Vanliga människors starka beslutsamhet att bygga en extraordinär värld
Vijay Prashad är alltid läsvärd. Här kommer ett hyperaktuellt nyhetsbrev från honom, med anledning av President Bidens toppmöte om demokrati. Varför är vissa länder inte inbjudna? Varför inte gå via den mest demokratiska institutionen i världen, FN:s generalförsamling? Varför tillåts inte små och för USA helt ofarliga länder som Kuba och Haiti att utvecklas så som de själva önskar?
Översättning: Pål Karlsson
Det fyrtionionde nyhetsbrevet (2021)
9 december 2021
Kära vänner,
Hälsningar från skrivbordet hos Tricontinental: Institutet för social forskning.
Förenta staternas president Joe Biden har bjudit in 111 länder till sitt toppmöte för demokrati den 9-10 december, som avslutas på De mänskliga rättigheternas dag. ”Vi välkomnar alla länder, organisationer och individer att stödja toppmötets mål”, skrev USA:s utrikesdepartement. Det finns dock 82 länder som inte har bjudits in, däribland två stora länder som är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd (Folkrepubliken Kina och Ryssland) och två små länder från Västindien (Kuba och Haiti). I demokratins namn driver den amerikanska regeringen sin egen agenda för att konsolidera sin makt och främja sina nationella intressen. Detta är inte ett toppmöte för demokrati, utan snarare ett toppmöte för att sammanföra en gruppering i avsikt att återupprätta Förenta staternas skamfilade image.
Skamfilad på vilket sätt? I Economist Intelligence Unit’s demokratiindex kallas Förenta staterna för en ”bristfällig demokrati”, vilket är häpnadsväckande med tanke på källan. Vad är det som gör den ”bristfällig”? Tre punkter ger en passande illustration: (1) Den amerikanska valprocessen är behäftad med pengars och lobbygruppers korrumperande inflytande, samtidigt som urholkningen av lagen om rösträtt har lett till fientliga påtryckningar på sociala minoriteter när det gäller att få tillträde till valurnorna. (2) USA har den högsta andelen som sitter i fängelse i världen, med en tydlig fördomsfullhet mot sociala minoriteter – särskilt när det gäller tillämpningen av dödsstraffet. (3) USA har använt sin kontroll över det globala finanssystemet och sin enorma militär för att åsamka länder runt om i världen smärta, allt i strid med FN-stadgan.
Poängen med toppmötet är inte bara att – mot alla bevis – påstå att USA är en blomstrande demokrati, utan också att använda den sublima idén om demokrati för att underblåsa det hybridkrig som USA har infört mot sina motståndare (framför allt Kina och Ryssland, men också Kuba, Iran och Venezuela). Detta är ett grovt och cyniskt missbruk av de demokratiska idealen, vilka borde mobiliseras för att öka hela den mänskliga potentialen i stället för att göras till ett instrument för krigföring.
Världen har redan ett regelbundet toppmöte för demokratier. Det kallas FN:s generalförsamling. Den öppnar sitt sammanträde varje år i september, dit regeringscheferna kommer för att ge sin syn på de dilemman som mänskligheten står inför. Det som binder samman FN:s generalförsamling är inte den ena eller andra mäktiga nationens infall, utan ett av de mest grundläggande dokumenten i mänsklighetens historia: FN-stadgan, som antogs i juni 1945 av de 51 länder som grundade FN. I dag finns det 193 medlemmar i FN, som alla har undertecknat stadgan. Varje stat i FN-systemet är skyldig att följa stadgan, vilket gör den till det största konsensusdokumentet på planeten. Artikel 2 i stadgan är tydlig på två punkter: (1) att FN bygger på ”alla sina medlemmars suveräna jämlikhet” och (2) att FN:s medlemmar ska ”lösa sina internationella tvister med fredliga medel”. Dessa medel specificeras i kapitel VI och VII i stadgan, med den exakta bestämmelsen att inget land får skada ett annat land om det inte finns en resolution från FN:s säkerhetsråd om att agera. Ingen åtgärd får vidtas utan FN:s tillstånd.
Förenta staterna har upprätthållit en skadlig blockad mot Kubas suveräna folk sedan 1961. Denna blockad är olaglig och har varit det ända från början, eftersom den inte är tillåten enligt FN-stadgan. Därför har FN:s generalförsamlings medlemmar i överväldigande antal röstat för att USA ska häva sin olagliga blockad under de senaste trettio åren. I år röstade 184 länder mot USA. ”Blockaden kväver och dödar”, sade Kubas utrikesminister Bruno Rodríguez Parrilla. Den måste upphöra.
Kuba, en liten önation med 11 miljoner invånare, har aldrig hotat USA:s säkerhet. Den kubanska regeringen har aldrig försökt invadera Förenta staterna. Förslaget är i själva verket absurt, eftersom USA har världens mest dödliga militär och skulle utplåna alla som försökte angripa landet (som man gjorde mot Japan efter 1941 och som man gjorde mot al-Qaida efter 2001). Om Kuba inte utgör något hot mot USA, varför har USA då fortsatt denna olagliga blockad av Kuba?
Som en konsekvens av kolonialismens och slaveriets eländiga historia kvävdes Kubas ekonomi före revolutionen av sockerproduktion och turism. Det är inte lätt att bygga upp socialismen i ett fattigt land med en ekonomi som utformats som en lekplats för imperialister. Det finns få ädelmetaller och mineraler på Kuba, som annars skulle dra till sig kapitalisternas uppmärksamhet i länder som USA. Så, med tanke på att Kuba inte har några större tillgångar på naturresurser, varför har USA fortsatt denna olagliga blockad av Kuba?
Den närmaste parallellen till Kuba är en annan karibisk ö, Haiti, också med en befolkning på 11 miljoner, också med få naturresurser som är användbara för kapitalisterna och utan något hot mot USA:s säkerhet. Ändå har Haiti sedan revolutionen 1804 kvävts, dess rikedomar har dränerats och dess folk har tvingats betala minst 21 miljarder US-dollar i ”skadestånd” för den egendom – inklusive människor – som de frigjorde i sina ansträngningar att störta slavplantagesystemet. En våldsregim har införts i Haiti som fortsätter än i dag, ett fruktansvärt system av diktatur och politiskt kaos, allt till Förenta staternas fördel.
Vad förklarar denna fientlighet mot Kuba och Haiti? Deras djärvhet att stå upp för sin suveränitet och deras löfte att bygga ett samhälle som inte är inriktat på de imperialistiska makternas behov. Haitis folk sade nej till slaveri när USA:s och Europas ekonomier byggde på fri arbetskraft från de förslavade folken i Västindien. Det haitiska folkets frihetsakt var oförlåtlig, och av den anledningen måste Haiti straffas, dess experiment med demokrati kvävas. Om det lyckades skulle den haitiska maroonen ge andra förtryckta människor idéer, och därför måste detta exempel utplånas.
Kuba, liksom Haiti, kastade ut imperialismens och maffians tentakler. Den revolutionära regeringen var – och är fortfarande – fast besluten att bygga upp ett suveränt projekt. Den skapade ett styrelseskick som satte folkets intressen före profit, såg till att folkets näringsintag, läs- och skrivkunnighet, hälsa och kultur kom före allt annat, och byggde en modell för socialism i ett mycket fattigt land. Den kubanska revolutionens exempel måste också släckas av imperialisterna som inte kunde tolerera dess framgång, och inte heller kunde de tolerera vanliga människors starka beslutsamhet att bygga en extraordinär värld.
I den haitiska självständighetsförklaringen från 1804 skrev de modiga revolutionärerna: ”Vi har vågat vara fria. Låt oss vara det av oss själva och för oss själva”. Det är haitierna som är fria, skrev de, men inte fransmännen. Fransmännen ”har erövrat men är inte längre fria”, eftersom de – liksom de styrande eliterna i Förenta staterna – är fångade i imperialismens fantasier och i sin hunger efter kapitalackumulation. Det finns ingen frihet i den drömmen, inte heller någon demokrati.
Med värme,
Vijay
Senaste kommentarer