Europa idag liknar Europa under korstågen

Dagens situation i Europa och det nya kalla (och delvis heta) kriget har stora likheter med splittringen i kristenheten mellan Rom och Konstantinopel och den kamp som påvarna i Rom förde mot framför allt de tyska kungarna på 1200-talet för att hålla ihop påvedömet. Det hävdar ekonomiprofessorn Michael Hudson. Kristenheten splittrades i två oförsonliga delar som lever kvar än idag, mellan ortodoxa öst och katolska väst. Korstågen tjänade till att ideologiskt ena Europas sekulära riken under påven, genom att mobilisera hat mot det muslimska öst, men också mot judar och inhemska kättare.

_________________

Tysklands position i USA:s nya världsordning

av Michael Hudson

Tyskland har blivit en ekonomisk satellit i USA:s nya kalla krig mot Ryssland, Kina och övriga Eurasien. Tyskland och andra Natoländer har uppmanats att införa handels- och investeringssanktioner mot sig själva som kommer att vara längre än dagens ombudskrig i Ukraina. USA:s president Biden och hans talesmän på utrikesdepartementet har förklarat att Ukraina bara är öppningsfasen i en mycket bredare dynamik som delar upp världen i två motsatta uppsättningar av ekonomiska allianser. Denna globala splittring kan bli en tio- eller tjugoårig kamp för att avgöra om världsekonomin ska vara en unipolär USA-centrerad dollariserad ekonomi, eller en multipolär värld med flera valutor, centrerad på det eurasiska hjärtlandet med blandade offentliga/privata ekonomier.

President Biden har karakteriserat denna uppdelning som varande mellan demokratier och autokratier. Terminologin är typiskt Orwellskt dubbelspråk. Med ”demokratier” menar han USA och allierade västerländska finansoligarkier. Deras mål är att flytta den ekonomiska planeringen från valda regeringar till Wall Street och andra finanscentra under amerikansk kontroll. USA:s diplomater använder Internationella valutafonden och Världsbanken för att kräva privatisering av världens infrastruktur och beroende av amerikansk teknik, olje- och livsmedelsexport.

Med ”autokrati” menar Biden länder som gör motstånd mot detta finansialiserings- och privatiseringsövertagande. I praktiken innebär USA:s retorik att man främjar sin egen ekonomiska tillväxt och levnadsstandard och att finans- och bankväsende förblir offentliga tjänster. Vad som i grunden står på spel är huruvida ekonomierna kommer att planeras av bankcentra för att skapa finansiell rikedom – genom att privatisera grundläggande infrastruktur, allmännyttiga tjänster och sociala tjänster som hälsovård till monopol – eller om de kommer att öka levnadsstandarden och välståndet genom att behålla bank- och pengaskapande, folkhälsa, utbildning, transporter och kommunikationer i offentliga händer.

Det land som lider mest ”kollateral skada” i denna globala brytning är Tyskland. Som Europas mest avancerade industriella ekonomi är Tysklands stål, kemikalier, maskiner, bilar och andra konsumtionsvaror mest beroende av import av rysk gas, olja och metaller från aluminium till titan och palladium. Trots två Nord Stream-ledningar som byggts för att förse Tyskland med billig energi har Tyskland fått höra att det ska stänga ute sig själv från rysk gas och avindustrialiseras. Detta innebär slutet för landets ekonomiska dominans. Nyckeln till BNP-tillväxt i Tyskland, liksom i andra länder, är energiförbrukningen per arbetstagare.

Dessa antiryska sanktioner gör att dagens nya kalla krig i sig är antityskt. USA:s utrikesminister Anthony Blinken har sagt att Tyskland bör ersätta billig rysk rörledningsgas med dyr amerikansk flytande naturgas (LNG). För att importera denna gas måste Tyskland snabbt spendera över 5 miljarder dollar för att bygga hamnkapacitet för att kunna ta emot LNG-tankfartyg. Effekten kommer att bli att den tyska industrin inte blir konkurrenskraftig. Konkurser kommer att sprida sig, sysselsättningen kommer att minska och Tysklands Nato-vänliga ledare kommer att påtvinga landet en kronisk depression och sjunkande levnadsstandard.

I de flesta politiska teorier utgår man från att nationer agerar i sitt eget intresse. I annat fall är de satellitländer som inte har kontroll över sitt eget öde. Tyskland underordnar sin industri och sin levnadsstandard den amerikanska diplomatins diktat och den amerikanska olje- och gassektorns egenintresse. Det gör de frivilligt – inte på grund av militär styrka utan på grund av en ideologisk övertygelse om att världsekonomin bör styras av USA:s kalla krigs-planerare.

Ibland är det lättare att förstå dagens dynamik genom att ta ett steg bort från ens egen omedelbara situation och titta på historiska exempel av den typ av politisk diplomati som man ser splittra dagens värld. Den närmaste parallell som jag kan hitta är den kamp som det romerska påvedömet förde mot tyska kungar – de heliga romerska kejsarna – på 1200-talet. Den konflikten splittrade Europa längs linjer som liknar dagens. En rad påvar bannlyste Fredrik II och andra tyska kungar och mobiliserade allierade för att kämpa mot Tyskland och dess kontroll över södra Italien och Sicilien.

Västvärldens antagonism mot öst hetsades fram av korstågen (1095–1291), precis som dagens kalla krig är ett korståg mot ekonomier som hotar USA:s dominans över världen. Det medeltida kriget mot Tyskland handlade om vem som skulle kontrollera det kristna Europa: påvedömet, där påvarna blev världsliga kejsare, eller sekulära härskare över enskilda riken som gjorde anspråk på makten att moraliskt legitimera och acceptera dem.

Det medeltida Europas motsvarighet till USA:s nya kalla krig mot Kina och Ryssland var den stora schismen år 1054. Leo IX krävde unipolär kontroll över kristenheten och exkommunicerade den ortodoxa kyrkan med centrum i Konstantinopel och hela den kristna befolkningen som tillhörde den. Ett enda biskopssäte, Rom, avskilde sig från hela den kristna världen vid den tiden, inklusive de gamla patriarkaten Alexandria, Antiokia, Konstantinopel och Jerusalem.

Denna brytning skapade ett politiskt problem för den romerska diplomatin: Hur skulle man kunna hålla alla västeuropeiska kungariken under sin kontroll och kräva rätten till ekonomiskt stöd från dem. Det ändamålet krävde att sekulära kungar underordnades den påvliga religiösa auktoriteten. År 1074 tillkännagav Gregorius VII, Hildebrand, 27 påvliga diktat som beskrev Roms administrativa strategi för att befästa sin makt över Europa.

Dessa påvliga krav är slående lika dagens amerikanska diplomati. I båda fallen fordrar militära och världsliga intressen en sublimering i form av en ideologisk korstågsanda för att befästa den känsla av solidaritet som varje system av imperial dominans kräver. Logiken är tidlös och universell.

De påvliga diktaten var radikala på två viktiga sätt. För det första upphöjde de biskopen i Rom över alla andra biskopssäten och skapade det moderna påvedömet. I klausul 3 slogs fast att påven ensam hade investiturmakten att högtidligt utnämna biskopar eller avsätta eller återinsätta dem. Klausul 25 förstärkte detta genom att ge påven, och inte de lokala styresmännen, rätten att utse (eller avsätta) biskopar. Klausul 12 gav påven rätt att avsätta kejsare, vilket följde av klausul 9 som ålade ”alla furstar att kyssa påvens fötter” för att kunna betraktas som legitima härskare.

På samma sätt hävdar amerikanska diplomater i dag rätten att utse vem som ska erkännas som en nations statschef. År 1953 störtade de Irans valda ledare och ersatte honom med shahens militärdiktatur. Denna princip ger USA:s diplomater rätt att sponsra ”färgrevolutioner” för regimskifte, såsom deras sponsring av latinamerikanska militärdiktaturer vilken skapar klientoligarkier som tjänar USA:s företags- och finansintressen. Kuppen i Ukraina 2014 är bara det senaste utövandet av denna amerikanska rätt att utse och avsätta ledare.

På senare tid har amerikanska diplomater utsett Juan Guaidó till Venezuelas statschef i stället för dess valda president, och överlämnat landets guldreserver till honom. President Biden har insisterat på att Ryssland måste avsätta Putin och sätta en mer USA-vänlig ledare i hans ställe. Denna ”rättighet” att välja statschefer har varit en konstant del av USA:s politik som sträcker sig över dess långa historia av politisk inblandning i europeiska politiska angelägenheter sedan andra världskriget.

Det andra radikala i de påvliga diktaterna var att de uteslöt all ideologi och politik som avvek från den påvliga auktoriteten. I klausul 2 fastslogs att endast påven kunde kallas ”universell”. Alla avvikande åsikter var per definition kätterska. I klausul 17 fastslogs att inget kapitel eller bok kunde betraktas som kanoniskt utan påvlig auktoritet.

Ett liknande krav som ställs av dagens USA-stödda ideologi om finansialiserade och privatiserade ”fria marknader”, vilket innebär avreglering av regeringens makt att utforma ekonomier efter andra intressen än de som USA-centrerade finans- och företagseliterna har.

Kravet på universalitet i dagens nya kalla krig är förklädd till ”demokrati”. Men definitionen av demokrati i dagens nya kalla krig är helt enkelt ”pro-USA”, och specifikt nyliberal privatisering enligt den USA-sponsrade nya ekonomiska religionen. Denna etik anses vara ”vetenskap”, som i kvasi-Nobelpriset i ekonomi. Det är den moderna eufemismen för Chicagoskolans nyliberala skräpekonomi (junk economics), IMF:s åtstramningsprogram och skattefavorisering för rika.

De påvliga diktaten angav en strategi för att låsa fast unipolär kontroll över världsliga riken. De hävdade påvens företräde framför världsliga kungar, framför allt framför Tysklands heliga romerska kejsare. Klausul 26 gav påvarna befogenhet att exkommunicera alla som ”inte var i fred med romerska kyrkan”. Denna princip konkretiserades i den avslutande klausul 27, som gav påven möjlighet att ”befria undersåtarna från deras trohet mot onda män”. Detta uppmuntrade den medeltida versionen av ”färgrevolutioner” för att åstadkomma regimskifte.

Det som förenade länderna i denna solidaritet var antagonismen mot samhällen som inte var underordnade centraliserad påvlig kontroll – de muslimska otrogna som höll Jerusalem, och även de franska katarerna och alla andra som ansågs vara kättare. Framför allt fanns det en fientlighet mot regioner som var tillräckligt starka för att motstå påvliga krav på ekonomisk tribut.

Dagens motsvarighet till en sådan ideologisk makt att exkommunicera kättare som motsätter sig krav på lydnad och tribut torde vara Världshandelsorganisationen, Världsbanken och Internationella valutafonden som dikterar ekonomiska metoder och fastställer ”villkor” som alla medlemsländers regeringar måste följa, under hot om amerikanska sanktioner – den moderna versionen av exkommunicering av länder som inte accepterar USA:s överhöghet. I klausul 19 i diktaten fastslogs att påven inte kunde dömas av någon – precis som USA i dag vägrar att låta sina handlingar underkastas domar från Internationella domstolen. På samma sätt förväntas i dag USA:s diktat via Nato och andra vapen (t.ex. IMF och Världsbanken) följas av USA:s satellitstater utan att ifrågasättas. Som Margaret Thatcher sade om sin nyliberala privatisering som förstörde Storbritanniens offentliga sektor: There Is No Alternative (TINA).

Min poäng är att betona analogin med dagens amerikanska sanktioner mot alla länder som inte följer dess diplomatiska krav. Handelssanktioner är en form av exkommunicering. De upphäver Westfaliska fördragets princip från 1648 som gjorde varje land och dess ledare oberoende av utländsk inblandning. President Biden karakteriserar USA:s inblandning som ett sätt att säkerställa hans nya motsats mellan ”demokrati” och ”autokrati”. Med demokrati menar han en klientoligarki under amerikansk kontroll som skapar finansiell rikedom genom att sänka levnadsstandarden för arbetare, i motsats till blandade offentliga/privata ekonomier som syftar till att främja levnadsstandard och social solidaritet.

Som jag har nämnt, genom att utesluta den ortodoxa kyrkan med centrum i Konstantinopel och dess kristna befolkning, skapade den stora schismen den ödesdigra religiösa skiljelinje som har delat ”väst” från öst under det senaste årtusendet. Denna splittring var så viktig att Vladimir Putin citerade den i sitt tal den 30 september 2022 där han beskrev dagens brytning med USA och Nato-centrerade västerländska ekonomier.

Under 1100- och 1200-talen protesterade normandiska erövrare av England, Frankrike och andra länder tillsammans med tyska kungar, upprepade gånger, blev exkommunicerade upprepade gånger, men fick till slut ändå ge efter för påvliga krav. Det dröjde ända till 1500-talet innan Martin Luther, Zwingli och Henrik VIII slutligen skapade ett protestantiskt alternativ till Rom, vilket gjorde den västerländska kristendomen multipolär.

Varför tog det så lång tid? Svaret är att korstågen tillhandahöll en organiserande ideologisk dragningskraft. Det var den medeltida analogin till dagens nya kalla krig mellan öst och väst. Korstågen skapade ett andligt fokus på ”moralförbättring ” genom att mobilisera hat mot ”den andre” – det muslimska östlandet och i allt högre grad judar och europeiska kristna oliktänkande. Det var den medeltida analogin till dagens amerikanska finansoligarkis doktriner om den nyliberala ”fria marknaden” och fientlighet mot Kina, Ryssland och andra nationer som inte följer denna ideologi. I dagens nya kalla krig mobiliserar västvärldens nyliberala ideologi rädsla och hat mot ”den andre” och demoniserar nationer som följer en oberoende väg som ”autokratiska regimer”. Man främjar öppen rasism mot hela folk, vilket är uppenbart i den russofobi och upphävandekultur (Cancel Culture) som för närvarande sveper över västvärlden.

Precis som 1500-talets protestantiska alternativ var nödvändig för den västerländska kristendomens övergång till multipolaritet, måste det eurasiska hjärtlandets brytning med det bankcentrerade Nato/Väst befästas genom en alternativ ideologi om hur man kan organisera blandade offentliga/privata ekonomier och deras finansiella infrastruktur.

Medeltidens kyrkor i väst tömdes på sina allmosor och donationer för att bidra med Petruspenningar och andra bidrag till påvedömet för de krig som det förde mot härskare som motsatte sig påvliga krav. England spelade den roll som det stora offret som Tyskland spelar i dag. Enorma engelska skatter som skenbart togs ut för att finansiera korstågen användes för att bekämpa Fredrik II, Conrad och Manfred på Sicilien. Denna avledning finansierades av påvliga bankirer från Norditalien (Lombarder och Cahorsiner) och blev till kungliga skulder som fördes vidare genom hela ekonomin. Englands baroner förde ett inbördeskrig mot Henrik II på 1260-talet, vilket gjorde slut på hans delaktighet i att offra ekonomin för påvliga krav.

Det som gjorde slut på påvedömets makt över andra länder var slutet på kriget mot öst. När korsfararna förlorade Acre, Jerusalems huvudstad 1291, förlorade påvedömet sin kontroll över kristenheten. Det fanns inte längre något ”ont” att bekämpa, och det ”goda” hade förlorat sin tyngdpunkt och sitt sammanhang. År 1307 lade Frankrikes Filip IV (”den sköna”) beslag på kyrkans stora militära bankväsendeordens rikedomar, tempelriddarnas i Paris-templet. Andra härskare nationaliserade också tempelriddarna, och de monetära systemen togs ur kyrkans händer. Utan en gemensam fiende som definierades och mobiliserades av Rom förlorade påvedömet sin unipolära ideologiska makt över Västeuropa.

Den moderna motsvarigheten till förkastandet av tempelriddarna och den påvliga finansieringen skulle vara att länder drar sig ur USA:s nya kalla krig. De skulle förkasta dollarstandarden och USA:s bank- och finanssystem. Detta sker också i takt med att fler och fler länder ser Ryssland och Kina, inte som motståndare, utan som stora möjligheter till ömsesidiga ekonomiska fördelar.

Det brutna löftet om ömsesidig vinst för Tyskland och Ryssland

När Sovjetunionen upplöstes 1991 utlovades ett slut på det kalla kriget. Warszawapakten upplöstes, Tyskland återförenades och amerikanska diplomater lovade ett slut på Nato, eftersom ett sovjetiskt militärt hot inte längre existerade. Ryska ledare hängav sig åt förhoppningen att, som president Putin uttryckte det, en ny paneuropeisk ekonomi skulle skapas från Lissabon till Vladivostok. Särskilt Tyskland förväntades gå i spetsen med att investera i Ryssland och omstrukturera dess industri på effektivare sätt. Ryssland skulle betala för denna tekniköverföring genom att leverera gas och olja samt nickel, aluminium, titan och palladium.

Det fanns ingen tro på att Nato skulle utvidgas och hota med ett nytt kallt krig, än mindre att det skulle stödja Ukraina, ansedd som den mest korrupta kleptokratin i Europa, till att ledas av extremistpartier som identifierar sig med tyska nazistiska insignier.

Hur förklarar vi att den till synes logiska potentialen till ömsesidig vinst för både Västeuropa och de forna sovjetiska ekonomierna förvandlades till sponsring av oligarkiska kleptokratier. Nord Stream-ledningens förstörelse sammanfattar dynamiken i ett nötskal. I nästan ett decennium har ett konstant amerikanskt krav varit att Tyskland ska göra sig av med sitt beroende av rysk energi. Dessa krav motsatte sig Gerhardt Schroeder, Angela Merkel och tyska företagsledare. De pekade på den uppenbara ekonomiska logiken i ömsesidig handel med tyska produkter mot ryska råvaror.

USA:s problem var hur man skulle kunna hindra Tyskland från att godkänna Nord Stream 2-ledningen. Victoria Nuland, president Biden och andra amerikanska diplomater visade att sättet att göra det var att uppvigla till hat mot Ryssland. Det nya kalla kriget utformades som ett nytt korståg. Det var så George W. Bush hade beskrivit USA:s angrepp på Irak för att lägga beslag på landets oljekällor. Den USA-sponsrade kuppen 2014 skapade en ukrainsk marionettregim som under åtta år har bombat de rysktalande östliga provinserna. Nato uppmuntrade därmed ett ryskt militärt svar. Uppmuntringen var framgångsrik, och det önskade ryska svaret kallades vederbörligen för ett oprovocerat illdåd. Dess skydd av civila beskrevs i Nato-stödda medier som så stötande att det förtjänade de handels- och investeringssanktioner som införts sedan februari. Det är vad ett korståg innebär.

Resultatet är att världen håller på att delas upp i två läger: det USA-centrerade Nato och den framväxande eurasiska koalitionen. En biprodukt av denna dynamik har varit att Tyskland inte har kunnat föra en ekonomisk politik som innebär ömsesidigt fördelaktiga handels- och investeringsförbindelser med Ryssland (och kanske också Kina). Tysklands förbundskansler Olaf Sholz åker till Kina den här veckan för att kräva att Kina avvecklar sin offentliga sektor och slutar subventionera sin ekonomi, annars kommer Tyskland och Europa att införa sanktioner mot handeln med Kina. Det finns ingen möjlighet att Kina skulle uppfylla detta löjliga krav, lika lite som USA eller någon annan industriell ekonomi skulle sluta subventionera sina egna datachips och andra nyckelsektorer.[1] Tysklands råd för utländska relationer är en nyliberal ”libertariansk” gren av Nato som kräver tysk avindustrialisering och beroende av USA för sin handel, och exkluderande av Kina, Ryssland och deras allierade. Detta blir den sista spiken i Tysklands ekonomiska kista.

En annan biprodukt av USA:s nya kalla krig har varit att stoppa alla internationella planer för att hejda den globala uppvärmningen. En av grundstenarna i USA:s ekonomiska diplomati är att dess oljebolag och Natos allierade ska kontrollera världens olje- och gasförsörjning – det vill säga att minska beroendet av kolbaserade bränslen. Det är vad Natos krig i Irak, Libyen, Syrien, Afghanistan och Ukraina handlade om. Det är inte så abstrakt som ”demokratier mot autokratier”. Det handlar om USA:s förmåga att skada andra länder genom att störa deras tillgång till energi och andra grundläggande behov.

Utan det nya kalla krigets berättelse om ”det goda mot det onda” kommer USA:s sanktioner att förlora sitt existensberättigande i denna amerikanska attack mot miljöskydd och mot ömsesidig handel mellan Västeuropa och Ryssland och Kina. Detta är bakgrunden till dagens strid i Ukraina, som bara kommer att vara det första steget i USA:s förmodligen 20-åriga kamp för att förhindra att världen blir multipolär. Denna process kommer att låsa in Tyskland och Europa i ett beroende av amerikanska LNG-leveranser.

Tricket är att försöka övertyga Tyskland om att landet är beroende av USA för sin militära säkerhet. Vad Tyskland egentligen behöver skydd mot är USA:s krig mot Kina och Ryssland som marginaliserar och ”ukrainiserar” Europa.

Det har inte förekommit några uppmaningar från västliga regeringar om ett förhandlat slut på detta krig, eftersom inget krig har förklarats i Ukraina. Förenta staterna förklarar inte krig någonstans, eftersom det skulle kräva en förklaring från kongressen enligt den amerikanska konstitutionen. Så USA:s och Natos arméer bombar, organiserar färgrevolutioner, blandar sig i inrikespolitiken (vilket gör Westfalen-fördragen från 1648 föråldrade) och inför sanktioner som sliter Tyskland och dess europeiska grannar i stycken.

Hur kan förhandlingar ”avsluta” ett krig som inte har någon krigsförklaring och som är en långsiktig strategi för total unipolär världsherradöme?

Svaret är att det inte kan bli något slut förrän ett alternativ till den nuvarande USA-centrerade uppsättningen av internationella institutioner ersätts. Detta kräver att nya institutioner skapas som ger ett alternativ till den nyliberala bankcentrerade synen att ekonomier bör privatiseras, med centraliserad planering av finanscentra. Rosa Luxemburg karakteriserade valet som ett val mellan socialism och barbari. Jag har skissat den politiska dynamiken hos ett alternativ i min senaste bok The Destiny of Civilization.

___________________

Denna artikel presenterades den 1 november 2022 på den tyska webbplatsen https://braveneweurope.com/ och på Michael Hudsons blogg den 2 november. En video av föredraget kommer att finnas tillgänglig på YouTube om cirka tio dagar.

Michael Hudson är forskningsprofessor i ekonomi vid University of Missouri, Kansas City, och forskare vid Levy Economics Institute of Bard College. Hans senaste bok är The Destiny of Civilization.

Översättning: Pål Karlsson

___________________

[1] Se Guntram Wolff, ”Sholz should send an explicit message on his visit to Beijing”, Financial Times, 31 oktober 2022. Wolff är direktör och CE för German Council on Foreign Relations.