Om jag faller i kampen, tag min plats

Den till synes outtröttlige indiske historiken, journalisten, författaren, globetrottern, kommunisten med mera Vijay Prashad har den 13:e maj i år skrivit det nittonde nyhetsbrevet för Tricontinental: Institute for Social Research.

Jämför hans text med hur våra svenska nyhetsmedier uttrycker sig. Samma rättframhet hittar du inte i de senare; om du ens hittar den beskrivna händelsen.

Han kallar brevet ”Om jag faller i striden, tag min plats”. (Se längst ner.)

/Bertil Carlman, tillika översättare av nyhetsbrevet

Originalet: If I Fall in the Struggle, Take My Place: The Nineteenth Newsletter (2021) (thetricontinental.org)

---

Kära vänner,

Hälsningar från Tricontinental: Institute for Social Research.

Otäckhet definierar stämningen i det statliga våldet, från Cali (Colombia) till Durban (Sydafrika), sammanhangen skiftar och våldets djup är speciellt för platsen. Bilderna av säkerhetsstyrkor som bekämpar människor, vilka försöker uttrycka sina politiska rättigheter, har blivit vanliga. Det är omöjligt att hålla reda på händelserna, som snabbt går från offentliga manifestationer till scener i rättssalar, från bortdragande tårgas till fängelsecellens osynliga frustration. Ändå ligger det bakom dessa händelser, och i den mängd av känslor som formar dem, en inställning av trots, det stora trotset, trotset mot att acceptera de villkor som dikteras av de som har makten, och trotset mot att uttrycka denna olikhet i artiga termer.

Orkesterdirigent Susana Boreal (Medellín, Colombia), El pueblo unido jamás será vencido (Ett enat folk kan aldrig besegras), 5 May 2021. (Cacerolazo kan översättas med kastrullkonsert eller kastrullprotest och är i Latinamerika en populär form av protestyttring, Den utförs via skrammel och slag med grytor, grytlock, kastruller och liknande husgeråd. Här är husgeråden ersatta med riktiga musikinstrument till en folklig symfonisk protest. Red)

Colombias regering beslutade att driva igenom en speciellt benämnd s.k. hållbar solidaritetslag (Ley de Solidaridad Sostenible) som överförde de ekonomiska kostnaderna för pandemin till befolkningen, vilket reagerade – som förväntat – med ilska. Ställd inför en nationell strejk den 28–29 april svarade den colombianska staten, som den ofta gör, med vilt hårt våld, bland annat genom att mobilisera den ökända Mobile Anti-Disturbance Squadron (ESMAD). De på gatorna kom med ilska och med musik, utbudet av svar som förenades av antipati mot president Iván Duques regering.

Den otäcka colombianska oligarkin, som har utlokaliserat våldet för att bibehålla sin makt, måste ha darrat när den såg demonstranter i Cali ta ner statyn av Sebastián de Belalcázar, en erövrare (conquistador). Denna handling visade att demonstranterna inte skulle vara nöjda bara med att den föreslagna lagen drogs tillbaka, utan att de ville förändra de förstenade hierarkier som styr deras samhälle. Duque ser inte demonstranterna som medborgare; för honom är de ”vandaler”. Inte konstigt att Duque släppte lös det värsta våldet, i städer som Bogotá, Cali och Medellin inför attacken. Trots samtal från borgmästarna i Bogotá (Claudia López) och Medellin (Daniel Quintero) fortsatte detta statliga våld ändå, slagfältet på gatorna kom att likna Irak, för att använda orden från en colombiansk vän som hade bevakat krig i Västasien.

Ja, liksom Irak. Eller likt Israel, som nyligen utsetts till en apartheidstat av Human Rights Watch (HRW). Apartheid är ett ord på afrikaans som betyder ”åtskillnad”, för att hålla de vita ifrån varandra eller, i fallet med Israel, för att hålla de judiska medborgarna åtskilda från de palestinska invånarna. HRW-rapporten följer många andra från FN: s ekonomiska och sociala kommission om Västasien (ESCWA), som använde ordet ”apartheid” för att beskriva Israels rasistiska politik gentemot det palestinska folket. HRW, som har tagit sig tid att komma till dessa grundläggande slutsatser, säger att Israel berövar palestinierna rätten att bekräfta livet. ”Dessa berövanden är så allvarliga att de motsvarar brott mot mänskligheten genom apartheid och förföljelse”.

Kopplingen mellan termerna ”apartheid” och ”brott mot mänskligheten” hänvisar till en resolution från FN: s generalförsamling från december 1966 som fördömde ”Sydafrikas regerings apartheidpolitik som ett brott mot mänskligheten”. 1984 beskrev FN: s säkerhetsråd apartheid som ”ett system som kännetecknas genom att vara ett brott mot mänskligheten”. Termen ”brott mot mänskligheten” har därefter skrivits in i artikel 7 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (1998). Det är ingen tillfällighet att den ledande åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Fatou Bensouda, den 3 mars 2021 sa att ICC skulle inleda en utredning om brott begått i Israel sedan 2014. Israel har vägrat att samarbeta med ICC.

Israeliska domstolar beslutade att gå vidare med vräkning av sex familjer från det palestinska området Sheikh Jarrah i östra Jerusalem, ett område med tre tusen invånare – trots att de israeliska domstolarna inte har någon jurisdiktion i de ockuperade områdena. 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, som utgör en del av de ockuperade palestinska territorierna. FN: s resolution 242 (1967) säger att ockupationsmakten, dvs. Israel, måste respektera suveränitet, politisk oberoende och ”territoriell okränkbarhet” för varje stat i området. 1972 förmådde israeliska bosättare israeliska domstolar att avlägsna de tusentals palestinier som bodde i området, en process som har bekämpats av palestinierna under femtio åren sedan dess. Den israeliska gränspolisens, eller Magavs, våldsamma handlingar eskalerades ytterligare med inträdet av tungt beväpnade israeliska soldater i Jerusalems al-Aqsa-moské den 7 maj, vilket påminde om våldet från den colombianska ESMAD.

Fruktansvärt förtryck kommer tillsammans med det fortsatta försöket att olagligförklara alla politiska projekt för det palestinska folket. Om detta folk reser, sig kallar Israel dem terrorister. Detta speglar hur den sydafrikanska apartheidregeringen och deras västerländska allierade beskrev African National Congress under storhetstiden för anti-apartheidkampen. Då, 1994 tog alliansen för afrikanska nationella kongressen (ANC) makten över den sydafrikanska staten och inledde en långsiktig process för att avveckla de djupt sittande strukturerna av ojämlikhet och apartheid. Det kommer att kräva generationer av motstånd för att göra om det som har verkställts så kraftfullt under de senaste decennierna.

I augusti 2020 publicerade Tricontinental (Institute for Social Research) en dossier med titeln ’The Politic of Blood’: Political Repression in South Africa. I början av texten citerar vi Frantz Fanons Jordens fördömda (1961), som flera gånger använder ordet ”oförmåga” för att hänvisa till de härskande klasserna i de nya stater som dyker upp ur kolonialismen. När folket bildar sina egna organisationer och utvecklar sina krav på deltagande i [olika] former av demokrati, har den härskande klassen, skriver Fanon, ingen förmåga att förstå denna folkliga handling som rationell; den ser denna folkets agerande som ett hot mot dess styre. En sådan inställning styr den colombianska oligarkin och den israeliska apartheidklassen. Den definierar också den härskande klassen i Sydafrika, vars politiska instrument inte kan hitta utrymme för att möjliggöra tillväxt av arbetarklassens oberoende politiska organisation i det landet.

Den 4 maj 2021 arresterade myndigheterna Mqapheli George Bonono, biträdande president för Abahlali-basen Mjondolo (AbM), rörelsen för de som bor i hyddor i Sydafrika. Myndigheterna anklagade Bonono för ”konspiration för att begå mord”. Ledd av sådana som bor i hyddor har AbM – som organiserar markockupation och bostäder och har ett medlemskap på 82 000 personer – utsatts för förtryck sedan dess grundande 2005.

År 2018 intervjuade vi AbM-ledaren S’bu Zikode för en dossier där han sa:

Politik har blivit ett sätt att bli rik och människor är villiga att döda eller göra vad som helst för att bli rika och förbli rika. Vi går från begravning till begravning. Vi begraver våra kamrater med den värdighet de förnekades i sitt liv. Många av våra kamrater kan inte sova hemma eller lämna sitt hem efter mörkret, i det efter apartheid så kallade demokratiska Sydafrika. Förtryck kommer i vågor.

Bonono är bara den senaste av AbM-medlemmarna som möter politiskt förtryck. Modiga aktivister från ena änden av planeten till den andra möter hot och mord för att de vill bygga organisationer inriktade på dagens värld. Detta förtryck resulterade i att polisen nyligen dödade konstnären Nicolas Guerrero i Cali (Colombia) liksom det politiska mordet på Kakali Khetrapal från Indiens kommunistiska parti (marxist) från Nabagram, i Östra Burdwan (Västbengalen, Indien). Guerrero dödades på gatan under de första timmarna av protestvågen, medan Ketrapal mördades av medlemmar i det parti som vann Västbengalens lagstiftningsval. Detta är politisk rensning eller politicid, mord på aktivister vars död gör att massorna tappar förtroende för att ta på sig den tunga uppgiften att utöva makt. När de slipar sina svärd i skuggorna, tar mördarna emot sina beställningar från mobiltelefoner som kan ringa från de mäktigas hem.

Det är hemskt, denna maktanvändning, detta dödande med straffrihet. Den 6 maj gick statens skvadroner in i Jacarezinhos favela i Rio de Janeiro (Brasilien) och öppnade eld och dödade minst tjugofem personer som tycktes ha gett upp innan vapnen gav eld. FN har efterlyst en utredning, men detta kommer inte att bli fallet. Brasiliens konstitution från 1988 avskaffade dödsstraffet, men bevisen tyder på att polisen tror att om du bor i favelorna, är dödsdom – utan rättslig granskning – tillåten.

Vad är det för tider då politiskt förtryck fungerar utan nämnvärd upprördhet? Muin Bseiso sjöng sånger för att väcka sina palestinier i Gaza, kvävda av apartheid-Israel. I sin episka dikt, Al-Ma’raka (’Kampen’), fann Muin Bseiso denna tröst:

Om jag faller i kampen, kamrat, tag min plats.
Se på mina läppar när de stoppar vindens galenskap.
Jag har inte dött. Jag talar fortfarande till dig; bortom mina sår.
Slå på din trumma, så att folket hör din uppmaning till strid.

Varma hälsningar,

Vijay