Fredsfittan – Natobeslutet som förändrade Sverige

Agnes Hellström har med ”Fredsfittan. Natobesluet som förändrade Sverige” skrivit en mycket bra och angelägen bok som jag hade önskat hade lästs av alla i hela landet. Att Smålandspostens Fredrik Haage i en ledare den 12 oktober i år förfasas över hur ”Agnes Hellström just nu dansar runt i medier apropå hennes nya bok om sig själv. Hellström var tvungen att skriva av sig om hur jobbigt det var att vara fredsaktivist under Rysslands folkmordskrig mot Ukraina. Folk tyckte ju att Svenska Freds skulle fördöma Ryssland och så. Hennes hållning är provocerande. Men även så den självklara och tillmötesgående uppmärksamhet hon ges av kulturredaktioner. Reell kritik har det inte varit fråga om från deras sida.” är bara reklam för boken. Dessutom djupt osaklig. Jag tror inte att han läst boken.  

Boken är i huvudsak skriven i dagboksform och börjar med Folk och försvars rikskonferens i Sälen den 10 januari 2022. Det är Agnes Hellströms sista halvår som ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. För andra året i rad ställs konferensen in i sin fysiska form på grund av covid-19. Men i både massmedia och på den digitala konferensen blir tonläget allt högre om det försämrade säkerhetspolitiska läget och ökat hot mot Sverige ifrån Ryssland. Ukraina står i blickpunkten. Ett ”lågintensivt” krig har pågått där sedan 2014, där Ryssland stödjer separatisterna i de östra provinserna. Ukraina är ett delat land där man något förenklat kan säga att den västra halvan är mer orienterad åt västeuropa medan östra delen är mer orienterad åt Ryssland. 2019 valdes Zelenskyj till president i Ukraina. Han har uttalat en önskan om medlemskap i både EU och Nato. Det ändrade säkerhetsläget i Europa har fått frågan om ett Natomedlemskap att börja sjuda i Sverige. Flera år innan har vår svenska alliansfrihet ifrågasatts och även urholkats, bland annat med värdlandsavtalet 2016. Natoförespråkarna andas morgonluft och massmedia eldar på. Parallellt med den stegrade Natodebatten börjar allt fler misstänkta drönare uppmärksammas, bland annat kring kärnkraftverken. Massmedia hakar förstås på. Är de ryska? Flera veckor senare rapporterar polisen att de närmare 200 observationerna som rapporterats har naturliga förklaringar. En nyhet som inte får samma rubriker. Året började alltså med rädsla och krigsretorik. Den ökade spänningen med stora ryska trupper på gränsen till Ukraina var förstås den stora orsaken. Agnes upplever hur fredsrörelsen beskylls för att vara Putinkramare och landsförrädare. Flera debatter i massmedia ställer in Agnes deltagande. Den 24 februari 2022 anfaller så Ryssland Ukraina. Anfallet fördöms av såväl Svenska Freds som i stort sett hela Sverige. Natoförespråkarna vädrar morgonluft, men Magdalena Andersson står på sig om alliansfriheten. Agnes berättar i sin bok, mycket förtjänstfullt, hur kriget och fredsarbetet påverkar henne och hennes privatliv. Vid tiden precis efter invasionen har familjen planerat in en resa till sin stuga i Sälen på barnens sportlov. Hon åker trots att hon skulle behöva och vill stanna kvar hemma. Hon håller kontakten med Svenska Freds digitalt. De stödjer svenskt humanitärt stöd till Ukraina men motsätter sig vapensändningar.

Agnes och hennes familj får frågan om att ta emot en ukrainsk familj, två vuxna och två barn. De får frågan från en vän bosatt i Costa Rica som liksom Agnes sambo är född i det forna Sovjet. Familjen flyttar in hos Hellströms.

Fortfarande den 8 mars tillbakavisar Magdalena Andersson ett svenskt Natomedlemskap. Hon säger att det skulle destabilisera läget. Twitter och massmedia reagerar. Kampanjen för ett Natomedlemskap fortsätter. I april ändrar sig SD och är för ett svenskt Natomedlemskap om Finland går med. Sveriges och Finlands statsministrar håller en gemensam pressträff i Stockholm där Marin säger att Finland inom snart kan landa i ett beslut. Andersson vill invänta överläggningarna med de andra partierna. Stoltenberg meddelar i slutet av mars att han stannar som Natos generalsekreterare ytterligare ett år. När kravet på folkomröstning om Nato förs fram i debatten avvisas det bland annat med risken för ryska påverkansförsök. 

I maj börjar ledande socialdemokrater att offentliggöra att de svängt i frågan och nu är för ett svenskt Natomedlemskap, den 7 maj Mona Sahlin, den 10 maj Jan Eliasson, sen också Margot Wallström och Göran Persson. Samtidigt pågår socialdemokraternas interna process med digitala dialogmöten. Men dialogen är en monolog enligt flera medlemmar som vittnar om att medlemmarna inte har fått säga ett ord. Den 12 maj bestämmer sig Finland för att ansöka om medlemskap. Den 13 maj presenteras riksdagens säkerhetspolitiska analys som kommer fram till att Sverige bör bli medlem i Nato och den 15 maj tillkännager socialdemokraterna att de ändrat sig och vill ansöka om medlemskap. Ungefär samtidigt med beslutet presenterades en opinionsundersökning som visade 58 % stöd för Nato, vilket var första gången över 50 %. Det konstateras att positiva uttalanden om Nato påverkar opinionen att tycka samma. Med tanke på allt utrymme som Natoförespråkande experter och militärer fått i många månader på bästa sändningstid är det inte konstigt att opinionen ser ut som den gör. Vad en mer nyanserad diskussion hade inneburit kommer vi aldrig att få veta. Men en säkerställd majoritet är inte detsamma som en stabil majoritet. Varken den dåvarande eller den nuvarande regeringen har gjort några som helst förbehåll vad gäller Natos kärnvapendoktrin eller avvisat tanken på utländsk trupp på svensk mark eller svenska soldater stridande i främmande land. Dessa frågor har inte debatterats. Den 11 maj varnade 15 forskare på Stockholms universitet för att den demokratiska diskussionen hade påverkats av debattens tonläge. Många tvekade att göra sin röst hörd. Forskarna beskrev Natoprocessen som ett exempel på när en fråga säkerhetiseras. Den verkställande makten och experter får mer att säga till om, på bekostnad av det medborgerliga inflytandet. Demokratins inbyggda långsamhet framställs som ett problem. När krisen eller kriget kommer, förväntas medborgarna stå eniga, lita på och sluta upp bakom sina ledare skrev forskarna. Hur långt kan säkerhetiseringen dras? Kan den motivera att ställa in ett riksdagsval eftersom väljarna riskeras att manipuleras? Skulle en kampanj för fortsatt alliansfrihet haft möjlighet att lyfta kritiska argument utan att anklagas för att gå Putins ärenden? Hur påverkas tilltron till demokratin när befolkningens röster och möjligheter att fatta informerade beslut begränsas?

Agnes Hellström slutar sin bok med att citera Joe Hills ord innan han avrättades 1915: ”Sörj inte, organisera er.” Hon skriver sen: ”Det är förstås fullt möjligt att både sörja och organisera sig samtidigt. Bli del av det finmaskiga nät där vi gemensamt och på instinkt reagerar mot orättvisor och för förändring. Liksom generationer av människor gjort innan oss. Fortsätt kämpa för och aldrig ge upp tron på en rättvis och jämställd värld. Det är inte för sent, det finns en morgondag. Och kampen för fred fortsätter.”

Sorgligt nog gör ett svenskt medlemskap i Nato det betydligt mycket svårare att kämpa för freden.