”Krig är vägen till fred” tycks vara slagordet för dagen. Åtminstone bland västvärldens politiker och gängse media. Det är en galen strategi som riskerar att leda till mänsklighetens utplåning. Vägen till fred måste självklart vara fredlig. Säkerhet byggs med, inte mot, andra länder.
Det talas väldigt mycket om krig just nu. Sverige rustar och vi ska förbereda oss för krig. Men krig är det sista vi vill ha, eller hur? Ställ upp i fredsmarschen i Växjö 28/8.
Jag kommer från ett av de tre vackraste länderna på jorden. Det finns en explosion av liv där. Tusentals mångfärgade arter i haven, i skyn, på land. Jag kommer från de gula fjärilarnas och magins land. Där i bergen och dalarna med all sin grönska, forsar inte bara de rikliga vattnen ner, utan också strömmarna av blod. Jag kommer från ett land med blodig skönhet.
Jag känner en stor besvikelse och sorg över det här beslutet. Det kom inte som en överraskning, men det gör ändå ont. Jag är rädd och jag känner oro inför framtiden. Jag är också arg. Jag känner vrede över hur ett så här stort beslut fattas över våra huvuden.
Detta är vad västvärlden intellektuellt sett – mitt i sin gränslöst självrättfärdiga, militaristiska sinnesstämning – inte förmår att se: Natos expansionspolitik skapade – och är ansvarig för – konflikten. Ryssland skapade – och är ansvarigt för – kriget. Det finns inget våld som inte har sin grund i underliggande konflikter.
Det blir inte fred bara för att vi önskar det. Den kräver strid i idéernas och institutionernas skyttegravar. Vi måste åkalla de gamla andarna av fred och alliansfrihet och väcka dem till liv i massrörelser som är det enda hoppet för den här planeten.
Freden och klimatet behöver samarbete, avspänning, vänskap som växer av mänskliga kontakter, handelsutbyte, kulturutbyte och öppenhet. Misstro och rustad avskräckning är motsatsen till vad mänskligheten omedelbart behöver. Och vägen dit heter förtroende, syskonskap och nedrustning.
