Vad vet egentligen lokaltidningars ledarskribenter om Sverige och världen av idag?

Den 31.7 skrev Fredrik Haage en ledare under rubriken ”Sluta slira kring yttrandefriheten”. Smålandspostens ledarskribent utgick från de nu världsberömda koranbränningarna i Sverige (bland andra länder). FH påpekade att Justitieminister Gunnar Strömmer förklarar att ”staten tillhandahåller en yttrandefrihet”. FH avvisar detta synsätt och skriver ”Tanken att ett folks yttrandefrihet är en statlig service är inte bara felaktig utan principiellt farlig. Medborgare har initialt, en del skulle säga naturrättslig, frihet att säga vad de tycker. De ger staten i uppdrag att värna den friheten. Huruvida friheten skall inskränkas i något avseende är inte en myndighetsfråga utan något som skall prövas i demokratiska och parlamentariska processer.” Sedan tar FH itu med Liberalernas partiledare, Johan Pehrson, som han menar ”klampar hårdare fram. Han vill att den beredning som överser ordningslagen, alltså den som reglerar formerna för de sammankomster där koraner har bränts, skall föreslå inskränkningar.” FH:s språk mot partiledare Pehrson är inte särskilt artigt. Han menar uttryckligen att ledaren för liberalerna ”griper efter den kanske slafsigaste och mest töjbara politiska retorik man kan tänka sig”. Vad går då denna ”slafsiga” och ”töjbara” retorik ut på? Jo den går ut på att vi har ett ”nytt Sverige” och att ordningslagen skulle vara skapad för en annan tid. Om detta ”nya Sverige” raljerar FH och menar att talet därom ”är trams”.

Sedan lugna FH ner sig något och fortsätter: ”Skall man ta Pehrson på orden har han ju rätt. Det är förstås ett annat Sverige är förut. Det är ett annat Sverige i dag än det var förra veckan, till och med än vad det var i går. Av den enkla anledningen att tid existerar.” Här gör emellertid FH en alvarlig miss. Han ser inte att kvantitet kan omvandlas till kvalitet. Sverige av igår, då vi fortfarande, åtminstone formellt, stod utanför Nato, är inte dagens Sverige.

Ute i världen ser nu många statschefer det. Cyril Ramaphosa (Sydafrika) ser nu tydligt att det Sverige som en gång stödde motståndet mot apartheidpolitiken i hans land, idag helt har slutit upp bakom det land, som uttryckligen gav stöd år denna rasistiska politik, USA. Cyril Ramaphosa vet också att det svenska parti som var av störst betydelse för detta stöd, SAP, idag för en kvalitativt annorlunda utrikespolitik. Han vet naturligtvis att den socialdemokratiske förre försvarsministern, Peter Hultqvist, på mycket kort tid ändrade sig från att Sveriges medlemskap i Nato skulle vara uteslutet, till att det är nödvändigt för Sveriges säkerhet. Förre statsministern Göran Perssons ”vackra tal i Riksdagshuset till Israel på dess 75-årsdag” är nog inte heller obekant för politikerna i Sydafrika. Att dåvarande statsministern också valde att bära Kippa vet åtminstone de äldre. Både förre ärkebiskopen i Sydafrika Desmond Tutu, och Sydafrikas förste svarte president Nelson Mandela, har vid intervjuer sagt att Israels officiella politik i allt väsentligt är densamma som Sydafrikas apartheidpolitik en gång var.

Jag antar också att Cyril Ramaphosa, liksom många andra statschefer världen över, också noterat att svenska politiker inte har större problem med att grannlandet Danmark bedriver spionage mot Sverige för USA:s räkning, samtidigt som svenska partiledare, SÄPO och Sveriges ÖB skarpt varnar för ryskt spionage.

När jag frågar om spionaget från Danmark får jag följande svar från Microsoft Bing:

När jag frågar om Rysslands spionage mot Sverige får jag följande svar:

Så vad gäller yttrandefriheten har Fredrik Haage full kunskap medan Gunnar Strömmer och Johan Pehrson inte skulle klara ett gymnasieprov i frågan. (I varje fall inte om de tagit studenten före 1980-talet). Vad gäller Sverige ”i en ny tid” har däremot Johan P. rätt. Fast har han det av den anledning som jag skrivit om ovan? Av det jag ser att ledarskribenten och de två ministrarna arbetar med, verkar det inte så. De två ministrarna, liksom resten av Sveriges regering, och ledningen för partiet som är med om att styra utan sitta ”bakom ratten”, SD, är idag fullt upptagna med att hantera de tusen problem som koranbränningarna ger, och alla de interna friktioner som kommer ur invandrarfrågor, HBTQI-frågor, frågor om tidsplanen för Nato-medlemskap etc.

Sverige har ingen planekonomi. Frågan är om det finns någon plan alls för ett framtida Sverige. Nu är det också så att vi inte heller från oppositionen ser någon framtidsplan. Vad är till exempel planen för att bryta Sveriges ökande ginikoefficient? För flera år sedan, då Jan Björklund var partiledare för liberalerna och partiet hette folkpartiet, påpekade han i ett tal i Almedalen att välståndsskillnaderna ökat. Lärartidningen Skolvärlden skrev en artikel som analyserar Björklunds tal från 2017, där han fokuserade på integration och klyftor i Sverige Någon tid senare fick dåvarande finansministern Magdalena Andersson också frågan om de ökande klassklyftorna. Hon beklagade dem, men inte heller hennes parti hade någon plan för problemets lösning.

Som ledarskribent i Smålandsposten har naturligtvis Fredrik Haage inte till uppgift att lägga fram planer för hur Sverige skall styras. Men han har att följa vissa regler, som Wikipedia räknar upp på följande vis:

1.   Journalistens första förpliktelse är mot sanningen.

2.   Journalistens första lojalitet är till medborgarna.

3.   Journalistens disciplin är verifiering.

4.   Journalisten måste hålla sig fristående från dem som ska bevakas.

5.   Journalisten måste agera självständig bevakare av makten.

6.   Journalisten måste ge ett forum för öppen kritik och kompromiss.

7.   Journalisten måste sträva efter att göra det viktiga intressant, och relevant.

8.   Journalisten måste hålla nyheterna överblickbara och proportionerliga.

9.   Journalisten måste tillåtas följa sitt personliga samvete.

Jag har hittills aldrig sett FH skriva något om det som Jan Björklund påpekade i Almedalen 2017, så nog brister det i den ”första lojaliteten” som är ”till medborgarna”. Men då bör det naturligtvis påpekas att FH helt enkelt inte kan följa punkt 2. Det beror på han inte kan följa punkt 4 eftersom Smålandsposten är en dagstidning som ingår i koncernen Gota Media och Gota Media ägs av två stiftelser: Stiftelsen Barometern och Tore G Wärenstams Stiftelse. Tidningen skulle inte överleva utan statligt bidrag och ägarna är inte intresserade av vidare djupdykningar i hur välstånd omfördelats uppåt under de senaste årtiondena. Hur det är med punkt 9, punkten om samvetet, kan jag naturligtvis inte veta. Men jag vet att FH precis som jag måste ha koll på varifrån han får medel till sitt uppehälle. Och konflikter mellan samvete och plånbokens tjocklek kan vara synnerligen påtagliga för en journalist.

Lördagen den 5:e augusti skriver Fredrik Haage om Jeddamötet i Saudiarabien. ”Stora delar av det ryska samhället är ända sedan tsartiden influerat av tanken på en slags naturgiven euroasiatisk dominans. Frågan är hur man når långsiktig fred med ett land som ser sina gränser som konstant töjbara? Nu i helgen samlas företrädare för ett trettiotal länder i Jeddah i Saudiarabien för att diskutera den frågan, åtminstone vad gäller Ukraina. Även Sverige är representerat.” Står det något om att först Mexiko och sedan andra länder hoppat av mötet? Står det något om att den enda ”fredsplan” som lagts fram är den från Ukrainas president? Står det något om att denna plan egentligen är ett ultimatum, alltså något som inte ger utrymme för förhandlingar?

Jag lämnar den bedrövlige ledarskribenten och överlämnar frågan om kriget i Ukraina till professor Glenn Diesen och USA-översten Douglas McGregorUkraine collapsing – will NATO intervene? Om ledarskribenten för Smålandsposten eftertänksamt skulle lyssna på denna intervju skulle nog hans samvete ta skada.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *