Var är Sveriges självrespekt idag?

En god vän till mig har en blogg, lindelof.nu, i vars arbete jag emellanåt deltar. Knut, som han heter, är mycket intresserad av kulturfrågor. Nyss hade han en referens till en artikel i SvD där Tove Lifvendal skrev en artikel om vår nya kulturminister Jeanette Gustafsdotter. Knut är också aktiv medlem i Folket i Bild/Kulturfront. I den föreningen togs det för något år sedan upp en debatt om vad parollen ”För en folkets kultur” egentligen skall innebära. volvo-pv-444-osthyllor-och-folkets-kultur/for-en-folkets-kultur-2/Förr-och-nu-tidskrift-for-en-folkets-kultur-och-historia/ och Trailer-ett-exempel-på-folkets-kultur är exempel på sådana inlägg.

Den under senare tid allt mer skärpta situationen mellan Väst och framför allt det eurasiska blocket under ledning av Kina/Ryssland har präglat mina synpunkter även på kulturfrågan. Jag skickade en kommentar till Knuts bloggartikel, den om vår nya kulturminister, och den hade följande lydelse:

I vår del av världen, det som kallas Väst, har den allmänna degenerationen gått mycket långt. Den har gått så långt, att om någon av detta Västs högre representanter visar respekt för den utpekade motståndaren, ja då blir denne representant antingen avskedad, som Vice-Amiral Kay-Achim Schönbach (från Tyskland) när han på ett möte i New Delhi menade att Rysslands president Vladimir Putin var värd att mötas med respekt, eller tvingas han be om ursäkt för sitt respektfulla uppträdande, som Storbritanniens försvarsminister Ben Wallace blev, när han kom tillbaka efter ett möte med sin ryske kollega Sergei Shoigu nyligen.

Sverige har väldigt tydligt ställt in sig i ledet av degenererade stater som tror att de under USA:s ledning kan bekämpa fienden med skällsord, falska anklagelser och bristande och grundläggande diplomatisk uppträdande; att visa respekt för motståndaren. Men det är klart, att när nu Väst upptäckt att krig mot motståndaren är mer eller mindre omöjligt, och när alla former av sanktioner mer och mer påvisats vara utan större effekt eller till och med självskadliga, ja vad skall man då ta till?

I ett land som ställer sig bakom denna degeneration, som Sverige gör, vore det märkligt om inte också den generella kulturpolitiken skulle degenerera. När ett lands förmåga att visa respekt inför omvärlden så illa försvinner, dessutom mest för att buga vackert för USA, då försvinner naturligtvis också självrespekten, och självrespekt är en grundläggande del av ett lands kultur.

Inlägget var inspirerat av den i det ”Globala Syd” så djupt förankrade historikern, författaren och kommunistiske intellektuelle Vijay Prashad. (Hans bok Washington Bullets är mycket läsvärd.) Han skrev den 18:e februari en artikel The Western Allied Nations Bully The World While Warning Of Threats From China And Russia som jag här har översatt:


De västallierade nationerna mobbar världen samtidigt som de varnar för hot från Kina och Ryssland

Av Vijay Prashad

Den 21 januari 2022 deltog viceamiral Kay-Achim Schönbach i ett samtal i New Delhi, Indien, organiserat av Manohar Parrikar Institute for Defense Studies and Analyses. Schönbach talade som chef för Tysklands flotta under sitt besök på institutet. ”Det han verkligen vill ha är respekt”, sade Schönbach och syftade på Rysslands president Vladimir Putin. ”Och min gud, att ge någon respekt är billigt, till och med gratis.” Vidare sade Schönbach att han ansåg att ”Det är till och med lätt att ge honom den respekt han verkligen kräver och förmodligen också förtjänar.”

Nästa dag, den 22 januari, kallade Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba Tysklands ambassadör i Ukraina, Anka Feldhusen, till Kiev och ”uttryckte djup besvikelse” över bristen på tyska vapen till Ukraina och även över Schönbachs kommentarer i New Delhi. Viceamiral Schönbach kom med ett uttalande kort därefter och sade: ”Jag har just bett den federala försvarsministern [Christine Lambrecht] att befria mig från mina plikter och ansvar som inspektör i flottan med omedelbar verkan.” Lambrecht väntade inte länge med att acceptera avgången.

Varför fick viceamiral Schönbach sparken? För att han sade två saker som är oacceptabla i väst: för det första att ”Krimhalvön är borta och aldrig kommer tillbaka” till Ukraina och för det andra att Putin ska behandlas med respekt. Schönbachaffären är en levande illustration av det problem som konfronterar väst för närvarande, där ryskt beteende rutinmässigt beskrivs som ”aggression” och där idén om att ge ”respekt” till Ryssland är disparat.

Aggression

USA:s president Joe Bidens administration började använda ordet ”överhängande” för att beskriva en potentiell rysk invasion av Ukraina i slutet av januari. Den 18:e januari använde Vita husets pressekreterare Jen Psaki inte ordet ”överhängande”, men antydde det med sin kommentar: ”Vår åsikt är att detta är en extremt farlig situation. Vi befinner oss nu i ett skede där Ryssland när som helst kan inleda en attack i Ukraina.” Den 25 januari sade Psaki, samtidigt som hon hänvisade till den möjliga tidslinjen för en rysk invasion, ”Jag tror att när vi sa att det var nära förestående, är det fortfarande nära förestående.” Två dagar senare, den 27 januari, när hon tillfrågades om sin användning av ordet ”överhängande” med avseende på invasionen, sa Psaki: ”Vår bedömning har inte förändrats sedan dess.”

Den 17 januari, när idén om en ”överhängande” rysk ”invasion” eskalerade i Washington, tillbakavisade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov uppfattningen om ”den så kallade ryska invasionen av Ukraina”. Tre dagar senare, den 20 januari, förnekade taleskvinnan för Rysslands utrikesdepartement Maria Zakharova att Ryssland skulle invadera Ukraina, men sade att talet om en sådan invasion gjorde det möjligt för Väst att ingripa militärt i Ukraina och hota Ryssland.

Till och med ett minimum av historiskt minne kunde ha förbättrat debatten om rysk militär intervention i Ukraina. I efterdyningarna av den georgisk-ryska konflikten 2008 fann EU:s oberoende internationella undersökningsuppdrag om konflikten i Georgien, under ledning av den schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini, att informationskriget i upptakten till konflikten var felaktigt och provocerande. I motsats till georgisk-västerländska uttalanden sade Tagliavini, ”Det var ingen massiv rysk militär invasion på väg, som måste stoppas av georgiska militära styrkor genom beskjutning av Tskhinvali.” Idén om rysk ”aggression” som har nämnts under de senaste månaderna, samtidigt som den hänvisar till möjligheten att Ryssland invaderar Ukraina, replikerar tonen som föregick konflikten mellan Georgien och Ryssland, som var en annan tvist om gamla sovjetiska gränser som borde ha hanterats diplomatiskt.

Västerländska politiker och medier har använt det faktum att 100 000 ryska trupper har stationerats vid Ukrainas gräns som ett tecken på ”aggression”. Siffran – 100 000 – låter hotfull, men den har tagits ur sitt sammanhang. För att invadera Irak 1991 samlade USA och dess allierade mer än 700 000 soldater samt hela ensemblen av amerikansk krigsteknologi belägen i dess närliggande baser och på dess fartyg. Irak hade inga allierade och en militär styrka som utarmats av det tio år långa utmattningskriget mot Iran. Ukrainas armé – reguljär och reserv – uppgår till cirka 500 000 soldater (uppbackade av de 1,5 miljoner trupperna i Natoländerna). Med mer än en miljon soldater i uniform kunde Ryssland ha placerat ut många fler trupper vid den ukrainska gränsen och skulle ha behövt göra det för en fullskalig invasion av ett Nato-partnerland.

Respekt

Ordet ”respekt” som användes av viceamiral Schönbach är nyckeln till diskussionen om framväxten av både Ryssland och Kina som världsmakter. Konflikten handlar inte bara om Ukraina, precis som konflikten i Sydkinesiska havet inte bara handlar om Taiwan. Den verkliga konflikten handlar om huruvida Västvärlden kommer att tillåta både Ryssland och Kina att definiera en politik som sträcker sig utanför deras gränser.

Ryssland sågs till exempel inte som ett hot eller som aggressivt när landet befann sig i en mindre kraftfull position jämfört med Väst efter Sovjetunionens sammanbrott. Under den ryske presidenten Boris Jeltsin (1991-1999) uppmuntrade den ryska regeringen oligarkernas plundring av landet – av vilka många nu bor i väst – och definierade sin egen utrikespolitik utifrån USA: s mål. 1994 blev ”Ryssland det första landet att ansluta sig till Natos partnerskap för fred”, och samma år inledde Ryssland en treårig process för att gå med i G7-gruppen, som 1997 expanderade till G8. Putin blev Rysslands president år 2000, ärvde ett mycket utarmat land och lovade att bygga upp det så att Ryssland kunde förverkliga sin fulla potential.

I efterdyningarna av kollapsen på de västerländska kreditmarknaderna 2007–2008 började Putin tala om den finansiella styrkan i Ryssland. År 2015 träffade jag en rysk diplomat i Beirut, som förklarade för mig att Ryssland oroade sig för att olika väststödda manövrar hotade Rysslands tillgång till sina två isfria hamnar – i Sevastopol, Krim och i Tartus, Syrien; det var som en reaktion på dessa provokationer, sade han, som Ryssland agerade i både Krim (2014) och Syrien (2015).

Förenta staterna klargjorde under president Barack Obamas administration att både Ryssland och Kina måste hålla sig inom sina gränser och veta sin plats i världsordningen. En aggressiv expansion av Nato i Östeuropa och skapandet av Quad (Australien, Indien, Japan och Förenta staterna) drog in Ryssland och Kina i en säkerhetsallians som bara har stärkts med tiden. Både Putin och Kinas president Xi Jinping enades nyligen om att Natos utvidgning österut, och Taiwans självständighet inte var acceptabel för dem. Kina och Ryssland ser västvärldens agerande i både Östeuropa och på Taiwan som provokationer från Västs sida mot dessa eurasiska makters ambitioner.

Samma ryska diplomat som jag talade med i Beirut 2015 sa något till mig som fortfarande är relevant: ”När USA olagligt invaderade Irak kallade ingen i den västerländska pressen det ’aggression.'”

Denna artikel producerades av Globetrotter.

Vijay Prashad är en indisk historiker, redaktör och journalist. Han är skrivande fellow och chefskorrespondent på Globetrotter. Han är chefredaktör för LeftWord Books och chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är senior non-resident fellow vid Chongyang Institute for Financial Studies, Renmin University of China. Han har skrivit mer än 20 böcker, inklusive The Darker Nations och The Poorer Nations. Hans senaste bok är Washington Bullets, med en introduktion av Evo Morales Ayma [f.d. president i Bolivia].

3 svar

  1. Torbjörn Wikland skriver:

    Hej Bertil och övriga!

    Jag delar det mesta av det Du skriver. Några korta kommentarer:

    Du pekar på en viktig aspekt – synen på kultur. FiB/K har parollen för en folkets kultur. Den bör som Du antyder också påverkas av synen på vad som är antiimperialism idag. En riktig hantering av folkets kultur måste idag inkludera ett antikolonialt perspektiv. Det betyder att den amerikanska och västliga nykolonialismen måste lyftas fram. Det görs i liten utsträckning idag – även från de små progressiva bokförlagens sida.

    Var läser vi om IMF:s och Världsbankens utlåning till fattigare länder? De innehåller ju alltid krav på att öppna upp för de västerländska storföretagen och krav på inskränkningar av de fattiga ländernas statliga insatser för att åstadkomma utveckling. Det är ju samtidigt ett förnekande av politiken bakom industrialiseringens framgångar i västvärlden. När sedan EU tar sitt stora överskott av mjölkprodukter och säljer dem till underpris till de fattiga länderna så leder de till utslagning av fattiga bönder – som i sin tur spär på arbetslösheten och migrationsvågen från dessa länder. Var finns de skönlitterära berättelserna om detta (jämför Steinbecks ”The grapes of Wrath”)? Det måste finnas, men söker vi dem aktivt?

    Med hälsningar

    Torbjörn Wikland

  2. Bertil Carlman skriver:

    Idag skriver vi den 24:e februari och Ryssland har invaderat Ukraina. Ryssland har gjort exakt det som man varnat för sedan lång tid ”Om ni i Väst inte får Ukraina att genomföra Minskavtalet som man utfäst sig att göra, om ni fortsätter att hota vår säkerhet genom de ständiga österut riktade militära positionerna mot oss, då kommer vi att tvingas att vidtaga motåtgärder.”
    När Minskavtalet skrevs ansåg sig Ryssland inte ha tillräcklig militär styrka, men nu anser man uppenbarligen att den finns. Vi i Väst har inte lyssnat engång. Och så är det. Den man inte hyser någon respekt för, den lyssnar man inte på. Nu får vi ta konsekvenserna av det, allt har gått som det brukar i sådana här situationer.
    Jag utgår ifrån att värdet av min pension nu kommer att sjunka än mer framöver. Elräkningen för december 2020 var på cirka 2500 kr, elräkningen för december 2021 var på cirka 7500 kronor (jag bor rymligt i det gamla huset som byggdes cirka 1730). Igår var jag i Växjö och tankade för 19,45:- per liter. Riktningen är klar. USA har stärkt sig på EU:s bekostnad, Tyskland har varken kol, kärnkraft eller gas (Northstream 2) till sin tidigare så framgångsrika industri. Sverige kanske inte är lika illa ute men…

  3. Örjan Wedin skriver:

    Vi bör tydligen visa Vladimir Putin respekt . Jo respekten för de ryska kärnvapnen och stridsvagnarna finns nog kvar . Men för den ryske presidentens politiska och militära tänkande verkar respekten sjunkit. Till och med i vårt degenererade land . Ja till och med i Folket i bild/ Kulturfront . Ännu i nummer 2/22 hyllas hans fredsinitiativ. Men enligt hemsidan verkar man nu kritisera den militära specialoperationen .

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.