Om uigurernas situation i dagens Kina

Jag hör idag (26/11) på radion att man diskuterar avradikaliseringsprogram för f.d. IS-krigare. Det är ju inget annat än en slags omskolning man vill införa i Sverige, sånt som kallas omskolningsläger i dagens Xinjiang i Kina. Den kända bilden av hundratals uigurer i blå overall är från en officiell myndighetssida och visar ett 3 dagars omskolningsläger = avradikalisering!

Kinas centralregering har investerat enormt mycket för att höja Xinjiangs levnadsstandard, under de senaste 40 åren har provinsen haft en årlig BNP-tillväxt på 9%! Men fortfarande är det en fattig del av Kina och det är bland de fattigaste som islamister rekryterar nya anhängare. En del av dessa slåss idag i Syrien tillsammans med IS och Al-Qaida. I Kina har dessa terrorister dödat tusentals människor. Vilket annat land skulle inte ingripa mot sånt?

Men är inte Xinjiang ockuperat av Kina? Historien är lång men i korthet så tog Kina kontroll över delar av området redan för närmare 2000 år sen när Sidenvägen upprättades som ett nätverk av karavanleder. I tider av splittring och svag centralmakt har Kina tappat kontrollen över Xinjiang, liksom en del andra yttre delar av Kina. Under Tangdynastin på 600–900-talet, under Yuandynastin 1200–1300-talet hade Kina kontroll över Xinjiang. Från 1700-talet mitt blir det en permanent del av Kina och provinsen får då namnet Xinjiang (”Nya gränsen”). Muslimska uigurer är inte enda folkslaget i provinsen, de utgör ca 40%. Här finns även tibetanska och mongoliska folkslag som är buddhister.

När Kina åter försvagas i slutet av 1800-talet gör en del uigurer uppror och samtidigt expanderar Tsarryssland som besätter en del av provinsen. När kejsarmakten faller 1911 förklarar sig Xinjiang inte självständigt. Även om republiken Kina återtar kontrollen råder en osäker situation i flera årtionden. Kring 1920 är det den lokale guvernören som har makten i ett eget litet kungarike. Handeln med Sovjet ökade och under 1930–40-talet var Xinjiang i praktiken styrd av Sovjet.

Med revolutionen 1949 tog folkrepubliken Kina ett fast grepp om hela Kina inklusive Xinjiang. 2004 bildades World Uyghur Congress (WUC) som vill skapa ett eget land (”Östturkestan”) och hävdar att Kina ockuperade landet 1949. Som framgår ovan är det en historieförfalskning. Den senaste statsbildningen utanför Kinas styre var på 1600–1700-talet då dzungarerna, ett buddhistiskt mongolfolk, hade ett eget rike.

Sen 1949 erkänns uigurerna som en av Kinas drygt 50 folkslag, guvernören är alltid från uigurfolket och jordreformer gynnade uiguriska bönder som fick egen jord. När det gäller skolgång vet jag att undervisning sker på minoritetsspråk i många sammanhang i Kina. Men det är förståeligt att alla ska lära sig kinesiska som är det gemensamma språket. Liksom svenska är det i vårt land.

Under flera hundra år har kolonial/imperialistmakter härskat genom att splittra. Man har utnyttjat och uppmuntrat motsättningar mellan olika folkslag för att behärska andra länder. T.ex. i Vietnam där först Frankrike och sen USA gynnade Hmongfolket i de norra bergstrakterna för att försvaga motståndet hos det vietnamesiska folket. Ho Chi Minh var därför mån om sammanhållningen och bekämpade fördomarna hos majoritetsfolket, viet, ett av 53 folkslag. Likväl fanns, och finns nog, en viss splittring. En annan metod av kolonialmakter var att ta folk från ett land till ett annat och där göra dem till en slags förvaltnings-överklass. Så gjorde Frankrike med vietfolk till Laos, så gjorde britterna med indier till Myanmar (Burma).

Vi ska inte bortse från eller förneka att det finns problem för minoritetsfolk i många länder men i kampen mot imperialismen måste problemen lösas inom dessa länder och inte utnyttjas av t.ex. USA. Redan på 1970-talet stödde USA uiguriska separatister och WUC finansieras till stor del av USA. Tyvärr finns det ett antal organisationer som sprider samma bild som USA, både i denna och liknande frågor (Syrien, Kuba etc.). Jag tänker på Human Rights Watch (HRW), Amnesty, Civil Rights Defenders (CDR) och Reportrar Utan Gränser (RUG). Dessa och andra ”oberoende” (fast de ofta finansieras av Västregimer) humanitära (fast de ibland hyllar USAs krig) organisationer har inte alltid fel men deras bedömning av t.ex. Kina, Syrien, Kuba tar ingen hänsyn till att dessa länder hela tiden måste försvara sig mot infiltration, splittingsverksamhet, sanktioner och ibland öppet anfallskrig. Dessutom tolkar dessa organisationer ofta allt till det sämsta och ibland är det rena lögner.

Mer att läsa

Mer om den bild av uigurernas situation som vi vanligtvis serveras i gängse media finns att läsa på denna länk till globalpolitics.se:

Desinformerar New York Times om uighurerna i Xinjiang?