Illusionen om den amerikanska freden

Illusionen om den amerikanska freden, av Frida Stranne och Trita Parsi (Ordfront 2023) är en mycket bra och angelägen bok. Stranne är lektor och forskare med särskild inriktning på amerikansk utrikes-och säkerhetspolitik. Parsi är född i Iran och uppväxt i Sverige med examen från Uppsala universitet och Handels i Stockholm. Numera bosatt i USA och är expert på amerikansk och iransk utrikespolitik. Boken har tre delar 1. Den unipolära världsordningens framväxt och innebörd, 2. Systemets inneboende problem och 3. Militarismens pris.

1. Den unipolära världsordningens framväxt och innebörd

I en nyligen publicerad studie har forskare kartlagt samtliga de militära interventioner som USA genomfört under sin dryga 250-åriga historia. USA har valt att intervenera militärt i främmande land över 500 gånger. Under de 44 år då kalla kriget pågick (1946-89) genomfördes 130 interventioner. Under perioden efter kalla kriget (1990 – 2018) genomfördes också 130 interventioner. Den militära expansionen har i huvudsak motiverats med att USA bygger på exceptionella, frihetliga värden, universellt giltiga och som det är både rätt och nödvändigt att sprida till andra länder och folk. USA ser sig som moraliskt överlägset och deras idéer och politik står över andra länders. Men det var först under efterkrigstiden på 1940-talet som målet blev att bygga upp ett fullständigt militärt övertag och global dominans (de forna kolonialmakterna försvagades i och med avkoloniseringen). De militära interventionerna skedde ibland med hemliga operationer, ibland öppet för att störta en misshaglig regering och ibland med fullskaliga krig (t.ex. Korea och Vietnam).

Efter Sovjetunionens upplösning stod USA ensam kvar som supermakt och kunde då valt en annan väg än man gjorde. Men USA valde att ta kommandot i Mellanöstern genom att placera baser i Saudiarabien, lägga kraftiga sanktioner mot Irak och uttalade mål att avsätta misshagliga regeringar som Saddam Hussein i Irak och Khadaffi i Libyen. Så långt möjligt försökte man legitimera sin politik genom vackert tal om demokrati, kvinnors rättigheter, kamp mot terrorism mm. Förutom att försöka stärka greppet om oljan i Mellanöstern skedde en utvidgning av Nato, trots givna löften till Ryssland (bl a av utrikesminister James Baker till Gorbatjov i februari 1990 ”not one inch eastward”) . Vapenlobbyn och militärindustrin började omedelbart efter kalla kriget att verka för ökad vapenförsäljning och drev på för en utvidgning av Nato närmare Rysslands gränser. När sedan Putin annekterade Krim i strid med folkrätten 2014 har upprustning och ökad krigsrisk blivit som ett självspelande piano. Till glädje för vapenindustrin och till ofred för bland annat Ukrainas och Rysslands folk.

USA, Nato och västeuropa betonar allt mindre FN-stadgan utan kritiserar andra länder för att bryta mot en regelbaserad världsordning (odefinierat). Man använder dubbla standarder. Man kritiserar när dom man ogillar gör en viss sak (Exempelvis Rysslands angreppskrig mot Ukraina) men förmår sig inte att kritisera krigsförbrytelser mot jemenitiska civila. Jag har under våren och sommaren skrivit till riksdagsledamöterna i försvars- och i utrikesutskottet och frågat om de tycker att Sverige bör agera för att anmäla Bush och Blair för krigsbrott på samma sätt som det är rätt att anmäla Putin. INGEN av dem har svarat på mina frågor.

2. Systemets inneboende problem

Författarna går igenom ett antal konflikter och händelser där USA har agerat på sätt som gjort att de succesivt försvagats och världen har blivit allt osäkrare. Som exempel på konflikter där USA agerat för att byta ut regimer nämns Iran, Irak, Afghanistan, Egypten, Libyen och Syrien. I många fall har de nya regimerna blivit värre än de avsatta (bl a Chile, Indonesien och Afghanistan). Militära insatser prioriteras före diplomatiska försök. Medierna följer alltmer okritiskt makten. Boken tar upp betydelsen av Vietnamkriget som var ett svidande nederlag för USA. USA försöker nu omvärdera kriget och framställer det som ett nödvändigt ont för den goda saken. Att sanningen kring USA:s krigföring avslöjats beror till stor del på olika visselblåsare. Författarna visar den framgång som de neokonservativa och hökarna i amerikansk politik haft på USA:s utrikes- och försvarspolitik.

3. Militarismens pris

Boken visar att militarismen gjort västvärlden osäkrare och har lett landet in i nya krig med mänskliga, moraliska och ekonomiska förluster, jakten på säkerhet via kostsamma krig har även till delar skett på bekostnad av utveckling och välstånd hemma. En eftersatt infrastruktur, växande ojämlikhet, frustration bland befolkningen och en polarisering som fördjupats utom kontroll – liksom att landets demokratiska institutioner kraftigt försvagats – allt detta utgör stora risker för ökade spänningar inom landet. Flera forskare talar till och med om risker för ett inbördeskrig. Priset för den amerikanska militären är ogreppbart stort. Cirka hälften av den del av statsbudgeten som kongressen röstar om varje år och som inte är låsta i fasta budgetposter går till försvarsmakten. 2022 gick ca 800 miljarder dollar till försvaret. Det enorma priset för militarismen till trots har försvaret få ”framgångar” att visa (Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen osv). Till detta ska läggas det mänskliga priset, både för de amerikanska soldaterna men framför allt för människorna i de angripna landen. Privata säkerhetsföretag har kommit att ta över allt mer av krigen. Även om de i huvudsak kommit att syssla med logistik så har allt fler av dem blivit involverade i direkt strid, framför allt i kampen mot terrorismen. Det kändaste företaget är Blackwater. En stor del av militärkostnaderna har gått till privatägda vinstdrivande företag inom militärindustrin och till olika logistikföretag som stödjer militären. Tankesmedjorna är också aktörer med mycket stor betydelse för militärindustrin. Militärindustrin och tankesmedjorna lägger ner enorma summor för att spela bort fakta och vetenskap som står i vägen för deras intresse av ökad upprustning och konflikter.