Krigspropaganda
Militariseringen av medielandskapet har pågått en längre tid, men med den sedvanliga nyhetstorkan under sommarmånaderna framträder den ännu skarpare. Förr var detta försvarsreporterns område. Nu vill flera skriva om krig och vara säkerhetspolitiska tänkare.
Med andra ord: Pressen inordnar sig i den allmänna nyordningen, helt enligt myndigheten för psykologiskt försvar.
Nato har lanserat en riskkapitalfond som ska investera i avancerad militärteknik.
– Det är väldigt viktigt att de Nato-allierade har det teknologiska övertaget på det framtida slagfältet, säger försvarsministern
Jaha, så krig är oundvikligt, inget att göra åt, bara att förbereda ”det framtida slagfältet” med militära medel?! De här s.k. ”banbrytande teknikerna och innovationerna” ska således ge ett övertag då, de ska inte förhindra att slagfältet etableras eller att de kommer till bruk där. De ska inte avhålla, de ska inte ens avskräcka, de ska vara ”framgångsrika”. Premissen är krigets oundviklighet. Det är krigspropaganda i sin prydno.
Det svenska Nato-medlemskapet förefaller nu oundvikligt; men det var inte ofrånkomligt. Det framkallades av ideologer, vilka ansåg vårt land ”fredsskadat”. Jaha, de flesta Nato-stater blev på ena eller andra sättet ”krigsskadade” under andra världskriget – vilken lycka för dem!
Vi som är emot krig, kärnvapen och därmed Nato talar ofta om hur hemska högerkrafterna är, speciellt extremhögern.
Men i liberala DN igår kunde man läsa följande av den liberale ledarskribenten Jesper Ahlin Marceta, lägg det namnet på minnet! Han tar säkert avstånd från SD:s uttalanden om islam och Pridetåg men om krig och fred skriver han den 5 augusti, i en ledare med rubriken Räkna med krig – annars räknar fienden ut dig. Det är en skrämmande text. Den säger i korthet att alla nu måste lämna gamla föreställningar om att försöka undvika krig eller att försvara vårt land. Nu när vi kommer med i Nato gäller det få med svenska folket på försvaret av samtliga Natomedlemmar var som helst i världen. En för alla, alla för en! Att försöka undvika krig är en nederlagslinje, det tolkar fienden som svaghet. Kriget är oundvikligt och vi ska alla vara beredda och stå enade mot fienden.
Jesper Ahlin Marceta hänvisar till boken How to fight a war av ”forskaren och soldaten Mike Martin”. Denne menar att krig är kommunikation, eftersom ”det extrema våldets syfte är att förändra motståndarnas sätt att tänka. Att få dem att böja sig för din vilja – eller dö”.
Det obehagliga är att just dessa idéer idag verkar styra alla Västsvärldens allt mer krigiska maktcentra. Dessa maktcentra är på god väg att, med hjälp av DN bl.a., vinna det ideologiska kriget. Vi som tvivlar och förespråkar vapenvila och förhandlingar är så till den grad marginaliserade att det nu blivit dags för en politik där kriget ses som den enda realistiska lösning på världens stora problem.
Ahlin Marceta menar att boken How to fight a war ”tar vara på insikten att krig är en nödvändig del av mänskligheten som vi känner den. Hur ska vi förhålla oss till krig, givet att det är och kommer att förbli en brutal, ondskefull och sorglig – men framför allt en ofrånkomlig faktor?”
Och Jesper Ahlin Marceta (DN) svarar: ”genom att vinna det – till varje pris. Det gäller bara att få alla att förstå att för att överleva måste vi vara beredda på att offra våra liv”.
Jag frågar mig, vad är det för en värld vi är på väg in i?
Vart tog FN-tanken om fred genom förhandlingar och samverkan vägen? Vad skiljer detta från drömmen om Hitlers Neuropa – dvs är vi bara beredda att dö som martyrer kommer vi att segra?
Att Nato skulle kunna mobilisera ”svenska folket” för krig i Asien, eller i Afrika mot ryssen och kinesen som ett slags ”försvar för våra värderingar” är helt enkelt livsfarliga tankar. Men vi håller nu på att tvingas tänka dem. Denna DN-ledare är ett led i denna krigspropaganda, vi ska vänja oss vid krig!
Inspiration till texten fick jag från www.alliansfriheten.se samt www.lindelof.nu Läs dem!
………….
Den 6 augusti 2023 samlades ett 40-tal personer i Cafe Fontaine för att uppmärksamma Hiroshimadagen. Mötet arrangerades av IKFF, Svenska Freds och Cafe Fontaine. Det blev tal av Christer Nordmark från Svenska Freds, diktläsning av Tina K Persson och musik av Mats Sturesson. Där läste också Ulf Nilsson upp ovanstående text. Efteråt sattes ljusbåtar på Växjösjön.