FN, folkrätten och lagen mot krig

På FN-dagen, den 24 oktober, anordnade Tankarnas trädgård i samarbete med Kronoberg för fred och alliansfrihet (KFA) ett samtal kring frågor som:
– Hur fungerar FN?
– Vilka regler ska gälla för umgänget mellan stater?
– Folkrätt eller regelbaserad ordning?
– Vad menas med ”regelbaserad internationell ordning”?

Ett femtontal personer deltog. Det blev ett givande och intressant samtal.

Pål Karlsson och Ulf Nilsson höll var sin kort inledning, som du kan läsa här nedan. Efter mötet tipsade en av deltagarna om en artikel om FN:s senaste miljömöte (UNEA 5) och om FN:s miljöprogram (UNEP) som fyller 50 år: FN:s miljömöte uppmanade till gröna satsningar efter pandemin.

---

FN-systemet och ”regelbaserad ordning” kontra folkrätt

Pål Karlsson

FN-systemet

I FN är alla självständiga stater med – utom Vatikanstaten.

FN har sex huvudorgan: Generalförsamlingen (193 medlemsstater), Säkerhetsrådet (15 medlemmar, fem permanenta), Sekretariatet (4500 tjänstemän i New York, 50 000 i kontor över hela värden fr a i Genève), Ekonomiska och sociala rådet, Internationella domstolen samt Förvaltarskapsrådet, som i praktiken är nedlagt.

Säkerhetsrådet har huvudansvaret för fred och säkerhet, enligt kap 5. artikel 24. 1.

I syfte att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från Förenta Nationernas sida överlåta medlemmarna på säkerhetsrådet huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet och samtycka till att säkerhetsrådet vid fullgörande av sina ur detta ansvar härrörande förpliktelser handlar å medlemmarnas vägnar.

Rådet kan under extraordinära omständigheter fatta beslut som är bindande för enskilda medlemsländer (resolutioner). Dess medlemsstater ska ständigt vara representerade vid FN:s högkvarter, och sammanträda med kort varsel.

FN har ett stort antal biträdande underorgan och fackorgan. De senare är självständiga organisationer, men deltar/ingår i ett institutionaliserat samarbete inom FN-systemet. Samarbetsorganisationerna räknas inte som fackorgan inom FN-systemet, men upprätthåller ändå en hög grad av samarbete med FN.

Enligt sin egen webbplats har FN fyra ”nyckeldokument”: FN-stadgan, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, barnkonventionen och internationella domstolens stadga.

FN borde vara = ”världssamfundet”. Det organ som garanterar en fredlig och förnuftig världsordning, baserad på folkrätten och alla länders samarbete. Men Väst med USA i spetsen har – som väl alla här vet – aldrig accepterat FNs överhöghet.

Vilken ordning ska gälla i världen? USAs och västvärldens ”regler” eller folkrättens lagar?

Sedan Joe Biden tillträdde som president talar USA (och dess allierade i Väst) alltmer om att en regelbaserad ordning måste gälla i staters mellanhavanden. Det kan låta så här:

Utrikesminister Antony Blinken i en intervju för CBS I maj 2021:

Kina är det enda land i världen som har den militära, ekonomiska och diplomatiska kapaciteten att underminera eller utmana den regelbaserade ordning som vi bryr oss så mycket om och är fast beslutna att försvara. Men jag vill vara mycket tydlig med en sak. Och detta är viktigt. Vårt syfte är inte att begränsa Kina, att hålla det tillbaka, att hålla det nere. Det är att upprätthålla denna regelbaserade ordning som Kina utmanar. Om någon utmanar den ordningen kommer vi att stå upp och försvara den.

Liknande uttalanden görs mot Ryssland m.fl. Denna regelbaserade internationella ordning förespråkas också i allt fler uttalanden från västliga sammanslutningar som G7-länderna och Nato.

Kina och Ryssland har gått i skarp polemik mot detta. Bland annat på ett möte med FNs säkerhetsråd 7 maj i år. Mot ”rules based international order” ställer de ”international law”, på svenska folkrätt. Vad är skillnaden?

För regelbaserad ordning finns ingen riktig definition, inga dokument. Vilka regler som avses förklaras inte av dem som hävdar dem. Begreppet drivs framför allt av USA och Storbritannien. De talar om det som om det vore samma sak som folkrätten, men är noga med att inte använda det begreppet. De hänvisar ibland till FN-stadgan och deklarationen om mänskliga rättigheter, men begreppet är mer omfattande än så, och mer diffust och formlöst. Så här definierades det på Wikipedia för ett tag sedan:

Den regelbaserade internationella ordningen uttrycker uppfattningen att dagens internationella förbindelser är organiserade kring principer för internationellt samarbete genom multilaterala institutioner som WTO, öppna marknader, säkerhetssamarbete, främjande av liberal demokrati och ledarskap av USA och dess allierade.

Den regelbaserade internationella ordningen är med andra ord en av USA/Väst godtyckligt och otydligt definierad ordning som man kräver att andra länder ska följa.

Folkrätten är av ett helt annat slag. Den är ett resultat av samtycke mellan länder, väl dokumenterad och entydig. Den är lag och bindande och har universell och lika tillämpning för alla stater, en lagbaserad ordning. Gällande folkrätt har sina grunddokument i FN-stadgan, besluten i generalförsamlingen (konventioner) och säkerhetsrådet (resolutioner). Men även andra fördrag mellan länder och i en rad internationella domstolars rättstillämpning (prejudikat) ingår.

Folkrättens moderna historia sträcker sig tillbaka till Westfaliska freden (1648, efter 30-åriga kriget) och har sedan bekräftats och utvecklas bl.a. via Wienkongressen (1814-15 efter Napoleonkrigen, Nationernas förbund (efter 1:a världskriget) och FN (efter 2:a världskriget).

Folkrätten gäller stater och en del internationella organisationer (inte privatpersoner). Men USA med allierade bryter ofta mot FN-stadgan och andra delar av folkrätten med sina ensidigt proklamerade krig, sanktioner, hot och andra påtryckningar, m.m. Man kan också notera att USA inte har skrivit under  

• FNs havsrättskonvention (1982)
• Ett antal fördrag om miljö
  • Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall (1989)
  • Konventionen om biologisk mångfald (1992)
  • Rotterdamkonventionen om förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel (1998)
  • Stockholmskonventionen om långlivade organiska föreningar (2001?)
• Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (1998)
• Det globala migrationsramverket (2018)

Dessa konventioner tillhör således inte den regelbaserade ordningen, eller … anser USA kanske att de bör gälla alla andra men inte ”oss”?

Man skiljer också ibland på fredens respektive krigets folkrätt. Fredens folkrätt innefattar FN-stadgans regler om staternas suveräna likställdhet, territoriella integritet, rätt till icke-inblandning m.m. Krigets folkrätt (även krigets lagar) består av de regler som speciellt framförhandlats för väpnade konflikter, såsom Haagkonventionerna av 1899 och 1907 (om neutralitet, ockupation och humanitet på slagfältet) samt Röda kors- eller Genèvekonventionerna av 1949. Regler om förbud mot särskilt inhumana vapen återfinns i 1925 års Genèveprotokoll om kemiska och biologiska vapen samt i FN:s vapenkonvention av 1980. Hit bör väl räknas även FNs konvention om förbud mot kärnvapen (2017).

Tanken bakom folkrätten är att bara regler som är antagna gemensamt av de inblandade är acceptabla, aldrig de som påtvingas av de starkaste. Den ”regelbaserade ordningen” däremot respekterar inte jämlikheten mellan stater, utan är den ordning USA och Väst vill påtvinga resten av världen.

Eller för att citera en man som nog är klokare än han framställs här hos oss:   

Många kritiserar FN för att inte ha lyckats anpassa sig till en snabbt föränderlig värld. Detta är delvis sant, men det är inte FN, utan i första hand dess medlemmar som bär skulden för detta. Dessutom främjar detta internationella organ inte bara internationella normer, utan också en anda av regelbildning som bygger på principerna om jämlikhet och största möjliga hänsyn till allas åsikter. Vårt uppdrag är att bevara detta arv samtidigt som vi reformerar organisationen. När vi gör det måste vi dock se till att vi inte kastar ut barnet med badvattnet, som ordspråket säger.

Vladimir Putin på Valdai-konferensen, oktober 2021

---

FN-stadgan – Lagen mot krig

av Ulf Nilsson

Under senare år hör vi ofta politiker i Västvärlden tala om ”Världssamfundet” eller ”Internationella samfundet”. Senast hänvisade Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist till dessa begrepp när han försökte försvara den misslyckade militärinsatsen i Afghanistan.

Men är det någon som kan förklara vilka länder som ingår i ”Världssamfundet” eller vad den ”regelbaserade internationella ordningen” innehåller, vilka stadgar man har, vilket program man har, var nånstans man sammanträder?

NEJ, svaren saknas för det finns inget ”Världssamfund” utan det handlar om några Västländer, fr.a. USA, Nato och delar av EU samt kanske Australien och Japan. Alla är inte eniga så antalet varierar men kanske ca 30 länder sammanlagt. Men FN har 193 medlemmar! Det vill säga: Världssamfundet är ca 16% av världens länder!

I detta sammanhang talas det om domstolar:

ICC (International Criminal Court; Internationella brottmålsdomstolen) bildades 2002 och baseras på Romfördraget som ca 66 länder anslutit sig till (ej USA, Israel, Kina, Ryssland m.fl.) Det är ingen FN-domstol! Den stämmer, hittills, in enskilda personer för krigsbrott, brott mot mänskligheten, folkmord o.dyl.

ICJ (International Court of Justice; Internationella domstolen) är en FN-domstol och en av FN:s sex huvudorgan, baserad i Haag, Nederländerna. Den behandlar konflikter stater emellan.

FN och FN-stadgan

FN är det enda erkända, reglerade fasta Världssamfund som finns!

FN-stadgan är den enda internationellt erkända/accepterade lag mot krig som finns!

§1 säger bl.a. att FN ska upprätthålla internationell säkerhet och fred. Att FN grundar sig på alla medlemmars suveräna likställdhet.

§2 innehåller förbud mot aggression och inblandning i en stats interna angelägenheter: ”Alla medlemmarskola avhålla sig från hot om eller bruk av våld…”

Allt våld/krig stater emellan är förbjudet – det finns bara två undantag:

1/ Stater har rätt till självförsvar mot angrepp och försvaret ska stå i proportion till angreppet.

2/ FN:s säkerhetsråd kan besluta om militärt ingripande men endast för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”

Exempel på militära FN-insatser är Cypern, Libanon, Sinai, Kongo samt just nu, en begränsad insats i Mali (Minusma).

Det mesta vi ser av krig/angrepp idag (senaste 20 åren), inkl. det Sverige deltar/har deltagit i är inte FN-insatser: Afghanistan, Libyen, Syrien, Irak, Jugoslavien.

Det pågår sedan länge en strid om tolkningen av våldsförbudet

USA och en del Västländer vill utvidga rätten till våld/krig genom s.k. ”humanitär intervention” och R2P = Right to protect. De som argumenterar för detta pratar ofta om ”ny sedvanerätt, rättvisa, moral, demokrati”. När de inte kan motivera krig som lagligt kallar de kriget för ”legitimt”. Skillnaden mellan vad lagen är och vad den enligt vissa borde vara löses upp.

Den överväldigande delen av världens länder inklusive Ryssland, Kina, Brasilien, Indien, Sydafrika håller fast vid FN-stadgan, det vill säga vad lagen är!  

Även om vi alla här har massor av saker vi starkt ogillar i olika länder är det viktigt i kampen mot imperialismen, mot faran för stor/världskrig inkl. atomkrig att hålla fast vid FN-stadgan.

Tyvärr har vi i Sverige en folkrättsprofessor, Ove Bring, som ofta försöker visa att USA & Co har rätt i sin våldsanvändning. T.ex. i bombningen av Jugoslavien.

Rätten till självförsvar

USA hävdade rätten till kollektivt självförsvar i Nicaragua-fallet (1986) men ICJ avvisade detta: Honduras och Costa Rica ansåg sig inte utsatta för väpnat angrepp och att Nicaragua levererat vapen till oppositionen i El Salvador var inte tillräckligt! USAs aggression var inte berättigad enligt FN-stadgan och ICJ dömde USA till skadestånd till Nicargua – som USA inte betalt!.

USA har försökt ändra självförsvarsrätten till att gälla förebyggande krig, t.ex. mot Irak som påstods ha massförstörelsevapen eller Israels bombning av Iransk kärnreaktor (vilket fördömts av FN, både generalförs & säkerhetsråd)

USA vill även utvidga självförsvarsrätten att gälla inte bara stater utan även terrorgrupper som när USA anföll Afghanistan 2001, Ove Bring vurmade även för detta. Men ICJ har dock genom beslut 2004 & 2005 (Uganda – Kongo) satt stopp för detta.

Inblandning i andra länders inre strider

Det är inte tillåtet enligt FN-stadgan för ett land att blanda sig i ett annat lands inbördeskrig även om man säger sig fått en inbjudan: Sovjet -Afghanistan 1979 eller USA i Afghanistan 2001 där man störtar talibanerna och tillsätter en ny regim som ber USA om hjälp.

Men om ett annat land blandar sig i ett inbördeskrig och stödjer upprorstyrkor, skickar in soldater (legoknektar) så kan den lagliga regeringen be om hjälp, t.ex. från FN – så gjorde Kongo 1960, eller Syrien idag (hjälp från Ryssland mot IS, Al-Qaida etc.).

Detta gäller även stöd till påstått ”demokratiska” krafter i ett land -jfr Venezuela! (USA skickade dit väpnade personer).

Humanitära skäl till krigsinsats

USA har ända sen 1970-talet hävdat rätten att angripa/bomba andra länder med motiveringen att det pågår folkmord, brott mot mänskliga rättigheter, kvinnans rättigheter m.m.

Man påstår att folkrätten utvecklats från att bara gälla stater emellan till att även gälla inre förhållanden mellan ett lands regim och dess medborgare.

I alla dessa sammanhang gäller att hålla fast vid FN-stadgans klara och genomtänkta ord.

Annars blir det den starkes rätt – dvs imperialismen som råder!

Natos bombningar av Jugoslavien (Serbien) är här en vattendelare: Ingvar Carlsson var emot, Carl Tham för, båda är S.

FN:s antagande av resolutionen om ”Vänskapliga förbindelser” understryker detta.

Begreppet ”Humanitär intervention” har alltmer ersatt av ”R2P” men det har avvisats av ”77-gruppen” med 135 medlemsstater, Alliansfria rörelsens 115 stater och Islamic Conference Organisations 57 medlemmar. Generalförsamlingen uttalade 2005 en viss förståelse för R2P men det har inte ändrat på FN-stadgan eller säkerhetsrådets mandat.

USA/Nato & Co fortsätter driva denna fråga och nådde viss framgång i denna fråga när Säkerhetsrådet öppnade för bombningar av Libyen. Men Ryssland och Kina har insett felet de gjorde då vilket syns i agerandet om Syrien.

”Uniting for peace” är en resolution som Generalförsamlingen (GF) antog 1950. Den tillkom för det läget när Säkerhetsrådet (SR) inte kan enas. Då kan frågan tas upp i GF och GF kan utfärda ”rekommendationer” till medlemsstaterna om åtgärder, inkl. användande av våld.

Detta har använts av Bring och Aleksander Gabelic (då ordf. i Svenska FN-förbundet) som argument i Syrienkriget.

Men både genom andra principiella resolutioner och beslut i ICJ 1962 framgår att våldsanvändning bara kan beslutas av SR!

Sanktioner, bojkott, blockad

Dessa metoder har blivit allt vanligare (Iran, Venezuela, Syrien, Kuba) och de flesta är inte beslutade av FN. Sanktioner som inte är beslutade av FN är ett brott mot FN-stadgans kollektiva säkerhetssystem. (1:1,1:2, 2:7). Enligt artikel 24 i FN-stadgan har alla medlemmar överlåtit dessa frågor till SR att besluta.

Även om SR ännu inte behandlat ev. sanktioner mot något land kan andra länder eller EU inte besluta om sanktioner för enligt Folkrätten och ”Vänskapliga förbindelser”-resolutionen (24/10 1970) måste konflikter lösas med fredliga förhandlingar.

Sanktioner är en slags krigföring – tänk på alla döda i Irak och Venezuela (Madeleine Albright!).

Sanktioner strider mot FN-stadgans §2:7 som förbjuder inblandning i andra länders interna angelägenheter. Detta gäller även om landet bryter mot ”Mänskliga rättigheter”.