Engström och jag med 100 år emellan. Del 3: Kränkning.

På radion har det åter meddelats om en undersökning som visar att skolbarn utsätts för kränkningar på ett oacceptabelt sätt. Tänk vad lite en gammal lärare som jag bryr mig om dessa undersökningar. Kränkningar är naturligtvis inte alls bra, det är undersökningarna som jag inte ger ett smack för. Vad tänker en lärare när hen hör att en elev blivit kränkt? Vad tänker en förälder när dess barn säger att mor/far varit kränkande? Vad är vidden i ordet kränkning? När föräldern får höra att det nyfödda barnet väger 3,7 kg och är 58 cm långt tänker hen, det är bra. Hen vet nämligen förmodligen att genomsnittsvikt är 3,5 kg och genomsnittslängd är 50 cm. Men om barnet kommer hem från skolan och säger att det blivit kränkt, börjar nog föräldern fundera.

Ett av de sista åren jag arbetade som lärare blev jag av biträdande rektor kallad till samtal; jag skulle ha kränkt en av mina elever. Jag, den kränkta flickan, hennes föräldrar och bitr. rektor satte oss ner hos bitr. rektor. En klart ”tuppig” fader meddelade att jag genom att kasta en bit radergummi på hans dotter hade kränkt henne. Jag höll med om själva gummikastningen men bad att få komplettera. Två gånger hade flickan bett mig att för henne personligen förklara något på tavlan. Två gånger satt hon med ryggen mot mig och pratade med kompisar bakom henne när jag åter vände mig mot henne. Andra gången blev jag arg och kastade radergummit på hennes rygg, varvid hon röd i ansiktet vände sig mot mig. Hursomhelst tyckte fadern att jag skulle lova att sådant aldrig fick upprepas. Då blev jag ”tuppig” och sade att jag också hade känslor och aldrig kunde ge några sådana löften. Fadern och jag tuppades någon minut, modern såg förskräckt ut, bitr. rektorn blev mycket obekväm, och flickan började gråta. Jag bröt genom att säga att jag naturligtvis skulle dra erfarenheter av det hela, så att fler liknande händelser skulle kunna undvikas. När vi gick ut ur rummet gick fadern straxt bakom mig, böjde sig lätt framåt och sade med låg röst: ”Men du skall veta att hon är nöjd med dig som lärare”. ”Jag vet.” svarade jag.

På Engströms tid talade man inte om kränkningar, man sade ”vara svår mot”. Här ett exempel på detta svårdefinierade begrepp.