Vi lider av en obotlig sjukdom som kallas hopp

Kära vänner

Hälsningar från Tricontinental: Institut för social forskning.

Den totala globala skuldsättningen ligger nu på astronomiska 277 biljoner dollar, en ökning med 15 biljoner dollar sedan 2019. Detta belopp motsvarar 365 procent av den globala bruttonationalprodukten. Skuldbördan är störst i de fattigaste länderna, där coronavirusrelaterade statsbankrutter har börjat förekomma. Zambias statsbankrutt är den senaste. De olika programmen för att skjuta upp betalningarna på lånen – såsom G20-initiativet om skuldlättnader – och de olika programmen för bistånd – såsom genom Internationella valutafondens initiativ COVID-19 Financial Assistance and Debt Relief – kommer säkerligen att misslyckas. G20-paketet har endast täckt 1,66 procent av skuldbetalningarna, eftersom det har misslyckats med att få in många privata och multilaterala långivare i sina avtal.

Skuldbördorna är katastrofala för länder som helt enkelt inte har kapacitet att betala av på sina lån, särskilt under coronavirusrecessionen. Förra månaden berättade UNCTAD: s Stephanie Blankenburg för Tricontinental: Institute for Social Research att ”skuldavskrivningar i de mest utsatta utvecklingsländerna kommer att vara oundvikliga, och alla inser detta, men frågan är på vilka villkor detta kommer att hända”.

IMF uppmanar länder att låna eftersom räntorna i allmänhet är låga. Men detta väcker en annan viktig fråga: vad bör regeringarna göra med de pengar som de skulle låna? Vad pandemins specifika effekter har visat oss är att länder med ett robust folkhälsosystem – inklusive ett betydande antal välutrustade offentliganställda inom hälso- och sjukvården – har kunnat bryta infektionskedjan bättre än länder som har kannibaliserat sina offentliga hälso- och sjukvårdssystem. Eftersom detta är ett i hög grad erkänt faktum över hela det politiska spektrumet, borde det vara möjligt för länderna att spendera mer av de nya pengarna på att återuppbygga sina offentliga hälso- och sjukvårdssystem. Men det är inte vad som sker.

Det är välkomna nyheter att det nu finns vaccinkandidater från en rad företag och länder, inklusive de två m-RNA vaccinerna från Pfizer och Moderna, liksom Gamaleyas Sputnik V och Sinovacs CoronaVac. Rapporter om dessa och andra vaccinkandidater visar på positiva resultat, vilket väcker hopp om att vi snart kommer att ha någon form av vaccin mot COVID-19. Forskarna är vaksamma gentemot de privata läkemedelsföretagens påståenden, då dessa har släppt pressmeddelanden men inte har offentliggjort resultaten av sina kliniska tester. Några av frågorna är huruvida vaccinerna förhindrar infektion, om de motverkar dödlighet, om de förhindrar överföring, och slutligen skyddets varaktighet.

Det är nedslående att se ”vaccinnationalism” förmörka hoppet om utveckling av vaccinet. De rika länderna, med 13 procent av världens befolkning, har redan säkrat 3,4 miljarder doser av de potentiella vaccinerna. Resten av världen har förbokade vaccinorder på 2,4 miljarder doser. De fattigaste länderna, med en befolkning på 700 miljoner människor, har inga avtal om vaccinet. De är beroende av Covax-vaccinet, som utvecklats i partnerskap mellan Världshälsoorganisationen, Vaccinalliansen (GAVI) och Koalitionen för innovationer om epidemisk beredskap (CEPI). Covax har avtal om att säkra ca 500 miljoner doser, vilket skulle räcka för att vaccinera 250 miljoner människor och täcka cirka 20 procent av befolkningen i de fattigaste länderna. Däremot har USA, för sig självt, ingått överenskommelser om att köpa doser som räcker till 230% av befolkningen och kan så småningom kontrollera 1,8 miljarder doser (ungefär en fjärdedel av världens kortsiktiga utbud).

Indien och Sydafrika har lagt fram ett rimligt förslag till Världshandelsorganisationen (WTO) om att upphäva immateriella rättigheter när det gäller förebyggande, att hejda spridningen, och behandling av COVID-19. Detta skulle innebära att avtalet om handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter (TRIPS) upphävs. De flesta av de fattigare länderna argumenterar för rättvis och prisvärd tillgång på läkemedel och medicinska produkter under pandemin, vilket WHO har backat upp i WTO:s TRIPS-råd. Detta förslag har motarbetats av USA, Storbritannien, Japan och Brasilien. De för fram det illusionistiska argumentet att om immateriella rättigheter upphävs under pandemin kommer det att kväva innovation. I verkligheten monopoliserar några stora vaccinproducenter (Pfizer, Merck, GlaxoSmithKline och Sanofi) utvecklingen av vacciner, vilka ofta produceras med hjälp av offentliga subventioner (Moderna, till exempel, fick 2,48 miljarder dollar av offentliga medel till vaccinet). Innovation inom områden som läkemedel är ofta offentligt finansierad men privatägd.

Den 14 maj undertecknade 140 världsledare en utfästelse som kräver att alla tester, behandlingar och vacciner ska vara patentfria och att vaccinerna ska distribueras rättvist utan kostnad för de fattigare nationerna. Flera länder, däribland Kina, har anslutit sig till denna strategi. Tanken är att formeln för ett eller flera vacciner kan laddas upp till en offentlig webbplats där regeringar kan styra sina läkemedelsföretag i den offentliga sektorn att distribuera vaccinerna i sina länder antingen gratis eller till ett överkomligt pris, eller att företag inom den privata sektorn tillverkar vacciner och levererar dem till överkomliga priser. Behovet av att sprida produktionen beror på att det helt enkelt inte finns tillräckligt med kapacitet att transportera djupfrysta vacciner runt om i världen. Frågan om den offentliga sektorns farmaceutiska kapacitet är mycket angelägen, eftersom IMF under de senaste fem decennierna har tryckt på länderna att privatisera den offentliga sektorn och förlita sig på en handfull multinationella läkemedelsföretag. Det är dags, säger regeringscheferna som undertecknat dokumentet, att vända denna trend och återuppbygga den offentliga sektorns produktionslinjer för läkemedel.

Vi är på väg mot att två tredjedelar av världens befolkning inte kommer att ha något vaccin före utgången av 2022.

Kampen mellan ”vaccinnationalism” och ”folkets vaccin” speglar kampen mellan Nord och Syd om skuldfrågor och om mänsklig utveckling i stort. Betydande resurser måste gå till testning, spårning, och isolering för att bryta kedjan av virusinfektion, de måste gå till att bygga upp infrastruktur för folkhälsa, inklusive utbildning av vårdpersonal som behöver kunna ge två injektionsdoser till miljarder människor, de behöver användas för uppbyggnad av regional läkemedelsproduktion, och helt visst måste de gå till omedelbar lättnad för människor, inklusive inkomststöd, livsmedelsförsörjning, och socialt skydd mot det patriarkala våldets skuggpandemi.

När jag talade med läkare och forskare som Yogesh Jain och Prabir Purkayastha om vaccinet blev jag påmind om ett besök i Palestina 2002 som Mahmoud Darwish hade organiserat för författare, däribland Wole Soyinka, José Saramago och Breyten Breytenbach, där han hälsade dem med denna meditation på hopp:

Vi har en obotlig sjukdom: hopp. Hopp om befrielse och självständighet. Hopp om ett normalt liv där vi varken är hjältar eller offer. Hopp om att våra barn kommer att gå tryggt och säkert till sina skolor. Hopp om att en gravid kvinna kommer att föda en levande bebis på sjukhuset, och inte ett dött barn framför en militär kontrollstation. Hopp om att våra poeter kommer att se färgen röds skönhet i rosor snarare än i blod. Hopp om att detta land kommer att återta sitt ursprungliga namn: kärlekens och fredens land.

Den internationella dagen för solidaritet med det palestinska folket är den 29 november. Vi, på Tricontinental: Institutet för social forskning, försäkrar vår tillgivenhet för och solidaritet med palestiniernas kamp för frigörelse. Vi vill föra till protokollet en uppmaning om att alla palestinska politiska fångar ska friges, däribland Khitam Saafin, ordförande för Unionen för palestinska kvinnokommittéer, och Khalida Jarrar, en ledare för Folkfronten för Palestinas befrielse. Fängelserna där Israel spärrar in palestinier har haft förödande utbrott av COVID-19.

Läkare för mänskliga rättigheter Israel skrev en kort notis i The Lancet med rubriken ”Att slåss mot COVID-19 i det ockuperade palestinska territoriet”. De beskriver de hängivna palestinska hälsovårdarbetares insatser som varande ”hämmade av de unika restriktioner som det palestinska hälso- och sjukvårdssystemet står inför”. Detta inbegriper separationen mellan östra Jerusalem, Gaza, och Västbanken, de ”restriktioner som Israel inför”, och hela den palestinska befolkningens fängslade tillvaro. De tre miljoner palestinierna på Västbanken och i östra Jerusalem har tillgång till endast 87 intensivvårdssängar med ventilatorer (med mycket lägre antal för de två miljoner palestinierna i Gaza), medan Israel påtvingar palestinierna en vatten- och elkris.

Situationen är bedrövlig. Kamp och hopp är dess motgift.

Med värme

Vijay.

Översättning Pål Karlsson

Nyhetsbrevet i original