Väst har blivit allvarligt sjuk och prognosen är dyster

“War Collage – La Paix Quand?” © Jan Oberg 2024

Under hela den moderna världens historia har stormakter, imperier och civilisationer avlöst varandra. Ingen har hållit sig kvar på toppen i all evighet – det sker en födelse, det nya växer kreativt och materiellt tills det når en topp och kanske börjar slappna av, och sedan går det förr eller senare utför – i förhållande till nya makter som växer fram – för att sedan helt förlora ledarrollen och bli en bland många i en ny världsordning.

Detta är det globala samhällets – mänsklighetens – naturlag och den är ganska obeveklig. Nedgången kan ha många (kombinationer) av orsaker, här är några av de klassiska i makrohistorien:

• försvagad innovation och ekonomisk tillväxt;
• övermilitarisering och förlorade krig;
• att vilja styra hela världen men sakna den nödvändiga ledarskapsförmågan;
• minskande legitimitet i andras ögon;
• andra lär sig av oss men kommer med nya sociala konstruktioner som fungerar bättre.

Det går också snabbt utför när du bara arrogant läxar upp andra men inte vill lära dig något av dem. Och om du dessutom är ett system som bygger på mission – på att få andra att göra det vi vill att de ska göra eller bli som vi – då går allt utför mycket snabbare.

Det finns i huvudsak två sätt att gå ner sig på.

Vanligtvis maximerar du den typ av maktdimension där du är relativt stark. Om du har en försvagad ekonomi och brist på innovation men fortfarande är stark på det militära området – då maximerar du militären, men det påskyndar bara nedgången eftersom militarism och krig är direkt skadligt för den civila ekonomin.

Andra aktörer som investerar mer klokt i social och ekonomisk utveckling kommer då att vinna i ekonomisk status, dvs. skapa ett bättre liv för de många – vilket militarism och krig som bekant inte kan göra. Det hela blir självdestruktivt, en ond cirkel – och ett beroende.

Imperier kan gå under i tysthet (implodera inifrån) eller med en smäll (explosion, konfrontation, krig – förlorade krig). Det gamla Sovjetunionen imploderade i slutet av 1980-talet, och det har vi ryssarna och deras siste president Michail Gorbatjov att tacka för.

För vad gör man när/om man inser att spelet är över – att vår tid är ute?

Den smarta anpassar sig till den nya och framtida världsordningen – ”om du inte kan slå dem, så förena dig med dem” – och bidrar till den framväxande nya gemenskapen där de finner sin nya plats. Men de korkade förnekar verkligheten (som en alkoholist som vägrar inse sitt beroende av flaskan) eller utvecklar vad socialpsykologer kallar ”grupptänkande”.

Grupptänkande uppstår när en liten grupp med tiden utvecklar en gemensam världsbild och gradvis avskärmar sig från all information som inte stämmer överens med deras gemensamma övertygelser och värderingar, och till slut tror att de är ofelbara, de enda som kan tänka och känna till hela sanningen.

Just i det ögonblicket fattar gruppen ett förhastat och självsäkert beslut som visar sig vara katastrofalt fel. De befann sig i boxen utan kontakt med verkligheten – i en situation där de behövde externa analyser mer än någonsin. Vanligtvis beslutar sig gruppen för att gå ut i krig eftersom ”vi” har rätt – kan inte ha fel, det är det de andra som har; ”vi” är starka och vi vill vinna. Och sedan förlorar du – ”vi”. Imperiet går under med en explosion av dumhet i stället för att genomgå en smart anpassning.

Den smarta finner en roll och position i den nya globala strukturen, medan den dumma blir en periferi som ingen vill interagera med: Krig, folkmord, arrogans, konfrontation, demonisering, militarism, endast vi vet, censur, exkludering, lögner, (själv)bedrägeri, propaganda, hot, missionerande med antingen bibel eller svärd – ja, vad bra att de till slut hamnade på historiens skräphög!

Om du ovan trodde att detta var en aktuell diagnos för västvärlden, USA/NATO inklusive småstater som Sverige och Danmark, så har du rätt.

Prognosen är mörk på grund av den obotliga förnekelsen av någon form av gemensam verklighet som förhindrar smart politik som skulle kunna leda till läkning. Man kan också formulera det på det här sättet: Det självtillfredsställande narrativet har blivit så avskild från verkligheten att det inte finns någon väg tillbaka; du kommer att fortsätta att fatta beslut inom din grupptänkbox och drabbas av de accelererande (själv)destruktiva konsekvenserna av att konsekvent fatta kontraproduktiva beslut.

Det är därför jag sedan några år tillbaka har hävdat att den internationella utvecklingen inte längre kan förstås av traditionella akademiska discipliner som statsvetenskap eller internationella relationer. Rationella sätt att förstå kan inte begripa den verkliga karaktären hos de irrationella, (själv)destruktiva, narrativa och emotionellt drivna beteendena.

 För att förstå västvärldens sjuka – och ogenomtänkta – politik måste vi i dessa år använda oss av discipliner som psykologi, teologi/eskatologi (slutspelsuppfatningar), filosofi och psykiatri och även låna insikter från litteratur, inklusive dramer, och andra kulturella uttryck.

____________

Artikeln i original

Översättning: Pål Karlsson, med hjälp av DeepL