Hur kommer det sig att Kina blomstrar och att USA nått slutet på den 75-åriga tillväxten efter 1945?

Den 16 december höll Henry George School of Social Science ett 1,5 tim långt webbseminarium med titeln A Hard Look at Rent and Rent Seeking, eller på svenska En ordentlig titt på ränta och räntesökning. Engelskans ”rent” är i det här sammanhanget inte detsamma som hyra, utan ränta i betydelsen avkastning på ickeproduktivt kapital (t.ex. på lån, värdepapper, värdeökning av fastigheter). I svensk nationalekonomi översätts rent-seeking ibland också med ”fördelssökning”.

Vi publicerar här en översättning av ekonomiprofessor Michael Hudsons cirka tio minuter långa inledning, som kortfattat, men mycket pedagogiskt, förklarar skillnaderna mellan Kinas och USAs sätt att sköta sina respektive ekonomier.

Efter Michael Hudsons inledning följde ett samtal – eller snarare intervju – mellan Hudson och journalisten Pepe Escobar, om rikedom, ojämlikhet och det ”stora spelet” om kontroll över naturresurserna. Också det mycket intressant. Hela seminariet kan ses här: https://www.youtube.com/watch?v=IquO_TcMZIQ&feature=emb_imp_woyt

Michael Hudson är en amerikansk ekonomiprofessor vid universitetet i Kansas City, Missouri och forskare vid Levy Economics Institute vid Bard College. Han är en före detta Wall Street-analytiker, politisk konsult, kommentator och journalist. Han beskriver sig som en klassisk ekonom. Hudson har i tre år även varit professor i ekonomi vid Pekings universitet, haft en hedersposition vid Wuhans universitet och har haft diskussioner med medlemmar i kinesiska kommunistpartiets centralkommitté. Han är författare till ett flertal böcker, varav många översatts till japanska, kinesiska, tyska, spanska och ryska.

Michael Hudsons inledning

Jag är hedrad över att vara här med Pepe för att diskutera vår ömsesidiga oro. Och jag tror att man måste fånga in hela frågan om hur Kina blomstrar, och hur Väst har nått slutet på hela den 75-åriga expansion som det haft sedan 1945.

Det finns en feluppfattning om att USA avindustrialiseras på grund av konkurrens från Kina. Verkligheten är att det inte finns något sätt som USA kan återindustrialisera på för att återfå sina exportmarknader. Inte så som det är organiserat idag, finansialiserat och privatiserat. Om Kina inte fanns, så skulle vi ändå ha rostbältet, som fortsätter att rosta. Vi skulle fortfarande ha en amerikansk industri som inte kan konkurrera utomlands bara för att kostnadsstrukturen är så hög i USA.

Rikedomen skapas inte längre här genom industrialisering. Den skapas finansiellt, främst genom realisationsvinster, stigande priser på fastigheter eller på aktier och obligationer. Under de senaste nio månaderna, sedan coronaviruset kom hit, har den översta 1% i den amerikanska ekonomin ökat sina rikedomar med 1 biljon $. Det har varit en skänk från ovan för denna procent. Aktiemarknaden går upp, obligationsmarknaden går upp, och fastighetsmarknaden går upp medan resten av ekonomin går ner. Trots de tullar som Trump lagt på kinesisk import, går handeln med Kina upp eftersom vi helt enkelt inte producerar varor.

USA gör inte längre sina egna skor. Det gör inte sina egna muttrar och skruvar eller fästen. Det gör inte industriprodukter längre eftersom om pengar ska tjänas på ett industriföretag så görs det genom att köpa och sälja företaget, inte genom att ta lån för att öka företagets produktion. New York City där jag bor var en gång en industristad, och industribyggnader och fastigheter för handel har alla gentrifierats till dyra fastigheter. Resultatet är att amerikanerna måste lägga så mycket pengar på utbildning, hyra och sjukvård, att om de fick alla sina fysiska behov, sin mat, sina kläder, alla varor och tjänster gratis, skulle de fortfarande inte kunna konkurrera med utländsk arbetskraft på grund av alla de kostnader de måste betala, som i själva verket är vad som kallas räntesökande.

Bostäder i USA absorberar nu cirka 40% av den genomsnittliga arbetstagarens lönecheck. 15% tas bort från toppen av lönecheckar för pensioner, social trygghet och för den allmänna sjukförsäkringen (Medicare). Ytterligare sjukförsäkring tar mer från lönen. Inkomstskatter och moms tar ytterligare cirka 10%. Sedan har du studielån och bankskulder. Så i princip kan den amerikanska arbetstagaren bara spendera ungefär en tredjedel av sin inkomst på att köpa de varor och tjänster de producerar. Allt annat går in i finans-, försäkrings- och fastighetssektorn och andra monopol.

I huvudsak blev vi vad som kallas en räntesökande ekonomi, inte en produktiv ekonomi. Så när folk i Washington talar om amerikansk kapitalism kontra kinesisk socialism förvirrar det frågan. Vad för slags kapitalism talar vi om? USA hade industrikapitalism på 1800-talet. Det är så det ursprungligen blev rikare, men nu har det [USA] rört sig bort från industriell kapitalism till finanskapitalism. Och vad det betyder är att blandekonomin – som gjorde USA rikt, där regeringen skulle investera i utbildning, infrastruktur och transporter och tillhandahålla dessa till låga kostnader så att arbetsgivarna inte behövde betala arbetskraften mer för att den skulle ha råd med höga levnadskostnader – allt detta har förändrats under de senaste hundra åren.

Vi har lämnat den etik som fanns i industrikapitalismen. Förut var idén om kapitalismen, på 1800-talet – från Adam Smith till Ricardo, till John Stuart Mill och till Marx – mycket tydlig. Marx framförde det helt klart – Kapitalismen var revolutionerande: Det var för att bli av med jordägarklassen. Det var för att bli av med rentiererna. Det var att i huvudsak bli av med bankklassen, och bara bära alla kostnader som var nödvändiga för produktionen; ja hur vann England och Amerika och Tyskland sina marknader?

De fick sina marknader i princip genom att regeringen tog på sig en hel del av kostnaderna för ekonomin. Regeringen i USA tillhandahöll lågkostnadsutbildning, inte studieskulder. Den erbjöd transporter till subventionerade priser. Den gav grundläggande infrastruktur till låg kostnad. Och så vidare. Statlig infrastruktur ansågs vara en fjärde produktionsfaktor.

Om du läser vad handelshögskolor undervisade i mot slutet av 1800-talet, som Simon Patten på Wharton School, är det väldigt likt socialism. I själva verket är det väldigt likt vad Kina gör. Och i själva verket har Kina under de senaste 30 till 40 åren följt ungefär samma väg att bli rikt på, som USA följde.

[Kina] har sin offentliga fond för grundläggande infrastruktur. [Kina] erbjuder billig utbildning. [Kina] investerar i höghastighetsjärnvägar och flygplatser, i stadsbyggande. Så, regeringen [i Kina] bär de flesta av kostnaderna. Det innebär att arbetsgivarna inte behöver betala arbetarna tillräckligt för att dessa ska kunna betala sina studieskulder. De behöver inte betala arbetarna tillräckligt så att de kan betala den enorma hyra som man har i USA. De behöver inte betala arbetstagare så mycket så att dessa kan spara till en pensionsfond, för täckning av pensionen senare. Och betydelsefullast av allt är att den kinesiska ekonomin inte behöver betala en bankklass, eftersom bankväsendet är den viktigaste offentliga nyttigheten av alla. Banksystemet hålls i Kina i regeringens händer, och kinesiska banker lånar inte ut av samma skäl som amerikanska banker.

80% av amerikanska banklån är hypotekslån för fastigheter och effekten av att lätta på lånereglerna och öka marknaden för fastigheter är att driva upp levnadskostnaderna, driva upp kostnaden för bostäder. Så, amerikaner måste betala mer och mer pengar för sina bostäder, oavsett om de är hyresgäster eller [bostads]köpare, i vilket fall hyran är för att betala räntan på lånen.

Så har all denna kostnadsstruktur byggts in i ekonomin. Kina har till stor del kunnat undvika allt detta, eftersom dess mål med bankerna inte är att göra vinst och få ränta, inte att göra kapitalvinster och spekulera. [Kina] skapar pengar för att finansiera faktiska produktionsmedel, för att bygga fabriker, för att främja forskning och utveckling, för att bygga transportanläggningar och för att bygga infrastruktur. Banker i USA lånar inte ut för sånt. De lånar bara ut mot säkerheter som redan är på plats, eftersom de inte beviljar lån som inte backas upp av säkerheter. Nå, Kina skapar pengar genom sina offentliga banker för att skapa kapital, för att skapa produktionsmedel. Så, du har en diametralt motsatt filosofi om hur man kan utvecklas mellan USA och Kina.

Förenta staterna har beslutat att inte uppnå välstånd genom att faktiskt investera i produktionsmedel och producera varor och tjänster, utan på finansiella sätt. Kina vinner välstånd på gammaldags sätt genom att verkligen producera den. Och oavsett om man kallar detta industrikapitalism eller statskapitalism eller statssocialism eller marxism, följer det i princip samma logik i verklig ekonomi, realekonomi, inte i de finansiella omkostnaderna. Så du har Kina fungerande som en realekonomi, som ökar sin produktion, blir hela världens verkstad, som England en gång kallades. Och USA försöker dra in utländska resurser, leva på utländska resurser, leva genom att försöka tjäna pengar på att investera i den kinesiska aktiemarknaden eller som nu flytta investmentbanker till Kina och ge lån till Kina, inte på verkligt industrikapitalistiska sätt.

Så man kan säga att USA har gått bortom den industriella kapitalismen, och de kallar det det postindustriella samhället, men man kan kalla det det neofeodala samhället, man kan kalla det för det nya rentiersamhället. Men det är inte industrikapitalism.

Och i den meningen finns det ingen rivalitet mellan Kina och Amerika. Det är olika system som går sina egna vägar.

Översättning: Bertil Carlman och Pål Karlsson