Sidenvägen, Sven Hedin och Kinas kamp för modernisering

av · Publicerat · Uppdaterat

Hedin? Många tänker nog att han var väl en reaktionär kunga- och Hitlerbeundrare?! Förvisso, men att reducera honom till detta är okunskap. Hedin gör 1933–34 sin sista expedition per bil (skänkta av Ford!) på uppdrag av den kinesiska centralregeringen och president Chiang Kai-shek. Hedins uppdrag är att rekognosera längs den gamla Sidenvägen, de karavanleder som i nästan 2000 år transporterat bland annat siden till Europa. Detta för att ge underlag för framtida vägbyggen som kan binda samman östra och västra Kina; binda samman dåvarande huvudstaden Nanjing med Urumqi och Kashi (Kashgar) i provinsen Xinjiang (Sinkiang på Hedins tid)!

Hedin och hans kinesiska medarbetare hamnar dock mitt i striderna mellan olika kinesiska krigsherrar i provinsen där även Sovjet är inblandat och tar hjälp av den tidigare antikommunistiska ”Vita” militären som tagit sin tillflykt hit.   

Vill du veta mer om Hedin rekommenderar jag varmt Axel Odelbergs bok Äventyr på riktigt. När jag läst den delade jag helt Odelbergs värdering av Hedin som ”Mannen som alltid hittade rätt i geografin men alltid gick fel i politiken”.

Hedin gjorde sin expedition 1933 – 34, alltså för drygt 85 år sen. Han skriver om Sidenvägens förfallna städer och dess ”domnande liv och döende handel”. Men Hedin såg längre: han såg Sovjets stora väg- och järnvägsbyggen och han såg potentialen i det nya Kina som börjat skapas efter kejsardömets avskaffande 1911. Han ser möjligheten till en väg som förbinder Stilla Havet med Atlanten ifall Sovjet och Kina kan samarbeta och menar att det är en bagatell jämfört med bygget av kinesiska muren 2000 år tidigare:

En älskare av bilresor kan starta från Shanghai, följa Sidenvägen till Kaschgar, åka genom hela västra Asien till Istanbul och sedan över till Budapest, Wien och Berlin begiva sig till Hamburg eller Calais. 

Hedin skriver vidare:

En sådan pulsåder, jordens längsta bilväg… skulle underlätta handelsförbindelsen inom det kinesiska riket och öppna en ny samfärdslinje mellan Österland och Västerland.

Han avrundar med orden:

Den kinesiska regering som uppväcker Sidenvägen från de döda och öppnar den för nutidens bekväma kommunikationsmedel, skall förvisso ha gjort mänskligheten en tjänst och rest ett monument över sig själv.

Det blev inte så av flera skäl. Japan påbörjar redan på 1860-talat sin modernisering genom den så kallade Meijirestaurationen som bland annat innebar industrialisering och modernisering av krigsmakten. Detta inspirerade senare kretsar i Kina att förespråka reformer. Till och med inom hovet där kejsare Guang Xu stödde reformer under de ”100 dagarna” På 1890-talet. Men änkekejsarinnan Ci Xi ingrep och tvingade reformledaren att fly till Japan och lät dränka kejsarens konkubin som uppmuntrat reformerna. Qingdynastin bestod av manchuer, ett litet minoritetsfolk som styrt Kina sen 1644, och såg alla förändringar som ett hot mot deras makt.

Kolonial/imperialistmakterna stödde kejsarmakten mot förändringar som när man på 1860-talet hjälpte till att slå ner Taipingupproret. Makter som England, Frankrike, Tyskland och Ryssland, och senare USA, hindrade Kinas modernisering genom att plundra Kina på resurser, motarbeta industrialisering, genom opiumimporten som kostade Kina enorma belopp och gjorde oerhörd skada på människor, och genom att splittra landet med sina koncessioner (t.ex. Shanghai) som var en slags halvkolonier. Kina var på väg att styckas mellan dessa makter vilket Hedin noterade: ”Både politiskt och kommersiellt hänger Sinkiang på ett hår om icke trafikabla vägar anläggas”.   

The suppression of the Taiping Rebellion, ink on silk, cirka 1860. (Grosvener House Antiques, Wikipedia Commons, Public Domain)

När kejsardömet störtas 1911 hoppas Sun Yat-sen (Sun Zhongshan) och hans rörelse Kuomintang (KMT, nyare stavning Guomindang/GMD) på snabb modernisering. Suns idéer formulerades i de ”tre folkprinciperna”, nationalism, demokrati och välfärd (socialism) och innebar även samarbete med Kinas kommunistiska parti (KKP). Sun blir republiken Kinas förste president.

Men landet är splittrat. Sun Yat-sen har svårt att få KMT erkänt som regering trots seger i val. KMT styr södra Kina men i norr och andra delar är det krigsherrar med egna arméer som styr. År 1925 kan Sun äntligen tåga in i Peking men dör kort efteråt. Chiang Kai-shek tar över och trots militära framgångar, då man tar kontroll över Peking och etablerar en internationellt erkänd regering i Nanjing, så lyckas Chiang aldrig ena och styra hela Kina. Krigsherrar fortsatte styra vissa delar, vilket ju Sven Hedin fick uppleva.

Sun Yat-sen (t.v.) och Chiang Kai-sheck (t.h.)

Chiang Kai-shek ville modernisera Kina vilket hans uppdrag till Sven Hedin visar. Men Chiang, hans regering och krigsmakt var genompyrd av korruption och splittring.  KMT-ledningens främsta stöd var godsägare, bankirer och storföretagare. Det gjorde regimen helt ointresserad av jordreform och böndernas levnadsvillkor. Man frångick Sun Yat-sens tre principer och samarbetet med Kinas andra stora politiska kraft – kommunistpartiet. Tvärtom ägnar Chiang mycket kraft och resurser åt att ”utrota kommunisterna”.

I den situationen växer ett nytt, dödligt hot mot Kina – Japan. Redan genom segern över Kina i krig 1895 och över Tsarryssland 1905 hade Japan skaffat sig inflytande i nordöstra Kina, alltså Manchuriet, fr.a. kontroll (s.k. koncession) över viktiga järnvägar. Men krigiska och imperialistiska krafter i Japan var inte nöjda utan ville lägga under sig mer av Kina, precis som man gjort med Korea 1910. Den ekonomiska krisen i samband med depressionen slog hårt mot Japan vilket stärkte dessa krafter.

Japan utnyttjar den lokale krigsherren och tar 1931 kontroller över hela provinsen. KMT-regeringen tog inte strid mot den japanska aggressionen utan backade undan vilket väckte stort missnöje i Kina. Istället använder Chiang sin militär till att förfölja och döda kommunister och andra oppositionella.

Den 8 juli 1937 uppstår strider strax norr om Peking då kinesiska trupper gör resolut motstånd mot de japanska och från denna tidpunkt är det öppet krig mellan Kina och Japan.

Den 8 juli 1937 uppstår strider strax norr om Peking då kinesiska trupper gör resolut motstånd mot de japanska och från denna tidpunkt är det öppet krig mellan Kina och Japan.

Kina upplevde alltså mer än 10 år av förödande krig där den ökända ordern till de japanska trupperna, känd som ”De tre allt” löd: ”Döda allt, bränn allt, plundra allt”. Japans krig kan i blodighet och ödeläggelse väl kan mäta sig med den nazityska och ca 20 miljoner kineser dödas. Under denna tid skapas en allians mellan KMT och KKP där kommunisterna erkänner Chiang som Kinas ledare.

Efter krigsslutet 1945 fördes förhandlingar om att fortsätta samarbetet. Men Chiang Kai-shek, med stöd av USA, ville krossa kommunisterna (KKP) och gick till angrepp. Så följde fyra års inbördeskrig med resultat att KKP segrade och folkrepubliken Kina bildades. Nu skulle äntligen återuppbygget av det förödda landet och moderniseringen börja!

Men USA och andra västländer motarbetade det nya Kina. Sovjet hjälpte till i början men avbröt 1961 eftersom Peking inte ville underordna sig Moskva.

Dock skedde ett omfattande bygge av vägar, järnvägar, jordbruk och industri. Bildningsnivån höjs enormt och medellivslängden ökar. En jämförelse med Indien ger klara besked:

Kinas kommunister har alltid varit minst lika mycket nationalister som kommunister och Deng Xiao-pings falang inom partiet, som kom till makten 1978, var inte nöjda med hastigheten i Kinas utveckling. Så de senaste 40 åren har Kinas utveckling gått oerhört snabbt och saknar troligen motsvarighet i världshistorien. Samtidigt har klasskillnader ökat och miljön tagit stryk.

Idag kan vi se den ”Nya Sidenvägen” börja förverkligas på allvar, både till havs och med vägar och fr.a. järnvägar till lands. Det samarbete med Sovjetryssland, som Sven Hedin hoppades på, förverkligas idag.       

 

Kina idag går inte Maos socialistiska väg utan en mer marknadsekonomisk. Dock styrs företagen av planer för landets utveckling, under partiets ledning. Kina är inte ensamt detta, precis så gör Vietnam. Även i Nordkorea och Kuba har viss marknadsekonomi införts.

Vi lever i den historiska process där USA-imperialismen och dess allierade av europeiska f.d. kolonialmakter tappar alltmer av sin närmast totala dominans i världen. Länder i Afrika och Latinamerika har nu ett alternativ till USA/EU/Världsbanken för att få hjälp med utvecklandet av landet. I Bolivia kan det gälla att använda landets litium till egen batteritillverkning, tji får då Elon Musk!

Den 100 år försenade drömmen om ett modernt, enat och utvecklat Kina, som Sun Yat-sen hade, förverkligas nu!

Hedin drömde om bilvägen från Shanghai till Hamburg och ”jämfört med ett annat byggnadsverk, som utförts av kineser, nämligen den Stora muren, är detta vägbygge en ren bagatell”.

Efter en sådan resa skulle enligt Hedin resenären återvända med minnet av ”det av människor myllrande Kina, av oaserna vid Gobiöknens rand… de vilda kamelernas ödsliga hemland. Han skall ha sett en skymt av den vandrande sjön… och sett sanddyner vid norra randen av Himmelsbergen (Tian Shan).”

I Sverige får den ”transatlantiska länken” inte hindra oss från att vara öppna för denna möjlighet att åka tåg till Kina istället för flyg, till glädje för klimatet!  

Etiketter:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *