Hur det kan vara som småbrukare i Rumänien

Småjordbrukarna runt om i världen har svårt att klara sig. Om småjordbrukarnas situation i Rumänien berättar och funderar Bertil Carlman i nedanstående artikel. Men det småskaliga – och ekologiska – jordbruket borde ha framtiden för sig. För några år sedan gav Monthly Review Press ut Agriculture and Food in Crisis – Conflict, resistance and renewal, en antologi med texter av forskare och andra experter. Där finns ett kapitel betitlat  Agroecology, small farms and food sovereignity  där Miguel A. Altieri, professor i agroekologi vid University of California i Berkley skriver:

En stor gård kan producera mer majs per hektar än en liten gård där majsen odlas som en del av en polykultur som också inkluderar bönor, squash, potatis och foder. Men produktiviteten i form av skördbara produkter per ytenhet av polykulturer som utvecklats av småbrukare är högre än vid en enda gröda med samma grad av förvaltning. Avkastningen kan vara från 20 procent till 60 procent högre, eftersom polykulturer minskar förlusterna på grund av ogräs (genom att ta upp utrymme som ogräs annars skulle ha tagit upp), insekter och sjukdomar (på grund av förekomsten av flera arter) och utnyttjar de tillgängliga resurserna av vatten, ljus och näringsämnen på ett mer effektivt sätt.

Genom att förvalta färre resurser mer intensivt kan småbrukare göra större vinst per producerad enhet och därmed göra större total vinst – även om produktionen av varje enskild vara är mindre. I den totala produktionen producerar den diversifierade gården mycket mer mat.
(reds översättning)

Tål att tänka på, diskutera och återkomma till.

/Red.

………….

Land Lantbruk (bakom betalvägg), medlemstidningen för medlemmar i LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) hade i nummer 25 (16 juni 2023) en artikel om läget för småbrukare i Rumänien. Rubriken är Hon ger Rumäniens småbrukare en röst och handlar om 40-åriga Ramona Duminicioiu som är uppvuxen på ett rumänskt småbruk och utbildad jurist. Författare till artikeln är journalisten Anna Ellström.

I Norge finns Norsk Bonde- og Småbrukarlag, i Sverige har vi Förbundet Sveriges Småbrukare och i Rumänien är kanske ”Eco Ruralis, med i dag 17 000 medlemmar runt om i landet” en motsvarighet.

Artikeln inleds militant

Rumäniens små familjejordbruk förser mer än hälften av landets invånare med livsmedel, samtidigt som de håller Västeuropas lantbruk med säsongsarbetskraft kontrakterad under ifrågasatta former. Ramona Duminicioiu är en av dem som tar strid för småbrukarnas intressen.

Vi får också veta att

Nästan en tredjedel av EU:s lantbruk finns i Rumänien och merparten består av gårdar med i genomsnitt 2 till 3 hektar mark.

Hur stor andel av jordbrukarna i Rumänien som räknas som småjordbruk framgår inte av artikeln. Däremot framgår det att Ramona varit med om att grunda Eco Ruralis där hon är en av 10 anställda på kontoret i Bukarest, samtidigt som hon sköter familjejordbruket i södra Rumänien.

Ramona menar att ”Inte ens landets egna politiker förstår småbrukarnas betydelse för livsmedelsförsörjningen.” Ramona säger vidare att

46 procent av Rumäniens befolkning bor på landsbygden och producerar mat. En del har kapacitet att försörja även släktingar i städerna och vissa säljer sina produkter på någon av landets 4 000 lokala marknader, som på större orter kan ha tusentals kunder varje dag. Maten är näringsrik och landets billigaste och kunderna består till stor del av studenter och fattiga pensionärer.

Hon påpekar att i Rumänien föder småbrukarna mer än halva befolkningen på mindre än hälften av landets jordbruksmark.

Men eftersom det handlar om en till stora delar informell ekonomi märks varken arbetet eller maten i den statistik som politikerna använder. Syns vi inte anpassas inte heller politik, regelverk eller stödsystem till vår småskaliga produktionsmodell.

På frågan om hur denna ’informella ekonomi’ lyckas producera mer mat per hektar än de stora jordbruken, blir svaret att

Fattigdomen har tvingat oss till det. På 1990-talet efter kommunismens fall fick folket tillbaka sin mark men inga redskap eller andra produktionsmedel. Än i dag är småbrukets mekaniseringsgrad väldigt låg, så vi använder i stället agroekologiska metoder, har en mycket diversifierad produktion och är vana vid att arbeta väldigt hårt.

Hon menar också att landets småbrukare tillsammans utgör jordbrukets både största och bästa arbetsgivare, för att om dina anställda även är dina grannar, måste du ge dem bra arbetsförhållanden. ”Du betalar dem ju inte bara pengar utan kommer också själv att behöva arbeta för dem.” Villkoren är enligt Ramona betydligt sämre för de miljontals migrantarbetare från östra Europa som varje år av ekonomiska skäl tar säsongsjobb inom övriga EU-länders jordbruk.

I småbrukarfamiljerna är det vanligt att en eller två vuxna reser några månader om året och arbetar under kontrakt som ger sämre sociala förhållanden än för de inhemska eller permanent anställda. Det är en form av exploatering och vi har sett arbetarnas rättigheter försämras år från år, framför allt under covidtiden.

Enligt henne tydliggör detta förhållande ojämlikheten mellan öst och väst i Europa.

Arbetarnas rättigheter försämras.

Vi känner oss som andra klassens medborgare. Det påverkar självklart även det rumänska jordbruket och den sociala situationen på landsbygden.

Enligt Ramona är frågan så stor att Eco Ruralis egentligen saknar kapacitet att jobba med den.

I arbetet med nya CAP [EU:s gemensamma lantbrukspolitik] fanns ett förslag om sociala villkor för jordbruksstöden, med exempelvis krav på värdiga förhållanden för migrantarbetare. Men västländerna förhindrade den debatten. På internationell nivå engagerade vi oss mycket i förhandlingarna kring FN:s deklaration om småbönders rättigheter. Där såg sig EU:s medlemsstater som världsmästare på mänskliga rättigheter, samtidigt som de inte ville ta fram några nya instrument för att skydda dem eller knappt ens erkände att vi har några småbönder i Europa.

Ramona får också frågan om hon kan ge exempel som visar att Eco Ruralis gjort skillnad.

Utsäde är det område vi jobbat i särklass mest med och är mest kända för. Vi stöttar småskaliga producenter från hela landet i att utbyta fröer och erfarenheter och hjälper dem att hitta kunder för att tjäna pengar. Eftersom vi bara jobbar med traditionella sorter är utsädet egentligen inte godkänt för försäljning. Men det struntar vi i, samtidigt som vi verkar för en lagstiftning som passar vårt system bättre.

Journalisten, Anna, tillägger sedan

Men största bekymret för Eco Ruralis är just nu försvaret mot Rysslands imperialism. Med övriga länder i Östeuropa delar Rumäniens småbönder Sovjettidens svåra erfarenheter av förtryck och utbredd fattigdom på landsbygden.

Vidare konstaterar hon att

I Ukraina finns världens bästa jordar men mer än 10 miljoner hektar är nu minerade och matkrisen blir allt värre. Landet har enorma mängder småbrukare. De är superhjältar som nu upplever ofattbart hemska saker samtidigt som de kämpar för att överleva, försvara hela regionen och föda sina samhällen. Det görs i dag inte tillräckligt för att stötta dem. Många av Eco Ruralis medlemmar är engagerade i att leverera färsk och näringsrik mat till flyktingar på båda sidor av den rumänsk-ukrainska gränsen.

Kommentar: Kanske hade det varit bra om Anna Ellström hade utvecklat de hot mot småbrukarna i Rumänien som beskrivs i artikeln. Är hotet främst att ”Inte ens landets egna politiker förstår småbrukarnas betydelse för livsmedelsförsörjningen.” att det ”I småbrukarfamiljerna är vanligt att en eller två vuxna reser några månader om året och arbetar under kontrakt som ger sämre sociala förhållanden än för de inhemska eller permanent anställda”? Eller är det ”Rysslands imperialism”? Men eftersom de flesta svenska journalister är okunniga, och lider av stor brist på nyfikenhet, eftertänksamhet och ifrågasättande, kan man inte förvänta sig det.