Det manifesteras nu runt om i landet och världen för fred och frihet i Afghanistan. Huvudbudskapet är Nej till talibanerna. Så som nyhetsrapporteringen ser ut är det lätt att förstå att folk är oroliga och upprörda.  Självklart vill vi inte se ett Afghanistan där kvinnor stenas, förvägras skolgång, knappt tillåts gå utanför hemmet väggar och om de ändå gör det tvingas bära burka. Självklart vill vi inte tillbaka till talibanernas Afghanistan anno 1996–2001. Jag kan inte tänka mig att särskilt många afghaner längtar dit heller. Men efter 20 års krig och ockupation, efter lika många år med korrupta regeringar djupt insyltade i opiumhandeln är talibanerna tillbaka som herrar i Kabul. Det är realiteten. Och det gick snabbt på slutet, nästan utan blodspillan erövrades stad efter stad. Hade de kunnat göra det utan ganska stort folkligt stöd? Knappast.

”Nej till talibanerna” kan i dagsläget bara vara liktydigt med rop på att USA och västvärlden borde återvända med sin militärmakt. Alltså fortsatt krig och mer bomber. Jag kan inte ställa upp på det.

Kanske har talibanerna lärt sig något av sitt grymma styre då och av de senaste 20 årens kamp. Kanske blir det en annan version av talibanstyre den här gången. Kanske menar de allvar med det de säger: Att de vill ha en ”inkluderande” regering, där även representanter för förra regeringen, Norra alliansen och kvinnor kan ingå. Att kvinnor ska få utbilda sig och ha ett yrke. Att de inte behöver bära heltäckande burka. Läs här på Nyhetsbanken om vad de säger. Kanske ska vi vänta ett tag och se om de håller sitt ord.

Det är inte mer krig Afghanistan behöver. Däremot behöver de fortsatt civilt bistånd. Men västvärlden och Sverige fryser i stället biståndet, låser in Afghanistans valutareserv och pratar om det allt vanligare och dödliga vapnet sanktioner. Detta är ett recept på katastrof enligt Anders Fänge i Svenska Dagbladet.

Här lite mer nyttig näring till eftertanke

• En mycket initierad artikel av Pepe Escobar Vem tjänar på bomberna i Kabul på lindelof.nu om olika krafter som står emot varandra i Afghanistan efter USA:s kollaps och efter ISIS terrordåd vid Kabuls flygplats.
• Jesper Hours berättelse Utländska soldater var mer hatade än de förstod i Svenska Dagbladet om den oerhörda dekadens och misär han möttes av i Kabul 2009 då drömmarna om ett modernt Afghanistan var som starkast – och mötet som fick honom att resa hem.
• Anders Björnssons Efter en ockupation – några punkter på Bevara alliansfriheten. Han påpekar att även Sverige var en oinbjuden ockupationsmakt som nu måste tänka om.

Men nu ger jag ordet till den prisbelönte journalisten m.m. John Pilger, som ger bakgrund till det som skett i Afghanistan. Läs! Begrunda! Diskutera!

---

Katastrof i Afghanistan: USA förstör ännu ett land i tron att de spelar ett ”stort spel”

Av John Pilger

När en tsunami av krokodiltårar överväldigar västvärldens politiker förträngs historien. För mer än en generation sedan vann Afghanistan sin frihet, som USA, Storbritannien och deras ”allierade” förstörde.

År 1978 störtade en befrielserörelse under ledning av Afghanistans demokratiska folkparti (PDPA) Mohammad Daouds diktatur. Daoud var kusin till kung Zahir Shar. Det var en oerhört populär revolution som överraskade britterna och amerikanerna.

Utländska journalister i Kabul, rapporterade New York Times, blev förvånade över att ”nästan alla afghaner som de intervjuade sade att de var nöjda med kuppen”. Wall Street Journal rapporterade att ”150 000 personer … marscherade för att hedra den nya flaggan … deltagarna verkade genuint entusiastiska”.

Washington Post rapporterade att ”den afghanska lojaliteten mot regeringen knappast kan ifrågasättas”. Den sekulära, modernistiska och i hög grad socialistiska regeringen utfärdade ett program med visionära reformer som innefattade lika rättigheter för kvinnor och minoriteter. Politiska fångar frigavs och polisakter brändes offentligt.

Under monarkin var den förväntade livslängden 35 år och vart tredje barn dog i späd ålder. Nittio procent av befolkningen var analfabeter. Den nya regeringen införde gratis sjukvård. En masskampanj för läskunnighet inleddes.

För kvinnor saknade vinsterna motstycke. I slutet av 1980-talet var hälften av universitetsstudenterna kvinnor, och kvinnor utgjorde 40 procent av Afghanistans läkare, 70 procent av lärarna och 30 procent av statstjänstemännen.

Förändringarna var så radikala att de förblir levande i minnet hos dem som gynnades. Saira Noorani, en kvinnlig kirurg som flydde Afghanistan 2001, minns:

Alla flickor kunde gå i gymnasiet och på universitetet. Vi kunde gå vart vi ville och ha på oss vad vi ville… Vi brukade gå på kaféer och på bio för att se de senaste indiska filmerna på fredagar… Allt började gå snett när mujahedin började vinna… Det var dessa människor som väst stödde.

För USA var problemet med PDPA-regeringen att den stöddes av Sovjetunionen. Ändå var den aldrig den ”marionett” som hånades i väst, och kuppen mot monarkin var inte heller ”sovjetstödd”, som den amerikanska och brittiska pressen hävdade vid den tiden.

President Jimmy Carters utrikesminister Cyrus Vance skrev senare i sina memoarer: ”Vi hade inga bevis för någon sovjetisk medverkan i kuppen.”

I samma administration fanns Zbigniew Brzezinski, Carters nationella säkerhetsrådgivare, en polsk emigrant, fanatisk antikommunist och moralisk extremist vars bestående inflytande på amerikanska presidenter upphörde först i och med hans död 2017.

Den 3 juli 1979 godkände Carter, utan att det amerikanska folket och kongressen visste om det, ett ”hemligt handlingsprogram” på 500 miljoner dollar för att störta Afghanistans första sekulära, progressiva regering. Detta fick kodnamn Operation Cyclone av CIA.

För dessa 500 miljoner dollar köptes, mutades och beväpnades en grupp stam- och religiösa fanatiker som kallades mujahedin. I sin halvofficiella historik skrev Washington Posts reporter Bob Woodward att CIA spenderade 70 miljoner dollar enbart på mutor. Han beskriver ett möte mellan en CIA-agent som kallas ”Gary” och en krigsherre som kallas Amniat-Melli:

Gary lade en bunt kontanter på bordet: 500 000 dollar i en fot långa staplar av 100-dollarsedlar. Han trodde att det skulle vara mer imponerande än de vanliga 200 000 dollar, det bästa sättet att säga att vi är här, vi menar allvar, här är pengar, vi vet att ni behöver dem… Gary skulle snart be CIA:s högkvarter om och få 10 miljoner dollar i kontanter.

Amerikas hemliga armé rekryterades från hela den muslimska världen och utbildades i läger i Pakistan som drevs av pakistanska underrättelsetjänsten, CIA och brittiska MI6. Andra rekryterades vid en islamisk högskola i Brooklyn, New York – inom synhåll för de dödsdömda tvillingtornen. En av rekryterna var en saudisk ingenjör som hette Osama bin Laden.

Syftet var att sprida islamisk fundamentalism i Centralasien och destabilisera och så småningom förstöra Sovjetunionen.

I augusti 1979 rapporterade USA:s ambassad i Kabul att ”Förenta staternas större intressen … skulle tjänas av PDPA-regeringens fall, trots de bakslag som detta skulle kunna innebära för framtida sociala och ekonomiska reformer i Afghanistan”.

Läs igen orden ovan som jag har kursiverat. Det är inte ofta som en sådan cynisk avsikt skrivs ut så tydligt. Förenta staterna sade att en verkligt progressiv afghansk regering och de afghanska kvinnornas rättigheter kunde gå åt helvete.

Sex månader senare gjorde Sovjet sitt ödesdigra intåg i Afghanistan som svar på det av USA skapade jihadistiska hotet på deras tröskel. Beväpnade med CIA-försedda Stinger-missiler och hyllade som ”frihetskämpar” av Margaret Thatcher, drev mujahedin till slut ut Röda armén ur Afghanistan.

Mujahedin, som kallade sig Norra alliansen, dominerades av krigsherrar som kontrollerade heroinhandeln och terroriserade kvinnor på landsbygden. Talibanerna var en ultrapuritansk grupp, vars mullor bar svart och bestraffade banditism, våldtäkt och mord, men förbjöd kvinnor från det offentliga livet.

På 1980-talet fick jag kontakt med Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, känd som RAWA, som hade försökt uppmärksamma världen på de afghanska kvinnornas lidande. Under talibanernas tid dolde de kameror under sina burkor för att filma bevis på grymheter, och gjorde detsamma för att avslöja de väststödda mujahedinernas brutalitet. ”Marina” från RAWA berättade för mig: ”Vi tog videobandet till alla stora mediegrupper, men de ville inte veta. …”

År 1996 störtades den upplysta PDPA-regeringen. Presidenten, Mohammad Najibullah, hade gått till FN för att vädja om hjälp. När han återvände hängdes han från en gatlykta.

”Jag medger att [länder] är pjäser på ett schackbräde”, sade Lord Curzon 1898, ”på vilket ett stort spel om världens herravälde utspelas”.

Indiens vicekung syftade särskilt på Afghanistan. Ett sekel senare använde premiärminister Tony Blair något annorlunda ord.

”Detta är ett ögonblick att ta vara på”, sade han efter den 11 september 2001. ”Kalejdoskopet har skakats om. Bitarna är i förändring. Snart kommer de att sätta sig igen. Innan de gör det, låt oss ordna om den värld vi har omkring oss.”

När det gäller Afghanistan tillade han följande: ”Vi kommer inte att ge oss iväg [utan se till] att det finns en väg ut ur den fattigdom som är er eländiga tillvaro.”

Blair upprepade vad hans mentor, president George W. Bush, sagt när han från Ovala rummet talade till offren för sina bomber: ”Det förtryckta folket i Afghanistan kommer att lära känna till Amerikas generositet. … Samtidigt som vi slår till mot militära mål kommer vi också att släppa mat, medicin och förnödenheter till de svältande och lidande…”.

Nästan varje ord var falskt. Deras deklarationer om omsorg var grymma illusioner för en imperialistisk brutalitet som ”vi” i väst sällan erkänner som sådan.

År 2001 var Afghanistan drabbat [av torka/öa] och beroende av nödhjälpskonvojer från Pakistan. Som journalisten Jonathan Steele rapporterade orsakade invasionen indirekt omkring 20 000 människors död när leveranserna till torkans offer upphörde och människor flydde från sina hem.

Arton månader senare hittade jag oexploderade amerikanska klusterbomber i Kabuls rasmassor, som ofta misstogs för gula hjälppaket som släppts från luften. De slet av lemmarna från hungriga barn som letade efter mat.

I byn Bibi Maru såg jag en kvinna vid namn Orifa knäböja vid gravarna efter sin man Gul Ahmed, en mattvävare, och sju andra familjemedlemmar, inklusive sex barn, och två barn som dödades intill.

Ett amerikanskt F-16-flygplan hade dykt upp på en klarblå himmel och släppt en Mk 82 500-punds bomb på Orifas hus av lera, sten och halm. Orifa var bortrest vid tillfället. När hon återvände samlade hon ihop kroppsdelarna.

Månader senare kom en grupp amerikaner från Kabul och gav henne ett kuvert med 15 sedlar: totalt 15 dollar. ”Två dollar för var och en av mina familjemedlemmar som dödats”, sade hon.

Invasionen av Afghanistan var ett bedrägeri. I kölvattnet av den 11 september 2001 försökte talibanerna ta avstånd från Osama bin Laden. De var i många avseenden en amerikansk klient med vilken Bill Clintons administration hade gjort en rad hemliga avtal för att möjliggöra för ett konsortium av amerikanska oljebolag att bygga en naturgasledning för 3 miljarder dollar.

I stor hemlighet hade talibanledare bjudits in till Förenta staterna och varit gäster hos företaget Unocals vd på hans herrgård i Texas och hos CIA i dess högkvarter i Virginia. En av de som gjorde upp affären var Dick Cheney, senare George W. Bushs vicepresident.

År 2010 var jag i Washington och ordnade en intervju med hjärnan bakom Afghanistans moderna era av lidande, Zbigniew Brzezinski. Jag citerade för honom hans självbiografi där han medgav att hans storslagna plan att dra in Sovjet i Afghanistan hade skapat ”några upprörda muslimer”.

”Ångrar du något?” frågade jag.

”Ånger? Ånger! Vadå för ånger?”

När vi ser de aktuella panikscenerna på Kabuls största internationella flygplats och lyssnar till journalister och generaler i avlägsna TV-studior som klagar över att ”vårt skydd” har dragits tillbaka, är det då inte dags att lyssna på sanningen från det förflutna så att allt detta lidande aldrig händer igen?

John Pilger är en prisbelönt journalist, filmare och författare. Läs hela hans biografi på hans webbplats här och följ honom på Twitter: @JohnPilger.

Översättning Pål Karlsson

Uppdatering: Artikeln i original, producerad av Globetrotter