Vi är den förkättrade historien, som återkommer när du minst förväntar dig den

Kära vänner

hälsningar från Tricontinental: Institute for Social Research.

För nästan exakt ett år sedan, den 10 november 2019, slog en statskupp ner på det bolivianska folket sedan general Williams Kaliman “föreslagit” att president Evo Morales Ayma skulle avgå. Efter fysiskt våld och hot mot Morales, hans familj och hans politiska parti lämnade han presidentskapet, åkte till Mexiko och gick så småningom i exil i Argentina.

Kuppen kom efter ett val som skulle ha resulterat i Morales fjärde mandatperiod som president, ett resultat som ifrågasattes av Organisationen för Amerikanska stater eller OAS (vars finansiering 60% kommer från USA: s regering). Att Morales tredje mandatperiod inte skulle ha avslutats förrän flera månader senare bekymrade inte liberaler runt om i världen, vilka anslöt sig till OAS uppfattning, som drevs av Washington, att det hade förekommit fusk i valet i oktober 2019. Amerikanska statsvetare visade senare att inget sådant fusk ägt rum. Morales kastades ut genom en gammaldags kupp. Progressiva regeringar i Latinamerika uppmanar nu att Luis Almagro, chef för OAS, avgår.

Ett enormt förtryck mötte det bolivianska folket, som fick höra att ‘demokrati’ hade anlänt. Denna “demokrati” blev ett angrepp på majoriteten av ursprungsbefolkningen, som fick känna av ett klasskrig fullt av Conquistador-bilder. Patricia Arce Guzmán, borgmästare i Vinto i centrala Bolivia och en ledare inom Rörelsen mot socialism (Movimiento al Socialismo, MAS), Morales politiska parti, drogs ut från sitt kontor av skurkar som kastade röd färg och bensin på henne och sedan högg henne i håret och skar bort en del av hårbotten. Allt detta skedde när kamerorna rullade. “Jag är inte rädd”, sa Arce trotsigt. ‘Jag bor i ett fritt land’. Arce vägrade modigt att avgå. Hon gömde sig kort och dök upp igen inom två veckor för att återinträda som borgmästare. Patricia Arce representerar det enorma modet hos det bolivianska folket som vägrade låta kuppen bryta deras tillförsikt.

Det var denna modiga vägran som gjorde det möjligt för MAS att bygga upp sin styrka och att triumfera vid valurnan den 18 oktober. Otroliga 87% av de röstberättigade röstade och gav MAS presidentkandidater – Luis Arce (president) och David Choquehuanca (vice president) – en seger med 55,1% av rösterna, långt före den långt till höger stående kandidaten Carlos Mesas 28,8% på andra plats. Ännu mer anmärkningsvärt var att MAS tog hem en storseger i parlamentsvalet, med 73 av 130 platser i underhuset och 21 av de 36 platserna i senaten. En av de tjugo kvinnliga senatorerna som valdes med stor marginal är Patricia Arce. “Med arbete, ödmjukhet och med stöd av det bolivianska folket, återvinner vi vårt land, för alla med enighet och mod”, skrev Arce på Twitter. Hon tackade folket för att de hjälpte Bolivia att “återställa staten efter denna statskupp”.

Förenta staterna, som hade haft en ledarroll i kuppen 2019, gratulerade den nya regeringen med ett kort uttalande, som slutade med iden cke provocerande frasen att Washington skulle arbeta med Arce-Choquehuanca-regeringen ” i frågor av ömsesidigt intresse ”.

Satori Gigie (Bolivia), Steeling Illimani! (Att stjäla Illimani; det högsta
berget i bergsområdet Cordillera Real i de bolivianska Anderna), 2016

När Arce och Choquehuanca tillträder kommer deras agenda att vara fylld. Kuppregeringen som föregick dem blockerade alla effektiva åtgärder för att bryta COVID-19:s infektionskjedja  och dämpa de svårigheter som folket fick utstå till följd av de ekonomiska störningarna. Arce, som är ekonom, har lagt fram några viktiga politiska åtgärder för fortsättningen av det bolivianska socialistiska projekt som började under Evo Morales. Denna politik har fem viktiga komponenter:

  1. Utrota hunger. I september godkände den MAS-kontrollerade senaten flera viktiga förslag som erbjuder  lättnader för befolkningen som drabbats hårt av kaoset under kuppregeringen och av pandemin: förslag för att tillhandahålla vård (Bono Salúd), stöd till äldre och handikappade och en “hungerobligation” (Bono contra el Hambre) som skulle ge en fast utbetalning till varje bolivian. Kuppregeringen vägrade att underteckna förslagen och avvisade behovet av omedelbar lättnad för befolkningen. Arce säger att en av de första handlingarna från hans regering kommer att vara att genomföra dessa stödåtgärder.
  2. Industrialisering. Under Morales regering, som varade nästan fjorton år (2006-2019), uppnåddes stora förbättringar i det bolivianska folkets liv, från en minskning av andelen fattiga från 38,2% till 15,2% när han lämnade sitt ämbete, till att öka den genomsnittliga livslängden med nio år och utveckla ett allmänt hälsovårdssystem. Den bolivianska staten kunde finansiera sådana reformer till stor del genom att förhandla fram bättre uppgörelser med multinationella gruvföretag. Detta var en form av resurssocialism. Arce säger att nästa steg i MAS-projektet är att ersätta import med industrialisering. Produktion av baskonsumtionsvaror ska prioriteras, eftersom importen av dessa varor – som är ganska lätta att tillverka – tömmer Bolivias valutareserver. Före kuppen invigde Morales en ny elbil tillverkad av Quantum Motors och Yacimientos de Litio Bolivianos, det statliga litiumföretaget. Då importerades batteriet från Kina, men dessa statliga företag planerade att utveckla Bolivias kapacitet att själv förädla sitt litium och tillverka batterier för E2- och E3-bilar. Arce sa att han kommer att anstränga sig – troligen med kinesiskt stöd – att utveckla dessa bilar, initialt för den bolivianska marknaden men sedan för export.
  3. Livsmedelsproduktion. På grund av brister i livsmedelsförsörjningskedjan har småbönder i Bolivia fått kämpa för att få sina produkter till marknaden och har trängts undan av stora jordbruksföretag som tar ut högre priser för basvarorna. Redan före pandemin var Bolivia beroende av att exportera relativt obearbetade sojabönor (som oljekakor och mjöl), mestadels genom utlandsägda företag. Arce försöker öka matsuveräniteten för Bolivia, med tonvikt på tekniska innovationer för småbönder.
  4. Skuldavskrivning. Samtidigt som grannlandet Argentina kämpar med sin stora utlandsskuld och skyldigheter gentemot Internationella valutafonden från förre presidenten Mauricio Macris tid (2015-2019), lovar Arce att Bolivia inte kommer att ta på sig nya  skulder, vilket bara skulle fördjupa landets beroende av rika obligationsinnehavare. I stället kommer Bolivia att sträva efter att omförhandla sina 11 miljarder dollar i utlandsskuld. Man hoppas att en uppskov av avbetalningar på skulderna under de kommande två åren kommer att medföra besparingar på 1,6 miljarder dollar för att finansiera åtgärder för minskad hunger, industrialisering och matproduktion.
  5. Beskattning. Dessutom har Luis Arce sagt att hans regering kommer att beskatta de 0,001% i Bolivia (cirka 113 individer av en befolkning på 11,5 miljoner människor) som sitter på en jämförelsevis oanständig mängd pengar. Detta skulle öka statskassan med cirka 400 miljoner dollar.

MAS återvände till makten inte bara på grund av Arces och Choquehuancas plattform utan också på grund av vad Morales regering levererade under fjorton år. Under Morales-åren ökade BNP med cirka 46%, med en årlig genomsnittlig tillväxttakt  av BNP per capita med 3,2% (andelen fasta investeringar i Bolivias BNP ökade från 14,3% till 20,8% under Morales tid vid makten). Avgörande är att de flesta sociala indikatorer förbättrades för människor, och i särskilt hög takt när det gäller näringsstatus, hälsa och läskunnighet.

Arce säger att MAS kommer att fortsätta med detta projekt, men regeringen kommer att ställas inför stora utmaningar. För det första har den internationella skuldindustrin vägrat att verkligen avskriva skulden. För det andra kommer den amerikanska regeringen att använda alla medel för att stoppa MAS-projektets framsteg i Bolivia. Det finns ett brett samförstånd i Washington att det inte går att framställa Arce som “moderat” och försöka dra en gräns mellan honom och Morales. Arce kommer säkert att återgå till en utrikespolitik i linje med Venezuelas och Kubas, och bryta med Lima-gruppen och andra högerinitiativ. Rika obligationsinnehavare i samverkan med den amerikanska regeringen kommer dock att göra Arces förnuftiga vänsteragenda svår att genomföra.

Det är här Kina kommer in i bilden. Kina och Bolivia har redan ett etablerat kommersiellt partnerskap, som inkluderar samarbete om litiumutveckling, vattenkraftutbyggnad (Rositas-projektet) och vägbyggande (El Espino-motorvägen), liksom i lanseringen av telekommunikationssatelliten Tupac Katari 2013. Dessa projekt finansierades med en kombination av kinesiska banklån och bolivianskt sparande.

Det finns nu behov av en djupare utveckling snarare än ett kommersiellt partnerskap, som bör omfatta bidrag till utbyggnad av Bolivias litiumindustri och till att förbättra Bolivias matsuveränitet. Kinas handelsministerium samt den kinesiska export- och kreditförsäkringsbolaget (Sinosure) har tillhandahållit över 200 nollräntelån på totalt 3 miljarder dollar till högt skuldsatta länder (endast 5% av den totala kinesiska utlåningen), varav 85% har annulleras, vilket innebär att de mestadels är bidrag. Arces agenda kommer att behöva en finansiering som inte gör Bolivia skuldberoende. Ytterligare finansieringsformer – andra än från den kommersiella sektorn eller Världsbanken – är nödvändiga.

Juan Carlos Pinto Quintanilla, som arbetade med Morales, berättade nyligen för People’s Dispatch att MAS-projektet måste fördjupa “uppfattningen om den politiska räckvidden”, dra folkligt deltagande till agendan och skapa medvetenhet om hela programmet. En sådan decentraliserad medvetenhet kommer att säkerställa att en ny generation bolivianer kommer att försvara ett projekt som verkligen är deras eget.

Magda Arguedas (Bolivia), Mañana habrá pan (I morgon blir det bröd), 1974

Samtidigt som nyheten om Bolivias val släpptes, släppte den schweiziska banken (UBS) sin rapport om nya miljardärer. Miljardärklassens förmögenhet ökade med 27,5 % mellan april och juli 2020, med ett rekordhögt värde på 10,2 biljoner dollar fördelat på bara 2 189 miljarder. Samtidigt meddelade Världsbanken att fattigdomen kommer att stiga för första gången sedan 1988. Detta är kärnan i klasskampen, med Amazons Jeff Bezos som sitter på $ 203 miljarder och med hälften av världens befolkning som går till sängs hungriga på natten. Den nya bolivianska regeringen, liksom alla rörelser och politiska partier som bryr sig om värdet av mänskligt liv, kommer att behöva kämpa för att få ut mat till alla i landet.

Med värme,


Vijay

Översättning Pål Karlsson

Nyhetsbrevet i original

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *