Skapa två, tre, många Saigon. Det är ledordet.

Drygt 46 år efter det att USA hals över huvud flydde från Vietnam, sker nu samma sak i Afghanistan. Svenska och västerländska media rapporterar nästan uteslutande vad som sker vid Kabuls flygplats. Men det intressanta och viktiga är vad talibanernas maktövertagande innebär för det afghanska folket. Vijay Prashad ger här sin syn på det som nu sker i Afghanistan, i det senaste (33:e) nyhetsbrevet. Välkomna att diskutera i kommentarsfältet.

Översättning: Bertil Carlman

Det engelska originalet finns här, där det även finns på spanska, portugisiska, hindi, italienska och tyska.

---

19 augusti 2021

Kära vänner,

Hälsningar från skrivbordet hos Tricontinental: Institute for Social Research.

Söndagen den 15 augusti flydde Afghanistans president Ashraf Ghani från sitt land till Uzbekistan. Han lämnade efter sig en huvudstad, Kabul, som redan hade fallit i händerna på de framryckande talibanstyrkorna. Tidigare presidenten Hamid Karzai meddelade att han hade bildat ett samordningsråd med Abdullah Abdullah, chefen för den nationella försoningskommittén, och jihadiledaren Gulbuddin Hekmatyar. Karzai uppmanade talibanerna att vara försiktiga när de kom in i Kabuls presidentpalats och tog över staten.

Karzai, Abdullah Abdullah och Hekmatyar har begärt att en nationell regering skall bildas. Detta kommer att passa talibanerna, eftersom det skulle göra det möjligt för dem att påstå sig vara en afghansk regering snarare än en talibanregering. Men det är talibanerna och deras ledare Mullah Baradar som i praktiken kommer att styra landet, med Karzai-Abdullah Abdullah-Hekmatyar som skyltfönster vilket utformats för att lugna opportunistiska yttre makter. 

Talibanernas inträde i Kabul är ett stort nederlag för USA. Några månader efter att USA inledde sitt krig mot talibanerna 2001 meddelade USA:s president George W. Bush att ”talibanregimen håller på att ta slut”. Tjugo år senare är det omvända nu uppenbart. Men detta nederlag för USA – efter att ha spenderat 2,261 biljoner dollar och orsakat minst 241 000 dödsfall – är ingen tröst för folket i Afghanistan, som nu kommer att behöva ta itu med den hårda verkligheten i talibanernas styre. Sedan det bildades i Pakistan 1994 kan inget progressivt hittas i talibanernas ord och handlingar under dess nästan trettioåriga historia. Inte heller kan något progressivt hittas i det tjugoåriga krig som USA förde mot det afghanska folket.

Den 16 april 1967 publicerade den kubanska tidningen Tricontinental en artikel av Che Guevara med namnet ”Skapa två, tre, många Vietnam: Det är vårt ledord”. Guevara hävdade att trycket på det vietnamesiska folket behövde lindras av gerillakamp någon annanstans. Åtta år senare flydde USA från Vietnam när amerikanska tjänstemän och deras vietnamesiska allierade gick ombord på helikoptrar från taket på CIA -byggnaden i Saigon.

USA:s nederlag i Vietnam kom efter en rad nederlag för imperialismen: Portugal besegrades året innan i Angola, Guinea-Bissau och Moçambique; arbetare och studenter kastade ut Thailands diktatur och öppnade en treårig process som kulminerade i studentuppsvinget 1976; kommunisterna tog makten i Afghanistan under Saurrevolutionen i april 1978; det iranska folket inledde en årslång process mot den USA-stödda diktatorn, Shahen i Iran, som ledde till revolutionen i januari 1979; den socialistiska New Jewel Movement genomförde en revolution på den lilla östaten Grenada; i juni 1979 flyttade sandinisterna in i Managua (Nicaragua) och störtade den av USA stödda regimen (Anastasio Somoza). Dessa var några av de många s.k. Saigons, imperialismens många nederlag och de många segrarna – på ett eller annat sätt – för den nationella befrielsen.

Var och en av dessa framgångar kom med en annan politisk tradition och ett annat tempo. Det mäktigaste massupproret var i Iran, även om det inte resulterade i en socialistisk dynamik utan i en prästdemokrati. Var och en av dessa [framgångar] mötte USA:s och dess allierades vrede, som inte skulle låta dessa experiment – de flesta av dem socialistiska till sin natur – växa till sig. En militärdiktatur uppmuntrades i Thailand 1976, proxy-krig [krig med ombud] startades i Afghanistan och Nicaragua, och Irak fick betalt för att invadera Iran i september 1980. USA:s regering försökte på alla sätt förhindra dessa länders suveränitet och återföra dem till total underkastelse.

Kaos följde. Det kom längs med två axlar: skuldkrisen och proxykrig. Efter att de icke-allierade länderna hade antagit en resolution om en ny ekonomisk världsordning (New International Economic Order, NIEO) i FN: s generalförsamling 1974 blev de pressade av de västdominerade finansinstituten, inklusive Internationella valutafonden [IMF] och USA:s finansdepartement. Dessa institutioner drev de icke-allierade staterna in i en djup skuldkris; Mexiko ställde in betalningarna av sin skuld 1982 och inledde den pågående skuldkrisen i tredje världen. Efter de nationella befrielsestyrkornas seger på 1970-talet, inleddes dessutom en ny serie proxy-krig och regimskiftesoperationer för att destabilisera den politiska situationen i Afrika, Asien och Latinamerika två generationer framöver.

Vi har ännu inte tagit oss ur den förstörelse som orsakades av den västerländska politiken på 1970-talet.

Västvärldens okänslighet gentemot Afghanistan, definierar kontrarevolutionens och den liberala interventionismens natur. USA:s president, Jimmy Carter, beslutade att lägga enorma resurser bakom de värsta elementen i afghansk politik, och arbeta med Pakistan och Saudiarabien för att förstöra Demokratiska republiken Afghanistan (DRA), som varade från 1978 till 1992 (döptes om till republiken Afghanistan 1987).

Några år efter republikens fall träffade jag Anahita Ratebzad, som var minister i den första DRA-regeringen, för att fråga henne om de första åren. ”Vi stod inför svåra utmaningar både inom landet – från dem som hade en reaktionär social uppfattning – och från utlandet – från våra motståndare i USA och Pakistan”, sa hon. ”Månader efter att vi tillträdde 1978 visste vi att våra fiender hade samlats för att undergräva för oss, och förhindra att demokrati och socialism infördes i Afghanistan”. Ratebzad fick sällskap av andra viktiga kvinnliga ledare som Sultana Umayd, Suraya, Ruhafza Kamyar, Firouza, Dilara Mark, professor R. S. Siddiqui, Fawjiyah Shahsawari, Dr. Aziza, Shirin Afzal och Alamat Tolqun – namn som sedan länge är bortglömda.

Det var Ratebzad som skrev i Kabul New Times (1978) att ”Privilegier, som kvinnor med rätta måste ha, är lika utbildning, anställningstrygghet, hälsovård och fritid för att uppfostra en frisk generation för att bygga landets framtid … Utbildning och upplysta kvinnor är nu föremål för närgången statlig uppmärksamhet”. Hoppet om 1978 är nu förlorat.

Pessimism får inte läggas framför Talibanerna ensamma, utan också framför USA, Saudiarabien, Tyskland och Pakistan – som finansierade och stödde de talibanliknande teokratiska fascisterna. I dammet från USA:s krig, som inleddes 2001, städades kvinnor som Anahita Ratebzad bort. Det passade USA att se de afghanska kvinnorna som oförmögna att hjälpa sig själva, och därför behöva USA:s flygbombardering och USA:s extraordinära överföring till Guantánamo. Det passade också USA att förneka sin aktiva koppling till de värsta teokraterna och kvinnoföraktarna (människor som Hekmatyar, som inte skiljer sig från talibanerna). 

USA finansierade mujahedin, undergrävde DRA, drog in det motvilliga sovjetiska ingreppet över Amu Darja, och ökade sedan trycket på både Sovjet och DRA genom att göra de kontrarevolutionära afghanska styrkorna och den pakistanska militärdiktaturen till brickor i en kamp mot Sovjetunionen. Det sovjetiska tillbakadragandet och DRA:s kollaps ledde till ett ännu värre scenario med ett blodigt inbördeskrig, ur vilket talibanerna växte fram. USA:s krig mot talibanerna pågick i tjugo år men ledde – trots USA:s överlägsna militära teknik – till USA:s nederlag.

Tänk om USA inte hade ställt sig bakom mujahedin, och om afghaner hade fått vidmakthålla möjligheten till en socialistisk framtid. Detta skulle ha varit en kamp med sina egna sicksack, men det skulle säkert ha resulterat i något bättre än vad vi har nu: talibanernas återkomst, piskning av kvinnor offentligt och verkställandet av de värsta sociala reglerna. Tänk dig det.

Nederlaget för USA:s makt innebär i dessa dagar inte nödvändigtvis en möjligheten att utöva suveränitet och att föra en socialistisk agenda framåt. Det innebär snarare kaos och lidande. Haiti, liksom Afghanistan, är en del av avfallet från amerikansk interventionism och plågas av två USA-ledda kupper, en ockupation av landets politiska och ekonomiska liv, och nu också av ytterligare en jordbävning. Förlusten i Afghanistan påminner oss också om USA: s nederlag i Irak (2011); dessa två länder stod inför våldsam amerikansk militärmakt men skulle inte komma att underordna sig.

Allt detta belyser både aggressiviteten från den amerikanska krigsmaskinen, som kan slita isär länder, men också den amerikanska maktens svaghet, som inte kan skapa världen efter sitt tycke. Afghanistan och Irak byggde upp statliga projekt under hundratals år. USA förstörde dessa stater på en eftermiddag.

Afghanistans sista vänsterpresident, Mohammed Najibullah, hade försökt bygga en nationell försoningspolitik på 1980-talet. 1995 skrev han till sin familj: ”Afghanistan har flera regeringar nu, var och en skapad av olika regionala makter. Även Kabul är uppdelat i små riken … såvida inte och tills alla aktörer [regionala och globala makter] är överens om att sitta vid ett bord, lämna sina olikheter åt sidan, för att nå ett verkligt samförstånd om icke-inblandning i Afghanistan och följa en sådan överenskommelse, kommer konflikten att fortsätta”. När talibanerna tog Kabul 1996 fångade de president Najibullah och dödade honom utanför FN-lägret. Hans dotter, Heela, berättade för mig, några dagar innan talibanerna tog Kabul, om sina förhoppningar om att hennes fars politik nu skulle antas.

Karzais vädjan är i enlighet med detta. Det är osannolikt att det verkligen antas av talibanerna.

Vad kommer att moderera talibanerna? Kanske tryck från landets grannar – inklusive Kina – som har intresse av ett stabilt Afghanistan. I slutet av juli träffade Kinas utrikesminister Wang Yi talibanernas Baradar i Tianjin. De var överens om att USA:s politik hade misslyckats. Men kineserna uppmanade Baradar att vara pragmatisk: att inte längre stödja terrorism och att integrera Afghanistan i ”Belt and Road Initiative”. För närvarande är detta det enda hoppet, men även det är en skör tråd.

I juli 2020 dog den tidigare ministern för DRA-regeringen och poeten Sulaiman Layeq av sår han drabbats av under en talibanbombning i Kabul året innan. Layeqs dikt ”Eternal Passions” (1959) beskriver längtan efter den annorlunda värld han, och så många andra, hade arbetat med att bygga, ett projekt som utplånades av USA:s interventioner:

the sound of love
overflowed from the hearts
volcanic, drunken
…
years passed
yet still these desires
like winds upon the snows
or like waves upon waters
cries of women, wailers

Afghanerna är i stort sett glada över att se ryggen på ockupationsmakten USA, glada över att vara ytterligare ett Saigon i en lång sekvens. Men detta är inte en seger för mänskligheten. Det kommer inte att vara lätt för Afghanistan att komma ut ur dessa decennier av mardrömmar, men önskan att göra det kan fortfarande höras.

Varma hälsningar,

Vijay