Barbados uppmanar världens ledare att ta de globala kriserna på allvar

Det är sällan, för att inte säga aldrig, vi får höra vad statsledare från små utvecklingsländer har att säga. Den 24 september höll Barbados premiärminister Mia Amor Mottley detta passionerade tal i FN:s generalförsamling, inför en nästan tom sal(!). Väl värt att ta del av. Första några citat ur talet, sedan talet i sin helhet.

Vi kan inte längre bara säga samma sak om och om igen och om igen utan att det leder till någonting!

Hur många fler kriser måste drabba oss innan vi får se ett internationellt system som slutar att splittra oss och börjar lyfta oss?

Hur många fler ledare måste komma till detta podium och inte bli hörda innan de slutar komma? Hur många gånger måste vi tala inför en tom sal av tjänstemän i en institution som var avsedd för att ledare skulle diskutera med andra ledare om de framsteg som är nödvändiga för att förhindra ett nytt stort krig eller någon av mänsklighetens andra stora utmaningar?

– Om vi kan hitta ett sätt att skicka människor till månen och lösa manlig skallighet, som jag har sagt om och om igen, kan vi lösa enkla problem som att låta vårt folk äta till överkomliga priser och se till att vi har lämpliga transporter.

– I dag, vid detta farliga vägskäl, uppmanar Barbados nationalstaterna i denna församling och världens folk att ange vilken riktning vi vill att vår värld skall ta och inte överlåta det till det ansiktslösa fåtal som har arbetat så hårt för att förhindra att välståndet delas. Ett välstånd som är tillräckligt för att delas med alla våra folk.

Talet går att se och lyssna på i original från Barbados regerings webbplats, där det även finns i engelsk utskrift som nedladdningsbar pdf.

Översättning: Pål Karlsson


Mia Amor Mottley, Barbados premiärminister, talar i den allmänna debatten vid FN:s generalförsamlings 76:e session (New York, 21-27 september 2021). Foto: Screenshot, Peoples Dispatch

Fru vice ordförande!

Låt mig börja med att gratulera Hans Excellens Abdulla Shahid till valet som ordförande för generalförsamlingens 76:e session samt generalsekreterare António Guterres och den biträdande generalsekreteraren Amina Mohammed till att de återigen utsetts till sina poster och försäkra dem om Barbados stöd.

Om jag använde det tal som förberetts för mig att hålla i dag blir det en upprepning. En upprepning av vad ni har hört från andra, och även från mig. Hur många gånger till kommer vi att hamna i en situation där vi säger samma sak om och om igen och om igen utan att det leder till någonting?

Mina vänner, vi kan inte göra det längre. För tre år sedan, när jag höll mitt jungfrutal, påpekade jag från denna talarstol och sade till det internationella samfundet att världen såg farligt likadan ut som den gjorde för 100 år sedan. Barbados gjorde sin ståndpunkt tydlig.

Vi har inte kommit för att säga ”vad var det vi sa”, utan vi har, tyvärr, kommit för att säga att nålen inte har rört sig och att vi inte har sett tillräckliga åtgärder för människorna i denna värld.

Jag är därför inte här för att uppehålla er länge i dag. Jag skall vara mycket, mycket kortfattad. Hur många fler varianter av COVID-19 måste komma fram, hur många fler, innan en världsomfattande handlingsplan för vaccinationer genomförs? Hur många fler dödsfall måste det krävas för att överskottsvaccin i de utvecklade länderna i världen skall delas med dem som helt enkelt inte har tillgång till vaccin?

Och jag frågar: Hur mycket mer falska nyheter kommer vi att tillåtas sprida utan att stater försvarar det offentliga digitala rummet? Vi har med iver gått samman för att försvara staternas rätt att beskatta i det digitala rummet, men vi är inte beredda att gå samman med lika stor iver för att försvara våra medborgares rätt att (inte) bli lurade av falska nyheter i samma digitala rum.

Hur många fler översvämningar måste det bli innan världen vidtar åtgärder? Ingen är säker förrän alla är säkra. Hur många fler gånger ska vi få höra det? Och hur mycket mer måste vi göra, fru vice ordförande, innan vi får det globala moraliska strategiska ledarskap som vår värld behöver? Hur mycket mer måste den globala temperaturen öka innan vi upphör med förbränningen av fossila bränslen? Och hur mycket mer måste havsnivåerna stiga, vilket hotar små östater i utveckling som min, innan de som tjänat på utsläppen av växthusgaser bidrar till de förluster och skador som de orsakade, i stället för att kräva av oss att ta av det finansiella utrymme vi har för utveckling för att avhjälpa de skador som orsakats av andras girighet?

Hur många fler orkaner måste förstöra, gräshoppor äta upp och öar översvämmas innan vi inser att 100 miljarder dollar i klimatfinansiering helt enkelt inte räcker till? Svaret, fru vice ordförande, är att vi väntar på ett brådskande globalt, moraliskt och strategiskt ledarskap. Hur många fler kriser måste drabba oss innan vi får se ett internationellt system som slutar att splittra oss och börjar lyfta oss? Hur många gånger till måste vi komma till detta podium och tala om den svåra situationen för folket i Kuba och Haiti och se att mycket lite görs för att lyfta golvet för social utveckling och ge dem rätten att fullfölja sina legitima strävanden? Hur många fler, hur många fler kriser och naturkatastrofer innan vi inser att hjälpen inte når fram till dem som behöver den mest och de som är mest sårbara.

Hur mycket rikare måste teknikföretagen bli? De fem största teknikföretagen har ett marknadsvärde på 9,3 biljoner dollar. Jag sa inte ”miljarder” utan ”biljoner”. Hur mycket rikare måste de bli innan vi oroar oss för att så få av oss har tillgång till data och kunskap och att våra barn berövas de verktyg som de behöver för att delta i utbildning på nätet?

Svaret, fru vice ordförande, är att vi har möjlighet att ge varje barn på denna planet en surfplatta, och vi har möjlighet att ge varje vuxen ett vaccin, och vi har möjlighet att investera i att skydda de mest sårbara på vår planet från ett förändrat klimat, men vi har valt att inte göra det. Det beror inte på att vi inte har tillräckligt, utan på att vi inte har viljan att fördela det vi har. Det beror tyvärr också på att de få ansiktlösa inte fruktar konsekvenserna i tillräcklig utsträckning.

Hur många fler ledare måste komma till detta podium och inte bli hörda innan de slutar komma? Hur många gånger måste vi tala inför en tom sal av tjänstemän i en institution som var avsedd för att ledare skulle diskutera med andra ledare om de framsteg som är nödvändiga för att förhindra ett nytt stort krig eller någon av mänsklighetens andra stora utmaningar?

Hur många gånger till måste vi stå passiva när färgade kvinnor, färgade män och kvinnor (punkt slut) attackeras oproportionerligt mycket när de sitter i ledningen för internationella organisationer? Ja, hur många gånger till måste stora behov tillgodoses enbart med vackra ord och inte med den goda vilja som krävs för att förhindra nationalism och militarism? Svaret, fru vice ordförande, är att denna tid på ett farligt sätt liknar den som rådde för hundra år sedan.

Det var en tid då vi stod inför den stora depressionen och en tid då vi kämpade mot en liknande pandemi. En tid då fascism, populism och nationalism ledde till decimering av befolkningar genom handlingar som är för fruktansvärda för att vi ens skall kunna tänka oss dem. Vår värld vet inte vad den sätter på spel, och om vi inte kontrollerar denna eld kommer den att bränna ner oss alla.

Som jag sa för två år sedan är detta inte science fiction. Vi hörde generalsekreteraren göra samma kommentar tisdagen den 21 september. Detta är vår verklighet. Det är inte science fiction, och om sanningen ska fram, sa generalsekreterarens tal allt. Men vem kommer att stå här och stödja honom? Vem kommer att ge honom mandat att fullfölja sin vision i våra institutioner, vare sig det gäller Världshandelsorganisationen, Internationella valutafonden, Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna eller utvecklingsinstitutionerna? Vem kommer att ge dem mandat att gå vidare om vi fortsätter att vägra uppbåda den politiska viljan att ta itu med det som vi vet att vi måste ta itu med? Jag frågar, vem här inne skulle skriva under den nya stadgan? En ny stadga för 2000-talet som är lämplig inte för de kommande 75 åren – eftersom den värld vi lever i rör sig alltför snabbt – utan för de kommande 25 åren. Så att vi kan möta 2000-talets behov, inte behoven i mitten av 1900-talet och efterdyningarna av ett världskrig som få av oss verkligen kan relatera till i dag.

Med Robert Nesta Marleys ord: ”who will get up and stand up” (vem kommer att resa sig och stå upp) för våra folks rättigheter? Vem kommer att stå upp i alla de miljontals människors namn som har dött under denna fruktansvärda pandemi? Vem kommer att stå upp i alla de miljoners namn som har dött på grund av klimatkrisen? Vem kommer att stå upp för de små östater under utveckling som behöver 1,5 grader för att överleva när vi åker till COP 26? Vem kommer att stå upp? Inte med en liten symbolisk handling, utan med verkliga framsteg.

Vem kommer att stå upp för alla i våra länder som drabbas av arbetslöshetens och undersysselsättningens förödmjukelse och vars tillgång till mat nu hotas av ökade livsmedelspriser och ökade transportpriser? Det är inte omöjligt för oss att lösa detta problem. Om vi kan hitta ett sätt att skicka människor till månen och lösa manlig skallighet, som jag har sagt om och om igen, kan vi lösa enkla problem som att låta vårt folk äta till överkomliga priser och se till att vi har lämpliga transporter.

Vi har fått höra att det är demokrati som är det viktiga i våra länder, och demokrati är i grunden en fråga om en majoritet i antal. Men varför räknar vi inte vem som står upp här inne och varför beräknar vi inte antalet här inne?

Mina vänner, det är mot den bakgrunden som jag säger till er att detta inte är 1945 med 50 länder, detta är 2021 med många länder som inte existerade 1945 och som måste möta sina folk och svara på sina folks behov. Vårt folk vill veta vad som är relevant med ett internationellt samfund som bara kommer för att prata och inte för att lyssna.

Det är mot denna bakgrund som jag säger att våra röster måste höras och att våra röster måste betyda något. Och i dag, vid detta farliga vägskäl, uppmanar Barbados nationalstaterna i denna församling och världens folk att ange vilken riktning vi vill att vår värld skall ta och inte överlåta det till det ansiktslösa fåtal som har arbetat så hårt för att förhindra att välståndet delas. Ett välstånd som är tillräckligt för att delas med alla våra folk.

Jag ber er i dag att stödja oss eftersom vi kommer att lägga fram en resolution i plenum för att stödja generalsekreterare Guterres strategi. När jag träffade honom för två dagar sedan sa jag till honom att vi delar samma filosofi och att vi vill nå samma slutmål. Den enda frågan är vilken väg vi tar och vilka fallgropar som finns på vägen och vilka hinder vi måste övervinna.

Mina vänner, jag är rädd att vi lämnar denna session i FN:s generalförsamling i behov av en annan generalförsamling: en generalförsamling med verkligt engagemang och en generalförsamling för att säkra verkliga framsteg. Det är vad generalsekreteraren efterlyste i tisdags. Symboliska initiativ kommer inte att minska klyftan.

På måndagsmorgonen sade jag till Förenade kungarikets premiärminister att när jag var student i hans land och vi steg av tåget fanns det varje gång ett förinspelat meddelande som helt enkelt sa: ”Mind the Gap” (Tänk på klyftan). Låt oss, mina vänner, inte bara ”tänka på klyftan”, utan som en global gemenskap av nationer bestämma oss för att siffror spelar roll. Vi har befolkningen och medlemsländerna för att sända en signal om vilken riktning vi vill att vår värld skall ta i detta farliga ögonblick. Låt oss göra det med den lugna försäkran att de som arbetat för stora mål aldrig misslyckats i slutändan. Men vi måste samla modet att göra det.

Jag ber oss, i vårt folks namn, att hitta det globala moraliska strategiska ledarskap som kan föra oss framåt.

Globalt: eftersom våra problem är globala

Moraliskt: eftersom vi måste göra det rätta.

Strategiskt: eftersom vi inte kan lösa alla världens problem, men vi måste omedelbart lösa de problem som ligger inom vårt ansvarsområde.

Tack.

***************

2 svar

  1. Ulf Nilsson skriver:

    Riktigt intressant! Jag önskar att den alliansfria rörelsen kunde uppstå som en stark faktor i FN, ett samarbete självständiga länder emellan, inte nått nytt EU.

  2. Bertil Carlman skriver:

    Vi har nu https://en.wikipedia.org/wiki/Group_of_Friends_in_Defense_of_the_Charter_of_the_United_Nations. Däri ingår nu 18 stater. På ett sätt är det nog något av en efterträdare till den alliansfria rörelsen. Inget av de länder, som ofta kallas Väst, är med. Förmodligen för att dessa länder, som t.ex. Sverige, heller följer USA:s ”Rules based order” än FN-stadgan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.