiktiga och säsongsbundna behov, och gasproduktionen kan till och med lätt ökas från gasfält med erforderlig pumpkapacitet. Allt detta kräver dock planering i förväg och investeringar i uppbyggnad av överskottskapacitet för att uppfylla kraven vid dagliga eller säsongsbetingade fluktuationer.

Tyvärr tror EU starkt på att marknaderna på ett magiskt sätt löser alla problem. EU har gått ifrån långsiktiga prisavtal för gas och övergått till spot och kortsiktiga avtal – till skillnad från Kina, Indien och Japan, som alla har långsiktiga avtal som är indexerade till oljepriserna.

Varför påverkar gaspriset elpriset i EU? Naturgasen står trots allt bara för cirka 20 procent av elproduktionen i EU. Tyvärr för människorna i EU-regionen har inte bara gasmarknaden utan även elmarknaden ”avreglerats” inom ramen för marknadsreformerna i EU. Energimixen i elnätet bestäms genom auktioner på energimarknaden, där privata elproducenter erbjuder sina priser och den mängd de kommer att leverera till elnätet. Dessa anbud accepteras, i ordning från lägst till högst, tills nästa dags förutspådda efterfrågan är helt tillgodosedd. Den sista anbudsgivarens pris blir då priset för alla producenter. Enligt Milton Friedmans anhängare – som var kända som Chicago Boys – är det pris som erbjuds av den sista anbudsgivaren det ”marginalpris” som framkommer genom marknadsauktionen av el och är därför det ”naturliga” elpriset. För de läsare som kanske har följt det nyligen avslutade valet i Chile kan nämnas att Augusto Pinochet – som var militärdiktator i Chile 1973–1990 – införde 1980 års konstitution i Chile och införlivade ovanstående princip i en konstitutionell garanti för de nyliberala reformerna inom landets elsektor. Förhoppningsvis kommer vänsterns seger i presidentvalet i Chile och den tidigare folkomröstningen om att skriva om den chilenska konstitutionen också att ta upp denna fråga. Intressant nog var det inte Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher – som man vanligen tror – som inledde el-”reformerna” utan Pinochets blodiga regim i Chile.

För närvarande är naturgasen den marginella producenten i EU, och det är därför som gaspriset också bestämmer elpriset i Europa. Detta förklarar den nästan 200-procentiga ökningen av elpriset i Europa 2020. År 2021, enligt en rapport från oktober 2021 från Europeiska kommissionen, ”stiger gaspriserna globalt, men mer påtagligt på nettoimporterande regionala marknader som Asien och EU. Hittills under 2021 har priserna tredubblats i EU och mer än fördubblats i Asien medan de bara fördubblats i USA.” [kursivering tillagd].

Hopkopplingen av gas- och elmarknaderna genom att marginalpriset används som pris för alla producenter innebär att om spotpriserna på gas tredubblas, vilket har setts nyligen, kommer även elpriserna att göra det. Inga belöningar behövs för att gissa vem som drabbas hårdast av sådana ökningar. Även om det har förekommit kritik från olika håll mot användningen av marginalpriset som elpris för alla leverantörer, oavsett deras respektive kostnader, har den nyliberala tron på marknadens gudar varit den största i Europa.

Ryssland har både långsiktiga och kortsiktiga kontrakt för att leverera gas till EU-länderna. Putin har hånat EU:s fascination för spotpriser och gaspriser och sagt att Ryssland är villigt att leverera mer gas via långtidskontrakt till regionen. Samtidigt sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i oktober 2021 att Ryssland inte gjorde sin del för att hjälpa Europa att överbrygga gaskrisen, enligt en artikel i The Economist. I artikeln konstaterades dock att enligt analytiker har Rysslands ”stora kontinentala kunder nyligen bekräftat att landet uppfyller sina avtalsförpliktelser” och tillade att ”[d]et finns få konkreta bevis för att Ryssland är en stor faktor i Europas nuvarande gaskris”.

Frågan här är att EU antingen tror på marknadernas effektivitet eller inte. EU kan inte hävda att marknaderna är bäst när spotpriserna är låga på sommaren, och förlora den tron på vintern och be Ryssland att leverera mer för att ”kontrollera” marknadspriset. Och om marknaderna verkligen är bäst, varför inte hjälpa marknaden genom att påskynda de rättsliga godkännandena för Nord Stream 2, som kommer att leverera rysk gas till Tyskland?

Detta för oss till den knepiga frågan om EU och Ryssland. Den nuvarande Ukrainakrisen, som sätter käppar i hjulet för förbindelserna mellan EU och Ryssland, är också nära kopplad till gas. Rörledningar från Ryssland genom Ukraina och Polen, tillsammans med den undervattensbaserade Nord Stream 1, levererar för närvarande huvuddelen av den ryska gasen till EU. Ryssland har också ytterligare kapacitet via den nyligen färdigställda Nord Stream 2 för att leverera mer gas till Europa om den får det finansiella godkännandet.

Det råder knappast något tvivel om att Nord Stream 2 inte bara har fastnat i lagstiftningsfrågor utan också i den geopolitiska gasfrågan i Europa. Förenta staterna pressade Tyskland att inte tillåta att Nord Stream 2 tas i drift och hotade också med sanktioner mot företag som är involverade i rörledningsprojektet. Innan Angela Merkel avgick som Tysklands förbundskansler i september 2021 motstod hon dock trycket från Washington att stoppa arbetet med rörledningen och tvingade USA att ge efter för en ”kompromisslösning”. Ukrainakrisen har skapat ytterligare tryck på Tyskland att skjuta upp Nord Stream 2 även om det innebär att landets dubbla kriser med gas- och elpriser förvärras.

Nettovinnaren i allt detta är USA, som kommer att få EU som köpare av sin dyrare frackinggas. Ryssland levererar för närvarande cirka 40 procent av EU:s gas. Om detta stannar upp kan USA, som står för cirka 5 procent av EU:s efterfrågan på gas (enligt 2020 års siffror), bli en stor vinnare. USA:s intresse av att sanktionera ryska gasleveranser och inte tillåta att Nord Stream 2 tas i drift har lika mycket att göra med dess stöd till Ukraina som att se till att Ryssland inte blir alltför viktigt för EU.

Nord Stream 2 skulle kunna bidra till att skapa en gemensam paneuropeisk marknad och en större eurasisk konsolidering. Precis som i Öst- och Sydostasien har USA ett egenintresse av att stoppa handeln genom att följa geografin i stället för politiken. Intressant nog byggdes gasledningar från Sovjetunionen till Västeuropa under det kalla kriget då geografi och handel prioriterades framför politik under det kalla kriget.

Förenta staterna vill fokusera på Nato och Indo-Stillahavsregionen, eftersom dess fokus ligger på haven. Geografiskt sett är haven inte separata utan sammanhängande, täckande mer än 70 procent av jordens yta med tre stora öar: Eurasien, Afrika och Nord- och Sydamerika. (Även om Afrika av den brittiske geografen Halford Mackinder, upphovsmannen till idén om världsöar, sågs som en del av Eurasien). Enbart Eurasien är den överlägset största ön, med 70 procent av världens befolkning. Det är därför Förenta staterna inte vill ha en sådan konsolidering.

Världen genomgår den kanske största omställningen som den mänskliga civilisationen har upplevt i mötet med de nuvarande utmaningarna till följd av klimatförändringen. För att möta dessa utmaningar krävs en energiomställning som inte kan uppnås genom marknader som prioriterar omedelbara profiter framför långsiktiga samhällsvinster. Om gas verkligen är övergångsbränslet, åtminstone för Europa, krävs en långsiktig politik för att integrera gasnätet med gasfält med tillräckliga lager. Och Europa måste sluta spela spel med sin energi och världens klimatframtid som gynnar Förenta staterna.

För Indien är lärdomarna tydliga. Marknader fungerar inte för infrastruktur. Långsiktig planering under statligt ledarskap är vad Indien behöver för att säkerställa elförsörjningen till alla indier och landets gröna omställning – i stället för att vara beroende av elmarknader som skapats på konstgjord väg av ett fåtal regulatorer för att gynna elbolagens privata monopol.


Prabir Purkayastha

Den här artikeln producerades i samarbete mellan Newsclick och Globetrotter. Prabir Purkayastha är grundare av och redaktör för Newsclick.in, en digital medieplattform. Han är en aktivist för vetenskap och rörelsen för fri programvara.

Översättning: Pål Karlsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.